Vägs ände

Vägarna är så ofta återvändsgränder här. Det är svårt att gå runt, skapa sig en runda, hela tiden måste jag vända om, gå tillbaka samma väg. Enligt Johanna beror det på att människor inte promenerar här, man tar bilen när man ska någonstans, och då spelar det mindre roll om det inte finns några anknytningar mellan de olika vägarna. De som går ner mot älven från stora byvägen exempelvis, stumpar allihop, inget som sitter ihop.

Och egentligen så spelar väl inte det någon roll. Men det stör mig. Först kan jag inte sätta fingret på varför. Vad är det som gör att jag så ogärna vill gå i samma fotspår, jag är ju i övrigt gärna en vanemänniska som ogärna byter spår?

Så slår det mig. Det är Runkeepers fel. Att gå samma väg fram och tillbaka är inte visuellt snyggt när promenaden ritas ut på kartan. Att gå som ett streck är inte lika fint som att kunna gå runt.

Så här ser den ut, den maximala promenaden runt centrala Vittangi. 5,3 kilometer. Ska det bli längre måste jag börja använda stickspår.

Way up north

Livet blir annorlunda här uppe. Inte i det stora, men i detaljerna. Det dricks kaffe från arla morgon till sena kväll. Det besöks släktingar på daglig basis. Det promeneras runt byn varje dag, med barn, hundar eller mol allena med ljudbok i öronen.

I onsdags kväll, när jag gick ut med båda hundarna för första gången, tog det ett tag innan jag insåg att det inte fungerar om man inte har kopplen i samma hand. De som såg mig strax före insikten, vid skogskanten med koppel flera varv runt kroppen och hundar som var intrasslade både i varandra och sina egna ben, kunde lätt ha misstagit mig för Papphammar, det enda som saknades var ett par rullskridskor och en hatt för att göra scenen komplett.

Vi besökte vårdcentralen i onsdags, det visade sig att Tage hade öroninflammation och nu äter han kåvepenin. Det upphör aldrig att förvåna mig hur alla verkligen känner alla här, eller åtminstone hur alla känner vår son. I receptionen, inne hos läkaren, i kassan på Apoteket – visst är det Rogers Tage? var frågan som återkom, följt av konstaterandet att vi har ju bara sett honom på bild tidigare.

Nåja, så länge hans morföräldrar tar hand om honom på morgnarna så att vi får sova får han vara deras hur mycket som helst när vi är här uppe.

I dag eller möjligen i morgon ska vi åka skidor och skoter. Jo, även jag har hört ryktas om sommarvärmen i Stockholms- och Berlintrakterna. 15 mil norr om polcirkeln känns dock det en smula fjärran.

Är bara en av 20 iPadägare kvinnor? Knappast.

Alltså – den här KTH-uppsatsen som valsat runt i svensk press i går och i dag och nu gjort det till en vedertagen sanning att 95 procent av alla iPadägare i Sverige är män – borde inte någon ha kollat en smula hur undersökningen gått till innan dess slutsatser basunerades ut som fakta? Eller åtminstone funderat över om meningen 95 procent av respondenterna är män ens betyder att 95 procent av svenska iPadanvändare är män? För det gör den ju inte. Den meningen säger bara att 95 procent av deltagarna i undersökningen var män, punkt slut.

Jag betvivlar visserligen inte att majoriteten av iPadägarna är män, men att de skulle utgöra 95 procent – nej. I sånt fall är Sverige extremt annorlunda jämfört med exempelvis USA, där det i dag presenterades en ny undersökning som visade att det är 56/44 i männens favör. Troligen är övertaget för män högre i Sverige eftersom iPaden funnits här kortare tid och män oftare tenderar att vara early adopters när det gäller ny teknik, men ändå, så stor är knappast diskrepansen.

Kollar man runt lite på nätet ser man att uppsatsförfattarna sökt efter deltagare på olika teknikforum, bland annat på 99.se och Macworld. Jag har inga siffror på det, men något säger mig att man knappast får ett tvärsnitt av den svenska befolkningen om det bara är där man har letat, vare sig när det gäller kön eller teknikvana. En av författarna till uppsatsen skriver för övrigt själv i Svenska Dagbladets kommentarsfält att hon tycker att det är olyckligt att texten vinklats på uppgiften om 95 procent män.

Faktum är att jag tycker att flera av resultaten i undersökningen blir en smula svajiga med tanke på hur urvalet gått till. Kan man inte exempelvis ana att siffran som säger att 13 procent av iPadägarna har jailbreakat sin platta är en smula hög, med tanke på att de som svarat i stor utsträckning hänger på teknikforum?

——

Fotnot: Jag skulle gärna vilja säga att det enbart är för att jag ogillar slapp papegojjournalistik som jag skriver det här inlägget, men det handlar också om att jag presenterat en annan bild av iPadägarnas kön i den här debattkrönikan för Upsala Nya Tidning i slutet av februari. Bara så ni vet.

Om datum för recensioner, igen.

Angående det här att Dagens Nyheter publicerade Jonas Thentes recension – minst sagt översvallande! – av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln” i går, 14 dagar före förlaget Rabén & Sjögrens utsatta första recensionsdatum.

Först så tänkte jag att det var ju på något sätt typiskt DN, lite vi är faktiskt Dagens Nyheter vi gör som vi vill, men sedan började jag tänka på det ett par varv till, och kom fram till att de gör ju faktiskt helt rätt.

De traditionella medierna av är satta under press. Deras existensberättigande ifrågasätts ständigt, de anses vara tröga, leverera gårdagens nyheter, i dag! och är helt enkelt inte särskilt sexiga i det sociala medielandskapet. Varför ska då de, som enda instans, vänta flera veckor på att skriva om böcker som redan finns ute i handeln, som det redan pratas friskt om i sociala medier, som det redan buzzas om på bloggar, på Twitter, på Facebook, ja i stort sett överallt?

För att första recensionsdatumet är heligt och att bryta mot det är kulturhäderi? Ja, det tycker tveklöst en del. Och visst, jag tycker också att det är fint med unisona recensioner en viss dag. Men i det här fallet tycker jag också att det är förlagen som är boven i dramat. Det är de som separerar första försäljningsdatum från första recensionsdatum med upp till tre veckor ibland, och jag inbillar mig att det här är ett rätt så nytt fenomen. Varför gör de det?

Om någon som fattar det här bättre än jag kan komma med en bra förklaring vore jag tacksam.

——

Ja, hela det här inlägget ska alltså ses som en fortsättning på det här som jag skrev i förra veckan.

En ynnest

Alltså Tyskland. Jag älskar landet, men deras konservatism är ibland häpnadsväckande. Sitter vid gaten nu, som tur är med Tage i min famn. För nej, kvinnan i incheckningsdisken tyckte inte alls att det var självklart att jag skulle få ta honom med mig.

Ni har ju olika efternamn? sa hon frågande. Eh, ja, jag och min hustru har olika efternamn och Tage har hennes, svarade jag. Hon tittade på våra pass ett tag. Men alltså, han och jag har rest själva med er tre-fyra gånger, försökte jag. Vänta här, sa hon och försvann iväg med våra pass. Efter några minuter återkom hon. Det är okej, konstaterade hon och fick det att låta som att hon gjorde mig en stor tjänst, Germanwings låter er åka.

Åh, tack så mycket för att jag får resa med min egen son.

Sunt förnuft

Sjukdomar, sömnlösa nätter, allmän jävlighet och alldeles för många texter som ska produceras på för kort tid har gjort de senaste dagarna väldigt blogglösa för min del. I dag tänkte jag återigen gå iväg i ottan för att få mina texter avslutade (det är tekniktexter till UNT och TT Spektra och en kulturtext om e-böcker till UNT som är på tapeten), men efter att ha varit vaken med Tage från halv fyra kände jag mig mer än lovligt mosig – att jag är rejält förkyld gjorde väl inte saken bättre – och lade mig på nytt när Johanna övertog feberbarnansvaret vid halv sju. Nu sitter jag dock på fiket/tvättomaten Lavanderia sedan någon timme och skriver om tv-apparatens roll i våra liv ur något sorts sunt förnuft-konsumentperspektiv. Tycker nog att det blir rätt så bra, dessutom. I UNT på tisdag, om allt går väl.

I går utbröt för den delen det en rätt intressant diskussion på Twitter om det kvinnliga och manliga ögat vid läsning, som jag deltog i ett hörn på. En bokcirkel för alla har skrivit mer.

Morgonstund har äggmacka i mun

Jag testar det här med att gå till café för att få något gjort i ottan även i Berlin. Inget av våra vanliga fik verkar vara igång så här tidigt, men däremot finns det ju en hel del bagerier som slår upp portarna i gryningen här. Så när jag anlände till bageriet i korsningen Boxhagener Straße/Neue Bahnhofstraße vid tio över sju hade de redan haft öppet i mer än en och en halv timme. Och jag som trodde att jag var morgonpigg.

Nåväl. Det är fint att se berlinarna stressa förbi mot S-bahnstationen vid Ostkreuz längre ner på gatan samtidigt som jag pillar med mitt textdokument. Synd att de inte har något internet bara, jag delar ut mitt tyska kontantkortsabbonemang till datorn nu, och det är löjligt segt, tyskarnas definition av 3G är inte densamma som vi använder i Sverige. Att försöka använda Spotify och surfa samtidigt är inte att tänka på.

Äggsmörgåsen var rätt god. Den där müslibakelsen dock – not so GI, kan jag väl konstatera i mitt pågående sockerrus.

E-böcker tvingar förlag bli miljövänliga!

Men alltså, stopp ett tag nu. Resumé skriver angående Bonniers och Månpockets klimatsmarta pocketböcker (var inte det en nyhet redan för ett par veckor sedan, för den delen?) att Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ”vanliga” bokläsandet, och nu krävs ett motdrag från förlagen – miljövänlighet!

Eeh. Missförstå mig inte, jag tillhör verkligen e-böckernas tillskyndare, försvarare och marknadsförare här i Sverige, jag tycker så mycket om dem att jag för bövelen ger bort dem gratis, men pratar vi ens procentenheter när det gäller hur stor andel e-böckerna har på den svenska bokmarknaden? I fjol betraktades e-boksförsäljningen ännu som mindre än marginell av Förläggareföreningen, försäljningen nådde inte ens en miljon kronor.

Att satsa miljövänligt är utan tvekan bra av förlagen och jag har själv begärt in en offert om vad det kostar att trycka pocketböcker på det sättet – det är inte särskilt mycket dyrare – men jag tror att satsningen har ytterst lite att göra med e-boksmarknaden.

För att du ska ha råd att köpa två andra böcker

Olle Svalander ger i dagarna ut sin nya roman ”Pengar & sex”, som kommer på hans egna förlag Nero Förlag. Till skillnad från mig vågar Olle, som jag agerat lite lite bollplank åt under uppstartsprocessen, ge ut romanen direkt i pocket. Jag gillar hans motivering:

Den kommer i pocket eftersom jag anser att det inte är tyngden i pappret som avgör bokens kvalité utan tyngden i orden. Den kommer i pocket eftersom jag tror att du gillar pocket. Den kommer i pocket för att du ska ha råd att köpa två andra böcker.

Då jag är i Berlin för tillfället missar jag releasefesten i veckan, men Olle – jättestort lycka till!

Första datum för recension

Det där med att jag lät Tage gå omkring utan mössa, jag vet inte jag. Nu är han dunderförkyld, febrig och grinigast i världen, efter sin pappa då möjligen, som efter att ha legat vaken med sin grinige son i princip hela natten i dag inte ser många ljusglimtar på himlen, trots att det utlovats 20 grader på Berlins gator och inte ett moln så långt ögat kan nå, vad jag kan se.

Hur som helst. Det finns så mycket jag skulle vilja göra och skriva, men det får nog anstå till ett annat år.

En grej jag funderar över är dock det här med första recensionsdatum. Börjar de inte spela ut sin roll en smula? Vad är det för poäng med att sätta upp ett magiskt datum för recensioner av böcker, när de numera ofta funnits i handeln flera veckor innan dagen kommer? Jag vet att det finns olika uppfattningar om det här, men för mig är ett viktigt syfte med litteraturrecensioner att de ska vara en guidning för presumtiva läsare, det vill säga – är det värt att jag lägger tid, energi och pengar på just den här boken? Som det är nu hinner ju titlar nästan plockas bort från bokhandlarnas nyhetshyllor innan de haft första recensionsdatum. Är inte det en smula korkat?

PS. Den primära anledningen till att jag skriver det här nu, är att jag såg i Björn af Kleens blogg att hans nya bok ”PS” redan finns att tillgå i bokhandeln (enligt Bokus släpptes den 6 april), men har första recensionsdag om nästan tre veckor, den 30 april. Men det är ett rätt vanligt förekommande fenomen nu för tiden. DS.

PS2. I dag är det för den delen första recensionsdatum för min exkollega Erik Helmersons andra roman ”Den onödige mannen”. På det stora hela tycker jag att det ser fint ut recensionsmässigt. Grattis Erik! DS2.

Litteraturkritik, Pogo Pedagog och Quark

På plats i Berlin igen som sagt. Träden grönskar, Tage går omkring utan mössa och det mesta känns fint.

Några saker att glädjas extra åt:

1. Har sakteliga börjat rulla igång mitt frilanseri i den mån jag hinner – är ju fortfarande föräldraledig ett bra tag till. Förutom de veckoåterkommande krönikorna om nätet och teknik för TT Spektra skriver jag nu varannan vecka om teknik i Upsala Nya Tidning, premiärtexten från i tisdags om The post-pc era kan läsas här, min första litteraturrecension för UNT publicerades i onsdags och kan läsas här, och min första recension för Norrbottens-kuriren kom också i veckan och kan läsas här. Böckerna i fråga är Kristina Ohlssons deckare ”Änglavakter” och Liza Marklunds krönikesamling ”Nya röster sjunger samma sånger”. Än så länge har jag alltså till 100 procent ägnat mig åt att recensera Piratförlagsböcker. Kanske ska det bli min nisch.

2. På tal om Piratförlaget så har de startat en rätt rolig liten Pogo Pedagog-grundkurs i förlag- och bokkunskap på Youtube. Första delen handlar om olika typer av bokbindningar, och andra delen om vad man ska tänka på när man skickar in sitt manus till ett förlag. Roligt, lättsamt och informativt. Det första inslaget har fått viss kritik i kommentarsfältet hos Breakfast Book Club, och kritiken är säkert korrekt i sak, men jag tycker ändå att inslaget är väldigt bra, för det visar hur verkligheten ser ut i dag när det gäller de olika formaten, och visar även ganska tydligt upp den förvirring som råder bland förlagen till hur man ska förhålla sig till dem.

PS. Gällande det här med bokmanus och Piratförlaget: När jag skickade in ”Dannyboy & kärleken” till förlag den första vändan (jag fick det antaget i vända två), var Piratförlaget ett av de tre förlag jag skickade det till. De returnerade manushögen oöppnad. Enligt Mattias Boström (som är den som håller låda i videoklippen) har dock deras rutiner ändrats en del sedan dess. DS.

3. Quark har släppt en 30-dagars utvärderingsversion av kommande version 9, en utvärderingsversion som går att använda utan några som helst restriktioner under den här provmånaden. Gissa om jag tänker nyttja det till att göra pocketupplagan av ”Vi har redan sagt hej då” i ett riktigt kompetent program utan att det behöver kosta mig ett öre? För ja, jag vet att nästan alla jobbar i Indesign nu för tiden, men har man en gång i världen lärt sig att cykla i QuarkXpress 3.3, så hojar man gärna vidare i liknande hjulspår. Åtminstone så gör jag det.