Kategori: Vi har redan sagt hej då

Vi har redan sagt hej då – nu i pocket!

Hepp! I dag på morgonen har Massolit Förlag skickat ut följande pressmeddelande:

Kritikerrosad relationsroman nu i pocket!

I början av förra året gav Daniel Åberg ut ”Vi har redan sagt hej då” på eget förlag. Boken fick ett strålande mottagande av kritikerna, men fick inte riktigt den spridning den förtjänade. Massolit Förlag är därför stolta över att ge ut pocketutgåvan av ”Vi har redan sagt hej då” med släppdatum 22 september. Det är en berättelse om trettioårige Filip som inte haft en flickvän på fem år. Det handlar om en generation som vägrar att omfamna vuxenlivet. Om rädsla för tvåsamhet. Om förälskelse och svek. Om otrohet. Om kärlek. Och om alla jävligheter som känslor för med sig.

Daniel Åberg är född 1975 och bor i Stockholm, där han arbetar som frilansande kulturjournalist. Han debuterade som författare 2005 med ”Dannyboy & kärleken” (Forum). ”Vi har redan sagt hej då” är hans andra roman.

Missade du att läsa ”Vi har redan sagt hej då” när den kom i fjol? Maila till forlaget@massolit.se så ordnar vi ett recensionsexemplar!

Vad nu!? undrar kanske vän av ordning, skulle han inte ge ut den själv i pocket också? Jo, så var tanken, men så började jag fundera i banorna kring att det ju vore rätt skönt om man kunde samarbeta med något etablerat förlag, som hade bättre distributionskanaler och större möjlighet att få ut pocketen i alla de kanaler de säljs genom nu för tiden, som jag som egenutgivare skulle ha svårt att nå fram till (originalutgåvan av ”Vi har redan sagt hej då” har i princip bara gått att köpa via nätbokhandeln eller här på min sajt). Och så såg jag i senvåras att Unni Drougge skulle ge ut resterande delar av sin Berit Hård-trilogi på Massolit, och frågade henne vad det var för filurer egentligen, kanske skulle de vara intresserade av ett samarbete? Mejla dem vetja, svarade Unni, de är jättetrevliga. Och på den vägen är det.

Nu var de visserligen inte intresserade av en samarbetsutgivning, men de ville gärna ge ut den i pocket på egen hand om de fick. Jag hade redan börjat mina egna förberedelser, varit på möte med Pocketgrossisten och sonderat terrängen hos Pocketshop, men så tänkte jag – ärligt talat, har jag inte slitit nog med den här förbannade romanen nu? Vore det inte väldigt skönt att låta någon annan ta hand om den sista pusselbiten? Svaret blev, jo det vore det.

Någon kanske tycker att jag skadeskjuter mitt egenutgivningsprojekt när jag inte för det hela vägen in i mål på egen hand. Tja, jag vet inte. Jag har helt på egen hand gjort samt låtit publicera originalupplagan. Jag har helt på egen hand skapat e-boksversionen. Jag har helt med egen röst läst in samt gett ut en ljudbok. Och det är fortfarande min egen produkt som de nu trycker och distribuerar. Massolit har visserligen gjort ett nytt omslag (som jag enligt tidigare känt mönster även bråkat lite kring tills jag fick det som jag ville), men inlagan, alltså själva romantexten, har de inte rört överhuvudtaget, det är jag som på egen hand har putsat och därefter levererat tryck-pdf:en till dem. Det räcker för mig.

Jag har en lite otålig son vid min sida som inte tycker att jag är så kul när jag skriver på datorn, så jag hinner inte plita ner mer om det hela nu, jag återkommer senare i veckan. Men slutsatsen är som följer:

Jag är jätteglad att Massolit ger ut min roman i pocket, och att den nu får möjlighet att nå fler än den skulle ha gjort om jag själv gjort det. Tack för det!

PS. Boken ges ut rent konkret på torsdag, men den går redan nu att förhandsbeställa via Adlibris och Bokus, till exempel. Do it! DS.

Fångad på bild

I och med att ”Vi har redan sagt hej då” snart kommer i en finfin pocketutgåva tänkte jag att det var bäst att skaffa lite nya pressbilder, jag förväntar mig stor täckning på den här utgivningen i media.

Nej, det gör jag nu inte, pocketutgivningar går det tretton på dussinet, men jag ville ändå skaffa några nya, mer professionella pressbilder i samband med utgivningen. Och dessutom – även om jag är snudd på evigt ung så började de gamla kännas en smula nattståndna, tagna år 2005 på Kanarieöarna samt 2006 på Snotty som de är.

Och nu är framtiden här – uppladdad och redo på pressidan! Fotografen är den fantastiskt duktiga och trevliga Sara Arnald, som kom hem till oss en tidig lördagsmorgon härom veckan och plåtade mig dels framför den tredje upplagan av vår smått berömda (somliga skulle säga ökända) färgsorterade bokhylla, dels mot den vita väggen i Tages rum samt på gatan utanför.

Okej, slut på meddelandet. Låt nedladdningarna börja.

Siktat på Pocketshop: Författarego

Jag och Tage besökte en Pocketshop i centrala Stockholm i går eftermiddag. Jag var inte på jakt efter något särskilt, ville mest gå in någonstans där det kunde tänkas finnas vuxna människor efter en heldag med bebisar bebisar bebisar.

Butiken var i det närmaste tom på kunder, och snart kom butiksbiträdet fram till oss. Letar du efter något särsk började hon säga, men avbröt sig och frågade i stället du är Daniel Åberg vad? Det kunde jag inte gärna förneka, och efter att jag bekräftat fortsatte hon med att säga jag har läst båda dina romaner, jag tycker jättemycket om dem, vilket fick mig att rodna en smula innan jag fann mig, tackade så hjärtligt och därefter sa att jag hoppades att hon nu så klart skulle se till att det köptes in ett helt gäng av ”Vi har redan sagt hej då” i pocket när den släpps om några veckor. Detta lovade hon så klart att göra, vi har tänkt oss en hel lastpall faktiskt, avslöjade hon.

Det där sista kan jag ha hittat på i efterhand.

Hur som helst. Efter att hon återgått till sina sysslor insåg jag att nu när jag har fått beröm kan jag ju inte gärna bara lämna butiken som om inget hänt. Jag måste köpa något, och inte nog med det, eftersom hon smickrat mig genom att säga att hon tyckte om mina romaner var jag ju tvungen att köpa något bra, något intellektuellt, något djupt – för någon som skriver bra böcker måste ju också läsa bra böcker, inte sant?

Självklart fick jag totalt hjärnsläpp. Jag sökte av hylla efter hylla, rad efter rad, på jakt efter något som inte fick vara banalt, men heller inte allt för uppenbart medvetet poserande (höll mig alltså borta från deras svårsålt-hylla). Till saken hör att det ju inte direkt saknas böcker i vårt hushåll, jag tror vi börjar närma oss siffran 3 000 titlar, och risken var att jag skulle köpa något som redan stod och trängdes längs de bågnande hyllplanen, och så kul tycker jag inte att det är att skänka bort böcker i tid och otid. Med en son i vagnen som i takt med att hans banan tog slut blev allt mer missnöjd med att vallas runt i cirklar, var jag snart redo att ge upp. Ingen bok, totalt bortgjord, svansen mellan benen ut ur butiken med på sin höjd ett lamt hej då när vi med nedslagen blick gick ut.

Men så såg jag den: ”Dödssynden”! Harper Lees semimoderna klassiker har av någon anledning alltid slunkit mig förbi, och jag har vid flera tillfällen tänkt att jag skulle införskaffa den nu när den kommit i ny pocketutgåva. Med höjd blick och rak rygg kunde vi gå (jag) respektive rulla (Tage) mot kassan, överlämna bok och med ett leende lämna fram mitt Visakort, redo att betala de 75 kronor den kostade. Jag satte i kortet, knappade in koden, konverserade lätt och ledigt mitt största fan bakom kassadisken och Kortköp medges ej.

Ridå.

Det där sista kan jag också ha hittat på i efterhand. Men håll med om att historien blir bättre om mitt ego på något sätt punkterades och jag kom ner på jorden igen innan jag gick ut ur butiken med min nyinköpta pocket i min hand.

Rad efter rad, dag efter dag.

Vad gör jag nu för tiden? Varför hör jag aldrig av mig? Det var alldeles för länge sedan vi … eh, skrevs.

Well, just nu sitter jag på frilanskontoret i Berlin och går igenom manuset till ”Vi har redan sagt hej då” inför pocketupplagan. Efter att ha uppdaterat till Mac OS X Lion förra veckan har jag även passat på att uppdatera alla andra program, vilket gör att mitt färdiglayoutade dokument flödar om en liten liten aning, eller rättare sagt, vissa avstavningar verkar inte ha fastnat vilket gör att en del kapitel blir en eller två rader längre, vilket ibland riskerar att skapa horungar i texten, något som INTE är ett alternativ. Så jag håller tungan rätt i mun och andas lugnt och metodiskt medan spårvagnarna rullar förbi och går igenom rad efter rad efter rad.

Det är vad jag gör nu för tiden.

Utfallet av DN-artikeln om utfallet

Det har gått en vecka sedan jag intervjuades i DN i en liten artikel om mitt egenutgivningsprojekt av ”Vi har redan sagt hej då” och utfallet av det. Alltså inte mer än rätt att summera utfallet av artikeln i DN nu då. Så här:

Som journalist/författare ska jag inte sticka under stol med att jag blev väldigt glad att jag blev intervjuad och att det till och med blev en egen liten artikel plus bild om det jag åstadkom vid sidan om huvudartikeln. Hur mycket man än älskar att klaga på Dagens Nyheter – jag har gjort det åtskilliga gånger här i bloggen och kommer tveklöst att göra det igen – så går det inte att komma ifrån att det är Sveriges mest prestigefyllda dagstidning att förekomma i. Visserligen har jag i mitt tidigare liv som TT Spektra-journalist skrivit texter som publicerats i DN, men att vara objekt för en text är något annat än att skriva den. För mitt personliga ego var det alltså en väldigt trevlig upplevelse, särskilt eftersom tidningen i fråga (till skillnad från konkurrenten Svenska Dagbladet) inte skrev en ynka rad om min roman eller projektet som sådant när den kom ut i början av förra året.

Nåväl. Nog om mitt ego.

Utfallet då? Tja, inte så spektakulärt. Den senaste veckan har försäljningen av den fysiska boken visserligen totalt ökat något, men vi pratar om enstaka exemplar, vilket lika gärna kan vara en slump. Dessutom deltar ”Dannyboy & kärleken” i en sommarpocketkampanj hos Adlibris för tillfället (skynda fynda, kampanjen pågår bara veckan ut!) så det kan vara ringar på vattnet utifrån den också. När det gäller nedladdningen av de fria digitala utgåvorna är ökningen markant större, den har den senaste veckan ökat med hundratals procent, men jag får erkänna att jag hade trott på mer. Vanliga veckor puttrar i dagsläget nedladdningen på med runt tio exemplar i veckan, nu blev det i stället drygt 60. En kraftig ökning utan tvekan men sett till publicitetens omfång knappast hisnande. Vi pratar ändå om exponering i drygt 300 000 pappersexemplar och en länk till artikeln om mig från förstasidan på DN.se mellan tisdag och lördag. När det gäller antalet besökare i bloggen så dubblerades siffrorna på tisdagen, låg sisådär 20-30 procent över normalt på onsdagen och var sedan tillbaka på normala nivåer igen på torsdagen. När det gäller utlåningen på biblioteken av de digitala versionerna tycker jag det ser rätt normalt ut, den har stadigt lunkat på rätt bra i över ett år nu, tycker jag.

Summa summarum: En liten artikel i Dagens Nyheters kulturdel ska inte överskattas. Det ska rätt mycket till för att en pappersläsare ska resa sig från tidningen och gå till datorn, googla, hitta fram till bloggen och sedan ladda ner boken digitalt eller köpa den. Även på DN.se är steget till sökrutan längre än man kan tro, hade det i nätartikeln funnits en länk till min blogg eller ännu bättre till nedladdningssidan för böckerna hade troligen siffrorna sett annorlunda ut.

Men egot mådde som sagt bra. Det räcker för mig.

I DN om egenutgivning och e-böcker

Dagens Nyheter kör en ”i väntan på den första egenutgivarsuccén”-artikel i dag, jag intervjuas om arbetet med ”Vi har redan sagt hej då” i en sidotext, där jag bland annat pratar om det jag skrev i den här krönikan för UNT tidigare i våras om skillnaderna i förutsättningarna för e-böcker mellan USA/Sverige och Amazon/Adlibris.

Avstampet för artikeln är de i stort sett uteblivna framgångarna för John Ajvide Lindqvists e- och ljudboksexperiment ”Tjärven” (som jag skrivit om här och recenserat för UNT här) och artikeln är intressant och Jens Liljestrand har pratat med bra människor men jag saknar en aspekt:

Kulturredaktionernas.

Såväl Ajvide Lindqvist som jag själv pratar i intervjun om svårigheten att nå in (och därmed även ut) på kulturredaktionerna, men hur det kommer sig följs aldrig riktigt upp. I mitt fall må det väl vara hänt, jag hade blott en debut som sålt totalt 8000 exemplar i ryggen när jag gav mig på det här, men Ajvide Lindqvist är ju för fasiken Mr Låt Den Rätte Komma In, författare till en internationell succé både som bok och film, en man som på egen hand lyft in skräckromanen i det litterära samtalet i Sverige och skapat förutsättningarna för en rumsren genre. Varför lyckades inte ens han få redaktionerna att skriva om sitt projekt? Varför har DN endast uppmärksammat den (nu två gånger) som ett exempel på utebliven framgång för egenutgivning, och inte för att den är en ypperlig studie i koncentrerad zombieskräck?

Den självkritiska eller åtminstone reflekterande rösten hade jag gärna sett i texten också.

Självinsikt? Nej. Gör allt för att synas? Ja.

På tal om läs en e-bok-veckan, eller hur man nu ska bindestrecka det – nu har Macworld lagt ut sin e-bokspecial på webben från mitten av januari, där de intervjuade mig angående de digitala utgivningarna av ”Vi har redan sagt hej då”. Hela klabbet är på fem sidor, texten om mig är sida fem. Artikeln har bara varit upplagd några timmar, men redan har någon glad kommenterare anklagat mig för att sakna självinsikt och utnämnt mig till ambassadör för generation gratis som gör vad som helst för att synas. Har personen i fråga läst/hört boken? Nja, det finns det inget i kommentaren som antyder i alla fall, men va fan, idiotförklara och förminska dem som söker sina egna vägar kan man väl få göra ändå?

Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.

Ah, älska statistik! För drygt ett år sedan dök jag ner i Adlibris försäljningsstatistik gällande ”Dannyboy & kärleken”, och nu tänkte jag att det var dags att kolla in ”Vi har redan sagt hej då” och jämföra lite också.

Så, vilka är det som köper mina böcker, hur gamla är de och var bor de?

Ja, bilden är rätt så entydig gällande båda romanerna. Så här ser könsfördelningen ut för ”Dannyboy & kärleken” …

… och så här ser den ut för ”Vi har redan sagt hej då”:

Så gott som dött lopp, skulle jag vilja påstå.

När det gäller ålder på de som köpt böckerna, ser det ut så här för ”Dannyboy & kärleken” …

… och så här för ”Vi har redan sagt hej då”:

Här kan man se en viss skillnad, ålderskategorin 30-39 år är mer dominant när det gäller roman nummer två, även om den leder för min debutroman också. Det kan man väl tolka på två sätt, tänker jag mig. Dels så riktar den sig till en lite äldre publik, och dels har de som köpte första boken när den var ny och därefter har köpt tvåan hunnit bli äldre, och kanske tagit sig upp till nästa ålderskategori. Man kan ju här lyfta ett varningens finger en smula, och peka på att min publik är åldrande, vilket anses dåligt i de branscher där det gäller att sälja reklam. Men nu har jag ju inga annonsplatser till salu, och väljer istället att se med tillförsikt på att jag är stark i den målgrupp som har börjat rota sig och skaffa penningkapital. Dessutom är det ju så att ”Dannyboy”-statistiken handlar om en pocketbok, och ”Vi har redan sagt hej då” om en bok i mjukband, som kostar betydligt mer. Att fler äldre köper en sådan är inte så konstigt. När roman nummer två kommer i pocket torde ålderskategorin 20-29 göra ett starkare intryck. Hoppas jag.

När det gäller Adlibris sätt att visa hur en bok har sålt rent geografiskt blir jag ärligt talat inte klok på deras statistik, men om jag tyder den rätt så har ”Dannyboy & kärleken” sålt bäst i relation till hur många som bor länet i Uppsala, Stockholms och Västra Götalands län, i fallande ordning. Sämst i förhållande till befolkningen har den sålt i Norrbottens, Gävleborgs och Kronobergs län, vilket man ju kan tycka är en smula olyckligt då Gävleborg är mitt hemlän, och Norrbotten min hustru Johannas. Inget profet i min hemstad, således. När det gäller ”Vi har redan sagt hej då” ligger Stockholm i topp, följt av Gävleborg och Skåne. Varför de verkar sky roman #1 som pesten i mina hemtrakter men gilla roman #2, är för mig en gåta, särskilt om man betänker att huvudpersonen i ”Dannyboy” faktiskt kommer därifrån, och en episod utspelar sig i Sandviken. Sämst har det gått hur som helst gått för roman nummer två i Norrbottens, Jämtlands och Gotlands län. Johanna har en del att jobba med i hemtrakterna, utan tvekan.

När jag twittrade lite om den här statistiken i går fick jag en reply från en kille som hade laddat ner boken från sajten, och bad mig ta det i beaktande i statistiken. Jag svarade att siffrorna ju bara gäller Adlibris försäljning av den fysiska boken och inget annat, tog man med de digitala nedladdningarna skulle nog bilden se helt annorlunda ut. Med det menade jag lite slentrianmässigt att det troligen skulle bli en helt annan könsfördelning om jag hade digitala siffror att tillgå, eftersom killar har en tendens att ta till sig ny teknik tidigare. Men faktum är att jag inte längre är helt säker på att det stämmer. För det finns faktiskt en e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” tillgänglig hos Adlibris för försäljning också, och även om statistiken haltar betänkligt då den bara sålt i ett fåtal exemplar i det formatet (e-boken går ju också att ladda ner helt fritt från min sajt) – så har faktiskt samtliga e-boksköp gjorts av … ja just det, kvinnor.

Slutsats: Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.

Framtida mål: Förmå killar att upptäcka mina romaner också. Och norrbottningar.

——

UPPDATERING: Får ett sms från en vän som verkar vilja förbli anonym, som stilla påpekar att det inte finns något ord som heter dykte, vilket jag som sömnbristande utlandssvensk hade råkat skriva i inläggets första mening. Mitt svar:

Nähä, det kanske det inte gör, men det borde göra det!

Tillbaka till vardagen

Och där slog klockan tolv och därmed är julrabattsperioden i webbutiken över. Nu ska jag signera, packa och frankera böcker och se till att få dem på lådan innan vi drar upp mot Gästrikland och lite prejulfirande senare i dag.

Obs! Webbutiken är så klart fortfarande öppen som vanligt, dock till ordinarie priser. Dessa är dock fortfarande billigast på marknaden: 110 kronor för originalutgåva, 40 för pocket – inklusive frakt.