Författare och skribent
Jag städade bort det sista av vintern från gården i dag. Ställde in Tages snöskyfflar och lilla plog i förrådet, flyttade pulkorna från frontplats i garaget till de bakre regionerna. Avslutade med att byta till sommardäck på bilen.
Föga förvånande upptäcker jag därför nu i kväll att prognosen utlovar minusgrader samt tidvis ymnigt snöfall den kommande veckan.
Och samtidigt som jag yvs över att jag numera springer mina joggingturer runt 5.30 minuter per kilometer, ser jag att Morgan som jag ju ska springa höstens maraton tillsammans med just klockade ett millopp med en genomsnittlig kilometertid på cirka 4.05.
Jag har en bit kvar.
Det här att jag sitter under den tidiga fredagskvällen och scrollar igenom mina gamla Runkeeperpostningar och tänker tillbaka på minnesvärda joggingturer?
Som den här i Berlin i augusti 2011, strax innan vi flyttade hem igen, som var min första träningsrunda någonsin på mer än tio kilometer. Eller den här från Stockholm sommaren därpå, som inte bara är min längsta träningsjogg genom tiderna – 11.07 kilometer – utan också har min snabbaste medelkilometertid någonsin, 5.26 minuter/kilometer? Hur det gick till har jag ingen aning om, men jag minns känslan när jag sprang längs Årstaviken och nästan var framme vid Eriksdalsbadet och hur jag visste att jag var på väg mot niokilometersstrecket och insåg att men, vad i … jag är ju pigg, jag fortsätter! och joggade vidare i stället för att svänga uppåt och hemåt vilket var ursprungstanken, hur extremt nöjd jag kände mig, hur jag började planera för att nästa runda skulle bli den där Hagaparken runt-rundan jag alltid drömt om att orka, nästan femton kilometer i tidvis bökig terräng, lätt som en plätt, jag var ju in the zone nu, uppe på nästa platå!
Den rundan hände så klart aldrig.
Men – jag börjar trots mina modesta framgångar och blygsamma tidsförbättringar känna ett sug efter att springa. Jag ligger fortfarande efter schemat i mitt nyårslöfte inför New York Marathon, men suget, det måste väl ändå betyda något?
De senaste två dygnen har det rasat in besökare (oh well, kommit många i alla fall) till infosidan för Vi har redan sagt hej då från en länk på Facebook. Och eftersom Facebook till stora delar är en sluten arena beroende på hur man ställt in sina sekretessinställningar, så leder så klart länken som besökarna kom från ingenstans när jag klickar på den. Och det finns ju av samma sekretessinställningsskäl inget vettigt sätt att söka reda på en specifik statusuppdatering eller delning inne på Facebook heller.
Rent generellt tycker jag att det är väldigt bra att det är så här. Men i just det här specifika fallet?
Nyfiken och en aning frustrerad.
I dag har jag skrivit en utförlig och rätt så negativ recension av SVT:s nya hybridplaytjänst SVT Flow på TVdags. Den tog så pass skruv att jag fick medverka en liten snutt i SVT:s Kulturnyheterna nu i kväll. De skrev också en text i samma ämne till SVT:s webb (där också tv-inslaget i fråga finns inbäddat).
Men läs allra helst min 5 800 tecken långa genomgång av tjänsten på TVdags i stället.
Nu ska jag köra in till Kiruna och hämta upp Johanna på flygplatsen. Later!
En av de saker som gör att man känner sig en smula … tja, off the grid när man bor här uppe är vädret vid just den här årstiden. När det i Sveriges nedersta tredjedel – det vill säga den tredjedel som i det nationella medvetandet tenderar att oftast få representera hela landet – talas om försommarvärme, t-shirtväder och närmast blommande rabatter, tittar jag ut genom fönstret och ser att ja det fortfarande ligger mer än en halvmeter snö på gården. Visst, vägarna är sedan någon vecka snö- och isfria och det töar friskt om dagarna men om nätterna kryper termostaten ännu ner en försvarlig bit under nollstrecket.
Det är egentligen inte så att jag tycker att det är orättvist att det prunkar i söder, snarare att det framstår som overkligt.
Såg The amazing Spider-Man 2 på bio här i Vittangi i kväll. Skämdes som en hund efteråt över att jag blev förvånad av slutet, jag är ju en gammal Marvelnörd för bövelen, hur kan jag ha glömt en sådan väsentlig bit av Spindelmannens historia? Jag spenderade en timme med Wikipedia när jag kom hem och fräschade upp min Gwen Stacy-kunskap samt satte mig in i Ultimate Marvel-tidslinjen, särskilt hur Peter Parkers ursprung ändrats på flera viktiga punkter vilket nyttjas i de nya filmerna.
Överlag måste jag hålla med Fredrik Strage som i DN:s recension skrev att den nya filmserien bättre skildrar Peter Parkers kärleksliv än den ”gamla” serien, jag kan inte minnas att Tobey Maguires och Kirsten Dunsts kärlekshistoria i Sam Raimis trilogi berörde mig på samma sätt som Andrew Garfields och Emma Stones i de två nya filmerna.
Samtidigt är det så klart i grunden urbota fånigt att reboota en filmserie som så sent som i början av 2010 hade en fjärde film på planeringsstadiet.
Det går så oändligt sakta med alla mina projekt. Egentligen saknas ju inte tid trots de två barnen – nog finns utrymme för två-tre timmars arbete och pyssel varje kväll efter läggningarna – men tröttheten, eller … kanske egentligen inte tröttheten utan snarare längtan efter att bara få ligga i soffan och vegetera utan att tvingas tänka är i nio fall av tio så mycket större än lusten till arbete.
I kväll inföll dock en sådan där tiondekväll och jag tog mig kragen och förde ett projekt om inte i mål så åtminstone delmål. Om ett par veckor torde jag kunna berätta mer om det.
Dagarna i Narvik blev dagarna i stugan i Rovasuando.
Ganska fint det också.
Det blev som vi fruktade. Magsjukan hos barnvakterna satte stopp för Norgedygnet. Kanske kan vi bara skjuta upp det någon dag, vi får se hur magtrakterna utvecklar sig.
Det föll en halvdecimeter snö under natten. Det är redan plusgrader igen så det tunna nyvita täcke som nu ligger över den grådaskiga smältsnön är väl borta innan dagen är över, men det var vackert utanför diskbänksfönstret när jag klev upp och gjorde välling i morse.
Gabriel Garcia Márquez var nog den första nobelpristagare jag läste med stor behållning. Hans ”Hundra år av ensamhet” berörde mig så mycket att den inspirerade mig all läsa en tiopoängskurs om Latinamerika hösten 1998, jag var andre kurator på nationen samtidigt och hade egentligen inte tid att plugga men smet ändå iväg ett par timmar varje måndagseftermiddag under första halvan av terminen för att markera närvaro på de obligatoriska seminarierna. Jag fick bara ett G på kursen, men jag tog poängen. Tack för den pushen, Garcia Márquez.
Det faller snö över bygderna igen. Magsjukan gav dock med sig.
I morgon är tanken att Johanna och jag ska ta tåget till Narvik för ett skrivardygn. Ryktet gör dock gällande att magsjukan nu vandrat vidare till barnens mommo och moppa, aka barnvakterna under Narviksdygnet.
Jag förlorade kontrollen över min kropp sent i går kväll. Magsjuka.
Av alla vardagssjukdomar är magsjuka den värsta. Att förlora styrseln över kroppens basala funktioner, och till sist bara ligga där på golvet som en urlakad, darrande geléklump. Så ovärdigt en mästare, som min hustru brukar säga.
I natt hade jag därtill barnen själv, Johanna var iväg på någon ishotellskonferensliknande grej. Som tur var sov båda rätt bra för en gångs skull, så jag kunde lägga allt fokus på mina toalettbesök.
Bättre nu, klarade till och med att skjutsa svärfar Roger ner till Parakka på seneftermiddagen, ett litet samhälle längs sluttningen mot Kalixälven två och en halv mil söderut, han skulle köpa en pickup, en Ford Ranger. Väl åter i byn började han genast planera för när Tage ska åka på flaket i sommar. Märk väl att det presenterades som ett faktum, när Tage ska åka på flaket i sommar. Att vi föräldrar kan tänkas ha en avvikande åsikt i ärendets lämplighet föresvävade honom inte.
Nu kvällskaffe om magen tillåter.