Vittangi-arkiv - Sida 4 av 13

Hej då pappers-DN

Så hade vi den sista helgen med pappers-DN, och den avslutades som de alltid gör här uppe, genom att tidningen inte kom.

Nu är det egentligen inte Dagens Nyheters fel – i och med att de lokala tidningarna Norrländska Socialdemokraten och Norrbottens-Kuriren inte ges ut på söndagar, finns därför ingen tidningsdistribution på söndagar. Söndags-DN kommer med måndagstidningen.

Men nu är det alltså slut. Jag tror att jag har varit pappersprenumerant på DN ända sedan jag flyttade till Uppsala hösten 1995, möjligen med något uppehåll i samband med någon flytt och under året i Berlin var den på uppehåll i fysisk form, men i övrigt har vi följt varandra genom halva livet.

Jag hade egentligen gärna fortsatt. Men en prenumeration på DN här uppe kostar numera 660 kronor i månaden, och det är helt enkelt inte värt det längre, särskilt inte eftersom de varje gång priset höjts har skickats ut ett mejl där det motiverats med någon floskelmening i stil med Vi jobbar ständigt med att höja kvaliteten på vår produkt och därför kommer vi med start från … och så vidare. Vad den där kvalitetshöjningen består i har dock varit svårare att se.

I ärlighetens namn har vi det senaste året ”bara” betalat 362 kronor per månad, eftersom jag i ett försök att sänka månadskostnaden gick ner på en weekendprenumeration. Det innebar visserligen nästan en halvering av kostnaden, men samtidigt fick vi bara tidningen på rätt dag två dagar i veckan i stället för sex – söndagstidningen får vi ju som sagt på måndagen – så det har i ärlighetens namn känts en smula meningslöst.

Jag kommer att behålla en digital prenumeration, och läser också pappersvarianten som pdf säkert fyra dagar i veckan redan nu, så någon större skillnad i hur jag tar till mig DN kommer inte detta att innebära i praktiken.

Men visst är det ändå något som går förlorat. Säga vad man vill om internet, men en direkthet försvinner när papperstidningen inte ligger där på köksbordet, och man i brist på tid åtminstone snabbt kan bläddra sig igenom DN:s A-del och få sig en överblick och sammanfattning och kanske fastna vid något man inte förväntade sig. Nyhetsläsning på nätet fungerar inte så, vem klickar sig exempelvis fram till och går igenom rubrikerna på en notisspalt där? Hur användarvänlig man än gör en nättjänst är det svårt att trumfa enkelheten i att förstrött dra till sig DN:s kulturdel och börja bläddra. En fysisk tidning på ett bord uppmanar till att bli läst bara genom sin existens, en app i en iPhone eller iPad gör inte det.

Ett ytterligare skäl att pappersupplagan av DN inte är så lockande här uppe är så klart den tidiga trycktiden. Ibland väljer jag aktivt den digitala pdf-upplagan i DN:s app även när papperstidningen ligger bredvid mig, om jag vet med mig att det finns stora nyhetshändelser jag vill läsa om som fortgått under kvällen efter att landsortsupplagan gått till tryck. Sportdelen läser jag i princip aldrig på papper här, den består nästan uteslutande av införartiklar i stället för de resultatartiklar som de senare upplagorna hinner få med.

Så bye bye pappers-DN, we had a good run och det smärtar mig helt ärligt rätt mycket att ta det här steget. Men 660 kronor per månad för att få en fullgod produkt – nej, det är för mycket.

En tur till brevlådan om morgnarna blir det dock fortfarande, prenumerationen på NSD behåller vi. De 252 kronor vi lägger på den i månaden känns i sammanhanget nästan gratis.

Kallt och bart

Det ryktas att ni har fått vinter söderut. Här i nordligaste norr har vi ännu i princip barmark, om inte ett två centimeter tjockt pudertäcke ska räknas som snö.

Dock har vi rätt kallt, i lördags kväll kröp kvicksilvret ner till -16 och jag tvingades bomma igen Karlssons kattlucka för säsongen, kylan den orsakade i källaren blev ohanterbar. Nu acklimatiserar han sig för vinterliv genom att låtsasjaga dammtussar och vira in sig i hallmattan i stället för att jaga näbbmöss under förrådshuset.

Lite om den norrländska självständigheten och Kit

Intressanta (och långa!) texter på Kit.se de senaste dagarna om Norrland, där bland annat en opinionsundersökning beställts från Novus och som ger vid handen det smått sensationella resultatet att det i landets fyra nordligaste län i nuläget finns ett stöd för norrländsk självständighet. På frågan Om det var folkomröstning idag om Norrlands självständighet, skulle du då rösta för eller emot ett självständigt Norrland? svarade 41 procent att de var för, 39 procent emot och 19 procent att de inte visste.

Vad som sedan följde får sägas vara lite symptomatiskt: Ingenting.

Eller jo, nu är jag lite orättvis. SVT gjorde faktiskt en rewrite och följde upp med ett par andra artiklar plus att några medier i mellersta Norrland skrev lite, men i övrigt har det varit tyst, jag har till exempel inte sett någon nämna det här uppe.

När jag själv delade artikeln om opinionsundersökningen på Facebook fick jag en ynka tumme upp, och två putslustiga kommentarer. Frågan tas helt enkelt inte på allvar.

Nu ska så klart inte allt för stora växlar dras på den där undersökningen, den största bristen den har anges i själva texten – frågan har inte på allvar debatterats, för- och nackdelar har inte stötts och blötts och när eller om så sker är det möjligt att resultatet ser annorlunda ut.

Att underkänna undersökningen på grund av att Gävleborgs län inte togs med i undersökningen så som en statsvetare gör i SVT:s sidoartikel, är dock att göra det lite enkelt för sig. Kit valde att enbart begränsa undersökningen till de fyra nordligaste länen eftersom det är vad den svenska regeringen anser ska vara Norrland framöver enligt den statliga Indelningskommitténs senaste förslag, där Norrlands län föreslås bestå av dagens Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och dagens Gävleborgs län (som sedan 1500-talet räknats till landsdelen Norrland) i stället föreslås ingå i det som ska bli Svealands län.

Borde Norrland – vad vi nu väljer att lägga i begreppet – bli självständigt? Nej, med den kunskap jag har i dagsläget tycker jag inte det. Men jag anser absolut att frågeställningen bör börja tas på allvar och inte skämtas bort.

I morse

Hösten är sedan länge kommen, björkarna utåt vägen har tappat alla sina löv men på prästgården här bredvid stretar några ännu emot. Två grader minus i natt, frosten låg vit i gräset när jag gick ut för att hämta tidningen och dimman låg tät.

dimma

Vackert ändå.

Blogg 95

När jag inledde årets Blogg 100-utmaning den 1 mars skrev jag att målet för året var att klå fjolårets resultat, vilket var 94 inlägg på de 100 dagarna. När jag i morse satte mig ned för att skriva ett summeringsinlägg, upptäckte jag att siffran för i år också skulle landa på 94, och så kunde jag ju inte ha det.

Alltså skrev jag ett inlägg om vädret, och summerar nu framåt kvällen i stället, och når därmed 95 inlägg. Häpp!

Årets 95 inlägg har tyvärr till stora delar varit rätt oinspirerade – väldigt lite bokbransch och Applerelaterad teknik, väldigt mycket familjeliv och prat om väder. Lite småtrist.

Det har sina rutiga och randiga skäl, som jag ska skriva mer om inom några dagar.

Men för att avsluta denna det femte årets Blogg 100 i god stil – jösses vilket väder vi har haft i dag. Det regnar, det snöar och det stormar så att trappräcket verkar vara på väg att släppa i sina fästen. Och i morgon ska visst nederbörden bli än värre, om än vinden lite svagare.

Kul!

Vädrigt

Ursäkta mig den billiga ordleken, men dagens väder – vidrigt. I detta nu har vi cirka 1 plusgrad, hård vind på gränsen till storm, snöblandat regn och allmän jävlighet. Att vi för tio dagar sedan hade värmebölja med 26-gradig värme och barnen ägnade sig åt livsfarliga åkturer i en vattenpreparerad rutschkana där de på grund av för hög fart bokstavligt talat flög över badbassängen vi placerat under rutschkanan känns overkligt. Ja, filmbevis finns, men då den innehåller glada, nakna barn skulle jag väl åka dit för barnpornografi om jag tillgängliggjorde den här, så jag låter det bero. Ni får tro mig på mitt ord.

Morgonens mer påpälsade gårdsbild bör dock klara alla sedlighetsfilter. Ejda var väldigt stursk hela morgonen, hon skulle absolut inte åka bil till förskolan utan gå, men några sekunder efter att jag tagit nedanstående bild gav hon upp och skrek BIIL! Ingen av oss övriga i familjen blev särskilt ledsen över den helomvändningen.

1,5 plusgrader, hård blåst och kladdig yrsnö. Kul sommarväder.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm) Jun 7, 2016 kl. 11:35 PDT

Måste dock säga att NSD:s mycket dramatiska rubrik om morgonens väder inne i Kiruna – ”Här slår snösmockan till”, är oerhört mycket mer dramatisk än det beskedliga videoklipp de låter ackompanjera artikeln.

Ett avbrutet lopp är inget lopp

Det blev verkligen ett antiklimax med dagens 6 juni-lopp.

Jag vet ärligt talat inte vad som hände, men efter bara drygt två kilometer av loppets femton (i visserligen något högre tempo än jag vanligen brukar springa i) gick jag totalt in i väggen. Jag blev underligt varm i hela kroppen, tappade all kraft och kunde inte ta mig fram en meter till så länge jag sprang. Att gå var inga större problem, jag promenerade i någorlunda normal takt ytterligare ett par kilometer innan jag vände hemåt mot målet vid fotbollsplanen med svansen mellan benen. Tage och Ejda, som jag inbillade mig skulle bli ledsna över att jag kastat in handduken eftersom de var på plats för att heja fram mig (och springa barnloppet på 1,5 kilometer) noterade knappt ens att jag kom åter, de var allt för upptagna med att:

1) Äta hamburgare
2) Cykla med sina kompisar

Total flopp, med andra ord.

Jag har känt en förkylning ligga och lura långt bak i halsen de senaste tre-fyra dagarna, men den har inte brutit ut, och gjorde det heller inte senare under dagen. Jag känner mig på det stora hela rätt normal.

Men springa kan jag uppenbarligen inte.

Barnen däremot, sprang som gaseller båda två under sitt lopp. Önskar nästan att jag hade struntat i att starta själv så jag kunnat se dem springa i stället.

Mellan hägg och

Jag har ägnat min fria tid de senaste dagarna till att befria vår gård från tre väldigt vildvuxna och bångstyriga syren”buskar”, och ja, fnuttarna fyller sitt syfte för de var mer av arten träd och alls inte särskilt roliga att såga ned.

I kväll körde jag dock hela klabbet med syrener till tippen med släpet, jag var tvungen att surra ner dem med tre spännband för att inte ekipaget skulle svämma ut över hela E45:an. Nu pryds jag av härliga små skärsår på båda underarmarna som svider rätt rejält efter all kvisthantering.

Tomheten som nu breder ut sig på gräsmattan i västlig riktning utanför köksfönstret kommer att ta lite tid att vänja sig vid. Men att vi kan röra oss fritt på alla sidor av huset – win!

Nu börjar det

Det går verkligen fort mellan vinter och sommar här. För några veckor sedan slet jag med att pumpa vatten från gården när vinterns rekordtjocka snötäcke sakta började smälta, och i går kväll när jag var ute och sågade ner en stor syrenbuske på gränsen till träd upptäckte jag att det bara återstår dagar innan jag måste genomföra årets första gräsklippning. Världen exploderar i grönt, björkarna ut mot gatan som för bara en vecka sedan var helt kala prunkar i dag av gröna löv.

Och sakteliga, hand i hand med växtligheten, kommer också myggen. Oh the joy.

Landsbygdsproblematik

Jag blev intervjuad gällande det här med att vara skrivande i Norrland i samband med att jag var i Göteborg och medverkade på Littfest, en text som nu publicerats på kultursidan i en del av Mittmedias tidningar, bland annat i Gefle Dagblad.

I artikeln nämner jag att det ofta i mitt arbete som journalist förutsätts att jag bor i Stockholm, alltså inte så att det är ett krav för att kunna göra själva artikeln, utan att redaktörer som kontaktar mig för första gången slentrianmässigt utgår ifrån att så är fallet – för alla bor väl i Stockholm?

Som en sorglustig slump inträffade exakt en sådan sak i dag, då jag blev uppringd av en redaktion och tillfrågad om jag i min roll som någon sorts tv-expert kunde tänka mig att prata om att Netflix sonderar terrängen för att utveckla svenska tv-serier. Visst sa jag, och så pratade vi i tio minuter om just detta. Så kom frågan: Skulle du kunna ses om en timme, så att vi kan spela in det här? När jag förklarade att nej, det kan jag inte eftersom jag inte bor i Stockholm utan 120 mil norrut, blev reporterns tonfall betydligt bistrare, och jag fick känslan av att hen tyckte att jag borde ha klämt ur mig detta redan innan vi började prata, nu hade onödig tid ödslats på mig, hej då.

Okej, hade jag från början fått besked om att målet med vårt samtal var att en bandad intervju senare skulle göras inför kamera hade jag så klart meddelat hur min bostadssituation ser ut, jag är ju inte helt tappad bakom en vagn. Men så var verkligen inte fallet. Och det bara förutsattes.

Bah.

Kung Bore

Vi fick uppåt en decimeter snö i dag, jag kunde dra barnen på kälke till dagis i morse för första gången på tre-fyra veckor. Visst, det smälte en del under dagen och när vi skulle hem fick jag sicksacka mellan snöfläckarna för att inte skrapa i asfalten, men det var ändå ett rejält avbräck i kampen om våren.

Det här med vinter. Det börjar kännas gjort.

Jag pratar Norrland i Göteborg

Min turné i ämnet ”Att vara skrivande i Norrland” går vidare. På lördag kväll samtalar jag och författaren Elin Olofsson just i detta ämne under ledning av Anders Teglund från Luleåbaserade förlaget Teg Publishing på litteraturfestivalen Textival i Göteborg.

Så här står det i programmet:

Att vara skrivande i Norrland, lördag klockan 19, Göteborgs Litteraturhus

I ett mejlsamtal i Provins nr 1/2016 skriver Jämtlandsbosatta romanförfattaren Elin Olofsson: ”det är jag skyldig min hembygd, att skriva det som är sant, snarare än det som passar för idylliska vykort och inflyttarkampanjer. Det är jag också skyldig mig själv”. 2016 års första nummer av den norrländska litteraturtidskriften har tema ”Att vara skrivande i Norrland” och utforskar mindre vad som kännetecknar norrländsk litteratur och mer hur det är att vara verksam som författare i norra Sverige. Vilka villkor har en som författare i Norrland när det kommer till ekonomiska frågor och publiceringsmöjligheter, liksom sociala och litterära sammanhang?

I november 2015 anordnade Provins ett panelsamtal på Litteraturhuset i Göteborg på temat ”Iscensättningen av Norrland” som nu följs upp av ”Att vara skrivande i Norrland” under Textival Litteraturfestival. Kulturvetaren och förläggaren Anders Teglund samtalar med författarna Elin Olofsson och Daniel Åberg, om att komma från mindre orter i Norrland, att flytta därifrån och sedan hem eller ännu längre bort igen. Om att skriva i och skriva om Norrland, ett begrepp som enligt Åberg på samma gång är ”diffust och glasklart […] Så mycket enklare det vore om mytbilden av ett enhetligt Norrland var sann”.

Jag tror att det kommer att bli ett bra samtal. Så är ni på västkusten – kom dit!