Jag kämpar på med manuset till Smittad 2, det stretar och tar emot, skriver på avsnitt nio nu samtidigt som allt fram till avsnitt sju har fått sig en första redigeringsgenomgång. Insåg i går kväll när jag läste det sista av avsnitt sju att jag var på väg att missa att plocka upp en detalj jag planterat i sjuan, varvid jag var tvungen att skicka mig själv ett mejl med rubrikraden Glöm inte kanylerna! som påminnelse. Nej då Daniel, jag ska komma ihåg dem nu.
Vi hade våra vänner Jocke och Jasmin här i helgen, de drabbades av nattågsproblematiken när det blir vinterstormar, de skulle ha anlänt till Kiruna klockan 09.12 i lördags morse, men det slutade med att jag fick ta bilen bort till Svappavaara och plocka upp dem utanför LKAB-avfarten där ersättningsbussen släppte av dem klockan 01.45 natten till söndag. Lite segt, men vi fick en fin söndag ihop i alla fall innan de vände söderut mot Stockholm respektive västerut mot Abisko för sina arbeten redan på söndagskvällen. Kidsen var mycket modstulna när gästerna drog, de lever verkligen upp när vi får besök, det är roligt.
Är inne på min fjärde förkylningsomgång sedan början av december, extremt segt. Men efter att jag hostat ur mig den här sätter jag streck i debatten, det måste vara dags för lite friskhet nu.
Har för övrigt tänkt komma igång med lite mer vardagsmotion nu, rör mig så extremt lite i vardagen i och med att jag jobbar hemma och har väldigt nära till skola, dagis och affären. Så några kilometers promenad varje lunch när jag inte orkar företa mig en jogging- eller skidtur, banne mig. Så här såg det ut i fredags under promenaden runt sjön.
Sist men inte minst – fruktansvärt med olyckan söder om Vittangi natten till i lördags där sex schweiziska turister dog. Malmbilarna rullar ju igenom byn dygnet runt nu, de är extremt tungt lastade och det har varit många tillbud – en dödsolycka i början av december när en malmbil körde i diket och ett antal avåkningar med mindre skador. ”Vår” del av de här malmbilarnas väg när vi åker mot Svappavaara och Kiruna är inte lika farlig och smal som den ner mot Masugnsbyn och Pajala där helgens olycka skedde, men man tvingas hela tiden hantera omkörningar eller möten med de tunga ekipagen, vilket så klart inte är särskilt tryggt.
2018 var året när jag blev en landskapsinstagrammare. Eller möjligen himlafenomeninstagrammare. Fyra av mina nio mest lajkade bilder under året bestod av olika nyanser av rosa, eller ja, mer gult i ett av fallen, men det blir inte en lika bra rubrik av det.
I övrigt: Ett minimalt stationshus i Nattavaara som jag lyckades fånga vid rätt tidpunkt när jag åkte med tåget hem från Littfest i Umeå, Ejdas förhoppning på valdagen om att jag skulle rösta på ett parti som var bra både för tjejer och hästar, familjebilden när vi utmattade anlände Södra station i Stockholm tidigt en morgon efter tio dagars tågluff runt Europa, min outfit innan jag skulle bege mig till galan för Stora Ljudbokspriset samt min 43-årstårta dekorerad av barnen.
I fjol var det större variation, bara en av nio var en rosa himmel då. Roligt att min födelsedagstårta var med även det året, och därtill hamnade på samma plats.
Den überrosa morgonhimlen från 11 oktober som är min absoluta lajkraket i år drog in 136 hjärtmarkeringar på Instagram. Nattavaaras stationshus som är tvåa med 124 kan dock på ett sätt sägas vara årets vinnare, för Trafikverket fick tillstånd av mig att använda den på sitt egen Instagramkonto, och där fick den 351 lajks.
Det har varit ett par rätt usla jobbveckor sedan återkomsten från min tripp till Stockholm och Boden. Egen sjuka plus fyra vabbdagar and counting av de små (först Tage förra veckan, nu Ejda den här), och därtill är den snabba genomredigering jag skulle göra innan jag skrev finalavsnitten – en redigering som ursprungligen tänkt att vara avslutad lagom till de här bläveckorna började – är fortfarande inte klar. Därtill kände jag mig tvungen att göra samma sak med Smittad 2 som jag gjorde i somras med första säsongen, nämligen låta två såsiga mittavsnitt skalas ner till ett gemensamt för att få upp tempot genom att kapa, kapa, kapa.
Oftast gillar jag att redigera ner text, jag tycker om att suga ut så mycket luft som möjligt ur den, men här får det effekten att jag nu i stället för att ha två finalavsnitt kvar att skriva har tre.
Jag får ofta frågan på vilka sätt det skiljer sig åt att skriva en ljudboksserie från en vanlig roman, och det här är ju en ytterst konkret skillnad. Känner jag att en roman såsar till sig i mitten och jag kapar, så blir resultatet bara en något kortare roman. Men eftersom formatet för Storytel Original-serierna är mallat och ska vara tio gånger en timme, vilket i konkreta siffror ger 10 x 50 000 tecken inklusive blanksteg, så måste borttagen text ersättas av ny sådan någon annanstans, förslagsvis i slutet.
Nu innebär detta visserligen en välgärning för själva berättelsen – jag hade lite ont i magen för hur jag skulle få plats med allt jag tänkt mig i de avslutande två avsnitten, och nu har jag i stället tre att breda ut mig på.
Men ändå. Tiden tiden tiden, och pengarna pengarna pengarna. För det är ju inte som att jag har timlön, mitt arvode blir inte högre för att jag tar längre tid på mig, snarare binder det upp mig längre än vad jag tänkt så att jag inte kan ta på mig andra jobb (eller börja skriva på den avslutande säsong tre).
Nåväl, slut på klag. Jag har ju en bok att skriva, för bövelen.
Har påbörjat dagens resa mot Boden och litteraturfestivalen Eyvind. Klockan 14 blir jag intervjuad i salen Forum på Bodens Folkets Hus av journalisten Eivor Bryngelsson om Virus, Smittad och det här med att skriva för ljud. Efteråt är det meningen att jag ska sitta i närliggande bokhandeln Bok & Bläck och signera Virus-pocketar om någon känner sig manad att köpa en.
På kvällen blir det middagsmingel och en konsert med Johan Airijoki, inför vilken det tänkt att jag och David Väyrynen ska agera förband genom att reprisera det anförande och den läsning vi gjorde på bokmässan i Kiruna i oktober om Norrländska Litteratursällskapets verksamhet. Jag lovar, det är mycket roligare än det låter i skrift, eftersom den text av Sara Parkman som vi läste från tidskriften Provins #3 2018 är en riktig pärla som gör sig fantastisk som dialog.
Så befinner du dig i nedre Norrbotten i dag är det bara att komma dit!
Hittade en fin jubileumsrecension av Pet Shop Boys fantastiska tredje album Introspective, som fyller trettio år i dagarna. Tre decennier gammalt, cheezus. Tiden, ack den tiden.
Hur som helst, jag delade artikeln på Facebook och skrev nedanstående inlägg. Tänkte det kunde passa här också.
Introspective var det första Pet Shop Boys-albumet jag köpte när det var sprillans nytt, och det är även mitt mest traumatiska PSB-köp genom tiderna.
Jag såg den på Åhléns i Sandviken, jag var där med min pappa och mina systrar, och jag minns att jag då tyckte att omslaget var rätt fult. Men jag hade året innan fallit för PSB under den makalösa Tracks-era de hade de här åren, och kände nu ett extremt sug efter att ha deras nya album i min ägo. Jag hade inga egna pengar och jag fick tjata rätt länge, pappa tyckte nog också att skivan såg mysko ut – jag gissar att hans tankar gick i stilen kan det verkligen vara nåt det där, det ser ju ut som testbilden på tv?
Men jag fick min vilja igenom och han köpte skivan till mig. När vi sedan satt i bilen på väg hem mot Kungsgården läste jag på baksidan av konvolutet där det långt ner i det finstilta stod This is a digital recording. Jag blev fullständigt iskall, för det enda jag kunde tänka mig att det betydde – 1988 visste jag exakt noll om digitalisering av musik – var att skivan var instrumental, att ingen skulle sjunga på den. Och det kändes ju helt värdelöst, för instrumental musik var klassisk musik, och sånt kunde man ju inte lyssna på. Så jag skämdes jättemycket där i bilen, jag ville inte att skepsisen jag uppfattat hos pappa inför köpet skulle visa sig stämma, jag ville ju själv ha rätt.
Väl åter i hemmet fanns bara en bandspelare i mitt eget rum, så jag blev tvungen att göra premiärlyssningen på vardagsrumsstereon. Och Introspective har bara sex låtar, varje spår är åtta-nio minuter långt. Och i inledande Left to my own devices byggs också låten mycket riktigt upp instrumentalt i nästan två minuter. Jag satt där på vardagsrumsgolvet och blev mer och mer övertygad om att jag begått mitt livs misstag när jag köpt den där fula, konstiga skivan.
Men så, efter 1.55, bröt Neil Tennant tystnaden och sjöng äntligen I get out of bed at half past ten, phone up a friend who’s a party animal, turn on the news and drink some tea, maybe if you’re with me we’ll do some shopping.
Och det var den vackraste strof jag någonsin hört.
Inledde lördagen med att köra in till Kiruna för att hämta Johanna som varit ute med sina jobbarkompisar kvällen innan, donade vinterdonade därefter ute i trädgården samt tvättade bilen, körde samt hängde ett par maskiner tvätt, skrev några pliktskyldiga tecken på bokjäveln (som vanligt går det ack så trögt men blir väl bra till sist ändå) innan vi avrundade kvällen med chips, dipp med några avsnitt av Bodyguard och This is us.
Söndagen blev en skogsdag, vi drog till stugan rätt tidigt, på schemat stod vedarbete. Jag fick gå loss med motorsågen på fällda träd som svärfar Roger vid ett tidigare tillfälle pallrat upp för tork på ägorna, samla upp i transportvagnen till fyrhjulingen och sedan köra lasten till den nysnickrade vedboden, som jag innan vedsessionen tog sin början hade fixat till marken i genom att spätta bort några stenar modell större, en stubbe och en del rötter.
Arbetet tog större delen av dagen, klockan var väl fem när vi kom hem, och efter en snabb hämtpizzemiddag var det dags för nästa pass, jag sålde biljetter på bion och såg sedan kvällens film, som var First man. Fin film, och oväntat vemodig. Fy fan vad jag inte klarar av berättelser där barn dör längre.
Kom hem till beskedet om att katten Karlsson, som i morse plockade med sig en mus in för att leka med innan avrättningen och som han därefter tappade greppet om varvid den smet in under kylskåpet, till sist hade fått lön för sin tålmodighet. Efter att ha suttit och vaktat framför golvspringan hela dagen, hade han genast varit där när musen stack ut nosen, och den här gången sjabblade kattskrället inte utan gjorde pinan kort.
Även om det så klart var skönt att vi fick ut musen ur huset, blev jag blev lite nedstämd när jag fick beskedet. Tänk att sitta där under kylskåpet rädd och kanske skadad hela dagen, och så till sist samla mod nog för ett desperat utbrytningsförsök, bara för att genast bli infångad och uppäten.
Storytels vd Jonas Tellander ger i dag hos Svensk Bokhandel sin syn på det här med kontroversen kring deras ersättningsmodell samt faktumet att Bonniers har ett mer gynnsamt avtal än andra förlag. Utan att egentligen gå in på några kontraktsdetaljer tycker jag ändå att han ger rätt nyktra svar på frågorna som ställs. Samtidigt är det tydligt att han försöker uttrycka sig så diplomatiskt som möjligt, företaget befinner sig i ett känsligt läge just nu där kontraktsförhandlingar sägs pågå med ett stort antal förlag just denna höst.
Hos SvB:s konkurrent Boktugg publicerades för övrigt en debattext i går skriven av Hoi Förlags vd Lars Rambe under rubriken Storytel och Bonniers måste ta sitt ansvar, som jag tycker också är väl värd att läsa.
Så vi tog oss hemåt igen, nådde Stockholm där semivardag tog vid, och tiden för bloggande minskade.
Dagarna vid badorten Le Touquet blev ironiskt nog de dagar under tågluffen med sämst väder – det regnade och var dimmigt och bara drygt tjugo grader första dagen. Därefter sprack det dock upp och blev riktigt fint. Havet var trevligt, men vi badade inte i det, hade sålt in turen till Normandie med att de hade ett stort äventyrsbad där, så badandet skedde där i stället, hundra meter från Engelska kanalens strand. Även det ironiskt, antar jag.
Olika stadier av frivillighet gällande att delta i porträtt i starkt motljus i Le Touquet vid Engelska kanalen.
Resan norrut blev en smula spektakulär. Efter att ha åkt från Le Touquet upp till Amsterdam, bestämde vi oss för att försöka ta oss till Stockholm inom loppet av en dag. Det lyckades också – typ, men kostade på.
Mor triumferar över son i fotbollsspel i väntan på tåget mot Lille i Calais.Nästa väntan: En timme att slå ihjäl på ett öde torg vid tågstationen i Lille.
Vi gick från vårt backpackerhotell i Amsterdam medan nattsuddarna fortfarande var på väg hem från krogarna, tåget avgick klockan 05.02. Därefter åkte vi inom loppet av tjugofem timmar på TOLV tåg innan vi var framme.
Marijuanadoften låg tung längs turiststråket i Amsterdam.
Turen såg ut som följer:
Amsterdam-Osnabrück, Osnabrück-Hamburg Harburg (vårt tåg omdirigerades på grund av en olycka och fick inte åka in till centralstationen), pendeltåg in till Hamburg Hauptbahnhof, därefter matinköp och nytt pendeltåg till stationen Hamburg Altona, där vi tog ett tåg till Neumünster och sedan bytte till ett mot gränsstaden Flensburg. I Flensburg klev vi på ett danskt tåg mot Fredericia (och fick för första och enda gången under hela tågluffen visa våra pass), där vi trots en heroisk rusning lyckades missa anslutningen mot Köpenhamn – tågdörren slog bokstavligen igen framför näsan på oss på perrongen.
Pustar ut med ett wienerbröd på perrongen i Fredericia.
Ett något senare tåg tog oss därefter mellan Fredericia-Köpenhamn, där vi köpte plats på nattåget från Malmö mot Stockholm och klev på Öresundståget för att ta oss över till Malmö cirka 20 minuter innan den danska polisen utrymde hela Köpenhamns centralstation i jakt på en förrymd fånge (hade vi väntat till nästa pendel hade vi suttit fast i Köpenhamn hela kvällen). Väl i Malmö klev vi så på nattåget mot Stockholm (eller snarare Flemingsberg) och där tågvärden Elin barmhärtigt nog gav oss en tom liggvagnskupé utan extra kostnad. Halv sex nästa morgon klev vi av i Flemingsberg och tog pendeltåget in till Södra station på Södermalm där vi klev av vid kvart över sex. Puh!
Något utpumpad trio på Öresundståget mellan Köpenhamn-Malmö efter 15 timmars tågfärd på 10 olika pendel-, regional- och intercitytåg. Det skulle bli ett par till innan vi var hemma.
Med några dagars distans måste jag säga att tågluffen gick oväntat bra. Totalkostnaden för interrailkorten plus de sitt- och liggvagnsreservationer vi gjorde landade på 11 500 kronor, och med tanke på att vi hann besöka fem olika platser – Köpenhamn, Berlin, Paris, Le Touquet och Amsterdam – måste det sägas vara en bra affär rent ekonomiskt. Med facit i hand hade vi dessutom kunnat resa för en tusenlapp mindre, vi köpte korten som gav oss tio resdagar inom loppet av en månad för 3 500 kronor (barn upp till 11 år får gratis interrailkort), men hade kunnat köpa det med sju resdagar för 3 000 kronor, för det var exakt vad vi landade på till sist.
Hade det inte blivit lite kaos till följd av den det där sista maratondygnet hade det dessutom bara blivit sex, den där olyckan mellan Osnabrück och Hamburg orsakade förseningar och kaos i hela nordvästra Tyskland, och vi kunde inte ta den färdväg vi tänkt över Puttgarden-Rødby utan tvingades ta omvägen via Flensburg och Jylland, vilket gjorde att vi inte hann med kvällståget från Malmö utan fick ta nattåget mot Stockholm vilket gav en sjunde resdag.
Därtill tillkom så klart boendekostnader, bortsett från första natten när vi tog nattåget Gällivare-Stockholm och den sista sträckan Malmö-Stockholm åkte vi dagtåg, och hotell- och Airbnb-nätterna landade på cirka 1 000 kronor per natt. Summa summarum blev de fasta kostnaderna för den tio dagar långa Europaturnén 2018 alltså 20 000 kronor.
Men pengar är ju inte allt! Var det roligt då? Och hur var det jämfört med att ta sig runt med flyg?
Svaret är väl att det var såväl lättare som bökigare. Överlag flöt allt på väldigt fint, wifit funkade på majoriteten av tågen och kidsen var på helt okej humör (vi var noga med att hålla iPadar och mobiler välladdade…). Det var väl inte så mycket njuta av den inre resan för deras del, men jag tyckte själv att det var rätt mysigt att glida fram över den tyska landsbygden och betrakta landskapet. Och det är klart att det blev en del svettigt kånkande med tunga ryggsäckar och vagn, men det hade det å andra sidan blivit om vi flugit mellan de här städerna också.
Men när bara det där sista mastodontdygnet återstod och jag stod kvällen innan vid utlandsdisken på Amsterdams centralstation och det var strul med att få fatt i sittplatsbiljetter på de sträckor där det krävdes och jag såg framför mig sjuttiotolv stressiga byten med griniga barn där vi skulle tvingas rusa mellan överfyllda, svettiga regionaltåg för att lyckas ta oss hem, kände jag en stund att fuck it, vi åker ut till Schiphol och flyger hem i stället.
Det gjorde vi så klart inte (men jag kollade faktiskt vad det skulle ha kostat med så kort varsel – över 12 000 kronor). Och trots att en del av regionaltågen vi tvingades ta verkligen var överfulla, lyckades vi få platser att sitta på hela vägen.
Så: Nästa sommar Östeuropa då, antar jag?
Hemma igen efter tio dagar och totalt 28 olika tågresor under semestern.
Vi rullar från Paris nu, tog tåget från Gare du Nord på morgonen, med destination Normandie och den lilla kuststaden Le Touquet, där vi ska bo två nätter innan vi på tisdag fortsätter mot Amsterdam.
Fransmännen är verkligen bökiga när det gäller tågluffare. Interrailkortet gäller enbart på regionaltåg om man försöker åka utan bokad sittplats, och ska man ut ur landet är det i princip omöjligt utan sittplatsbokning om man inte korsar nationsgränsen på ytterst udda tider med något av de bussbolag som ingår i interrailsamarbetet.
Som för oss: vi ska åka ut ur Frankrike från franska Lille till belgiska Bryssel på tisdag, en resa som tar 37 minuter med direkttåg (där vi sedan byter mot ett gratiståg mot nederländska Amsterdam). Denna dryga halvtimmesresa kostar oss 4×200 kronor (barnen kostar fullpris). Hade vi velat ta oss ut obokat fanns ett enda alternativ: en buss klockan 21.41 från Lille till belgiska Mouscron, där vi bytt till ett regionaltåg till Gand-Saint-Pierre där vi bytt igen och slutligen nått Bryssel klockan 00.18. Orka det med barn i släptåg.
Nåväl. Paris var fint och vi besökte såväl Eiffeltornet som Louvren som Orangeriet som Parc Zoologique som det ytterst udda Musée Fragonard där anatomiska kuriositeter stod på rad.
Dock: Jag har svårare att känna mig bekväm i Frankrike än i de anglosaxiska och germanska länderna, jag har svårt att sätta fingret på varför, men det finns ett avstånd som jag inte riktigt kommer förbi.
I ärlighetens namn har jag väl aldrig riktigt gett landet chansen heller, antar jag, inklusive de tre nätter vi nu bott i Montmartre tror jag att jag har turistat i Paris ungefär en vecka totalt, och övriga Frankrike har jag besökt än färre dagar.
Nästa generation verkar dock mer positivt inställda: Ejda gick runt och tjoade att hon älskade Paris mest hela tiden, även om hon var besviken över att vi på tre dagar såg exakt noll människor iklädda basker.
Att vi bodde där nästan ett år 2010-2011 och efter att vi lämnade staden inte återvänt en enda gång är så klart en mindre skandal, men det är en annan historia. Eller – det är egentligen inte så mycket en historia, det har helt enkelt bara inte blivit att vi åkt dit.
Men för att göra återkomsten till så mycket av en minnenas allé som möjligt, åkte vi direkt till Friedrichshain och lämnade sedan inte stadsdelen alls förrän det var dags att dra vidare mot Paris i morse. Vi gick runt och pekade ut minnen för Tage som han alls inte kom ihåg (han var blott 16 månader gammal när vi återvände till Stockholm) och kunde konstatera att det mesta var sig likt, bortsett från en hel del nya lägenhetshus som konkurrerat ut en del av de charmiga, men antagligen många gånger rätt nedgångna och eftersatta östberlinskåkarna, bland annat hade ödetomten med angränsande hus ockuperat av punkare som låg tvärsöver vårt gamla hemkvarter ersatts med en typiskt modern bostadsrättslåda.
Punkarna vid Warschauer Straße verkade dock ingen kunna rucka på, området däromkring och dess (ofta medvetet) luggslitna invånare såg exakt ut som när vi lämnade området.
Jo! En annan sak hade förändrats också: Båda lekplatserna vi besökte hade byggts om, och inte till det bättre, rutschkanorna hade blivit kortare och lite mesigare och säkrare.
Ett tidens tecken lika tydligt som något annat.
Tage gungar på Traveplatz sommaren 2011.Tage gungar på Traveplatz sommaren 2018.
Under vistelsen i Berlin drabbades jag som alltid när jag kommer ner på den europeiska kontinenten av en obestämbar sorg över att jag aldrig lärt mig tyska eller franska ens någorlunda. Två år franska på högstadiet (jag bytte i en form av ren idioti ut franskan mot ett fullständigt värdelöst år av datakunskap i nian) och två år tyska på gymnasiet är verkligen svaga grunder att stå på.
Att jag läst engelska på universitetsnivå i Uppsala är en klen tröst i sammanhanget, jag skulle vilja kunna ett av de andra europeiska storspråken också. Ja, jag vet att det kan åtgärdas ännu. Men orka ta tag i det.
Jag kom visst ifrån ämnet: Berlin. Det ska inte ta sju år innan nästa gång.
Vi är framme i Berlin, ett par timmar försenade. De tyska tågens omvittnade punktlighet fallerade bokstavligen så fort vi rullade av tågfärjan i Puttgarden, lokföraren som skulle träda i tjänst där hade inte hunnit fram på grund av ett tåghaveri någon annanstans, så vi blev stående en timme på perrongen vid färjeläget. Väl i Hamburg där vi skulle byta hade vårt ursprungliga tåg hunnit åka, och vi fick invänta ett nytt.
Men strax före klockan 21 anlände vi slutligen på Warschauer Straße i Friedrichshain, vi tänkte spendera våra 1,5 dygn här med att vandra längs minnenas allé, vi har ju skam att säga det inte varit här överhuvudtaget sedan vi flyttade tillbaka i augusti 2011.
Men mer om det tar jag i ett kommande inlägg. Nu är det sovdags.
Tage plåtade mig utanför Köpenhamnshotellet i morse, och lade själv på ett coolt filter.Efter frukosten på Köpenhamnshotellet.En drink före sänggång på Simon Dach Straße i Friedrichshain.
Utan större problem tog vi oss den nätta sträckan 180 mil Gällivare–Köpenhamn (bilvägen ska erkännas, tågsträckan kanske diffar något). Det tog 20 timmar från start till mål, varav vi satt på tåg 19 av dem. Förseningen jag nämnde i förra inlägget blev en knapp timme, så vi behövde aldrig springa till nästa sträcka, det räckte att gå fort. Hade vi inte haft 90 minuter mellan tågen hade vi dock varit helt körda.
Medhavd pannkaksfrukost i höjd med Hudiksvall.
Självklart tyckte inte kidsen att det var kul hela vägen – så kul är det inte att åka tåg – men de tog ändå det hela med jämnmod och såg fram emot målet.
I väntan på Øresundståget i Malmö.
Väl i Köpenhamn gick vi och checkade in på Copenhagen Downtown Hostel, för att sedan bege oss ner till Nyhavn vars färgglada husfasader Ejda hade sett på bild i Interrailguiden och ville kika på i verkligheten.
Ejda framför favorithuset i Nyhavn.
Vi åt pizza och lasagne på en av restaurangerna där och köpte sedan glass på ett närliggande ställe, varefter vi promenerade hem längs Kompagnistræde till vårt hostel igen, oerhört trinda och trötta.
Nu betalar vi dock priset för att Ejda sov en sväng både på förmiddagen och eftermiddagen på tåget – hon är helt hopplöst pigg och kommer antagligen aldrig att gå till sängs igen.
Oaktat Ejdas sovplaner – i morgon vid lunchtid går resan vidare mot Berlin. I Hamburg har vi ett byte på knappa 20 minuter. Spännande!
