Kategori: Livet och sånt

I Kiruna sedan en timme tillbaka, tog tidiga morgonbussen in. Vimmelkantig av sömnbrist, somnade först efter midnatt och vaknade strax efter fyra när kattjäveln – ja, i dag får han faktiskt heta så – började gnällskrika och gnällskrika och gnällskrika efter mat, och efter att Johanna först jagat ut honom ur sovrummet gick jag ner och gav honom den förbannade blötmaten som han tigger efter dygnet runt (samtidigt som han med illa dolt förakt tittar på den ständigt fulla skålen med hård mat), och strax efter klockan fem var han igång igen, jamandes och jamandes efter mer mat som hade han inget minne av vad han glufsat i sig 45 minuter tidigare. När jag utan att ha lyckats somna om stapplade upp vid klockan sex för att hinna med bussen satt han som ett ljus i soffan där nere och låtsades som att inget hänt.

Nej, jag är inte klar med boken. Nej, det känns på intet sätt bra. Ja, jag har deadline om två dagar och nej, jag kommer inte att lyckas hålla den.

Bokjävel. Kattjävel. Same same.

Vi åkte bort till badstranden bredvid campingen tidigt i förmiddags, och ägnade dagen åt att delta i årets strandfix – eller kanske snarare decenniets med tanke på hur allmänt nedgånget området såg ut vid ankomst. Som de relativa nybörjare vi är på det här med lantliv hade vi tagit med oss manuella räfsor, men de mer ärrade kom med traktorer, röj- och motorsågar. När vi sedan inte trodde att det kunde bli mer avancerat anlände en stor lastbil med tippflaket fyllt av sand (när lasten var tömd åkte den för att hämta lika mycket sand till).

När dagen var all hade stranden återfått rätt mycket av den lyster den tydligen hade på nittiotalet, då den nu slumrande campingen hade sin senaste storhetstid.

Nu återstår bara att vi ska få sommar upp hit också. Jag hade som synes trots allt mössa på mig.

Det arrangerades ju inget officiellt Blogg 100 i år, men jag beslutade mig för att trots detta försöka blogga i dagarna hundra med start 1 mars, om inte annat för att hålla uppe skenet av att jag ännu bloggar varje dag åtminstone en knapp tredjedel av året.

I fjol mäktade jag med att nå endast fyra plumpar i protokollet och landade på totalt 96 inlägg. Men när jag nu i dag summerar (den ickeexisterande) 100-utmaningen, landar jag detta år på 94. Lite sämre utfall alltså, men ändå helt okej (2016 skrapade jag ihop 95, och 2015 94, så jag är hyfsat konsekvent i mina misslyckanden).

Likt tidigare år dominerar de alldagliga vardagsinläggen, men en del annat har trots allt också hänt. Jag skrev ett par längre inlägg i ljudboksdebatten som blossade upp i slutet av mars (inlägg som jag sedan lånade lite av när jag skrev en debattartikel i Dagens Nyheter i ämnet), jag skrev lite om den eviga frågan om Amazons Sverige-vara eller inte vara, bloggen fyllde 4000 inlägg (vilket jag uppmärksammade först i och med inlägg 4001) och jag gav ut Virus 4 som toppade på plats 4 på Storytels topplista.

Vardagen då? Tja, Tage fyllde 8 och Ejda 5 och jag våndades över bokjäveln ungefär 712 gånger (och den är fortfarande inte alls klar, tyvärr).

Jag avslutar väl med att säga som vanligt: Nu håller jag i det här, och bloggar vidare i samma takt (och missar antagligen grovt redan i morgon).

Väl mött 2019!

Utedag på gården i mestadels solsken, jag klippte gräsmattan första gången för säsongen, spelade lite brännboll med Tage, fick ett växthus levererat av svärföräldrarna som vi placerade ut och började förbereda, grillade korv och majs till lunch och lät för första gången Ejda cykla iväg ut på byn utan förälder, dock hade hon Tage med sig när de styrde kosan mot lekplatsen. Det gick bra, men det vore lögn och förbannad dikt att säga att jag var lugn under den tid de var borta.

Mer då? Eftersom tiden går med stormsteg mot deadline hade jag för avsikt att redigera en hel del i boken, men av det blev det blott en tummetott. Kanske bättre lycka i morgon.

Jobbade en sorts 70-procentsdag, barnen kom hem vid två, och alltså fick jag lite drygt 7000 tecken skrivna, vilket väl får sägas vara okej om dagsmålet för heldag är 10000.

Tog en joggingtur, assisterade därefter Johanna när hon byggde en liten trappa till verandan som vi skjutit upp i … tja, tre år? Nu blev den klar på två timmar, gjord av spillvirke från själva verandabygget. Lång startsträcka kan tyckas, men goda förberedelser är ju A och O, så vi skyller på det.

Hm, något mer värt att skriva hem om? Jag avslutade dagen med att limma ihop midjan på en av Ejdas små dockor, den var så trådsmal att den bröts av likt ett torrt halmstrå. Sunda ideal, sannerligen.

Ägnade kvällen åt att byta till sommardäck på bilen och att konstatera att det nog måste bli nya vinterdäck i höst, dubbarna var nästan ickebefintliga på båda framdäcken när jag inspekterade dem. Det kostar på att ha vinterväglag en extra månad på hösten och en extra på våren.

Om jag nu bara kunde frammana energi att vårtvätta bilen också. Och kanske dammsuga den.

I övrigt ryktas det om temperaturer upp mot tjugo grader framåt torsdag, kanske kan gården vara så gott som snöfri innan veckans slut bortsett från drivorna på framsidan där solen endast lyser tidiga morgnar och sena kvällar (och där jag även placerar rätt stora delar av snön jag plogar bort från uppfarten under vintern, därav drivorna).

55-timmarsresan går sakteliga mot sitt slut, rullar i detta nu in mot Boden för det sista tågbytet. Halv tre ska vi angöra Kiruna, en timme senare är jag väl åter i byn.

Det är verkligen ett aber att jag sover så fruktansvärt illa på tåg, trots som i går de bästa förutsättningar – odramatisk resa i sovkupé som jag delade endast med en kille som klev av i Umeå vid sjutiden i morse och som redan låg till sängs när jag klev på i Stockholm sent i går kväll. Trots detta känns det som att jag fick noll timmars sömn – vilket väl i verkligheten innebar att jag sov två, kanske tre timmar – vilket gör att min skrivförmåga i dag känns kraftigt reducerad, det blir som sockervadd i skallen.

Nu i Boden, tåg ska bytas. Later!