Kategori: Litteraturvärlden

Het just nu

Medieintensiv dag i bloggosfären för min enkla person.

Samtidigt som jag själv strosar omkring på de pittoreska smågatorna i Mariefred och suger musten ur de sista timmarna av vår minigetaway plingar mobilen till och jag ser att @popfabriken i dag publicerat min Dannyboy-spellista med tillhörande text på Eight days a week. Blott minuter senare plingar det till igen, och jag ser att @00mathias lagt ut en liten text på Bibliofilerna om vår trevliga sammankomst i fredags eftermiddag.

Folk har fått storhetsvansinne för mindre.

Tror att jag är nåt

Hör ni! Om man är intresserad av det här med e-böcker så ska man läsa Elib-vd:n Johan Greiffs debattartikel i Svensk Bokhandel, tycker jag.

Faktum var att jag blev lite stolt när jag läste hans text, eftersom slutklämmen där han kritiserar branschen är närmast identisk med den kritik jag utdelade i min krönika i UNT i måndags. I ett utslag av megalomani kände jag mig nödgad att mejla Johan och fråga om jag agerat inspiratör, men så stort var tyvärr inte mitt inflytande, han hade lämnat sin text till tidningen innan min krönika publicerades.

Okej, slut på meddelandet.

 

E-boken skyndar långsamt i Sverige

Med avstamp i den där konstiga texten i Resumé för en tid sedan om Bonniers klimatpocketsatsning, skrev jag för någon vecka sedan en krönika om e-bokens utveckling i Sverige kontra USA. I går publicerades den i Upsala Nya Tidning. Den är en smula kapad från mitt original på grund av utrymmesskäl, men check it out vetja.

Bonniers, Sjöberg och sport i litteraturen

Vi ska flyga söderut mot Stockholm snart, men två korta grejer:

Svensk Bokhandel skriver i två texter om den intressanta förlagsaffären mellan Sverige och Finland, där Bonniers köper det finska förlaget WSOY:s allmänutgivning och ger dem sin utbildningsdel i stället.

Patrik Sjöbergs väldigt uppmärksammade bok ”Det du inte såg”, recenseras i dag i Göteborgs-Posten (ej hittat på nätet). Dock inte på kultursidorna, där man normalt recenserar litteratur, utan på sportsidorna, skriver Gustav Almegård på Twitter. Det här trista sättet att behandla litteratur om sport och tidigare sportutövare pratade vi om i ett tidigt avsnitt av DJtv.

Om datum för recensioner, igen.

Angående det här att Dagens Nyheter publicerade Jonas Thentes recension – minst sagt översvallande! – av Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens ”Cirkeln” i går, 14 dagar före förlaget Rabén & Sjögrens utsatta första recensionsdatum.

Först så tänkte jag att det var ju på något sätt typiskt DN, lite vi är faktiskt Dagens Nyheter vi gör som vi vill, men sedan började jag tänka på det ett par varv till, och kom fram till att de gör ju faktiskt helt rätt.

De traditionella medierna av är satta under press. Deras existensberättigande ifrågasätts ständigt, de anses vara tröga, leverera gårdagens nyheter, i dag! och är helt enkelt inte särskilt sexiga i det sociala medielandskapet. Varför ska då de, som enda instans, vänta flera veckor på att skriva om böcker som redan finns ute i handeln, som det redan pratas friskt om i sociala medier, som det redan buzzas om på bloggar, på Twitter, på Facebook, ja i stort sett överallt?

För att första recensionsdatumet är heligt och att bryta mot det är kulturhäderi? Ja, det tycker tveklöst en del. Och visst, jag tycker också att det är fint med unisona recensioner en viss dag. Men i det här fallet tycker jag också att det är förlagen som är boven i dramat. Det är de som separerar första försäljningsdatum från första recensionsdatum med upp till tre veckor ibland, och jag inbillar mig att det här är ett rätt så nytt fenomen. Varför gör de det?

Om någon som fattar det här bättre än jag kan komma med en bra förklaring vore jag tacksam.

——

Ja, hela det här inlägget ska alltså ses som en fortsättning på det här som jag skrev i förra veckan.

Sunt förnuft

Sjukdomar, sömnlösa nätter, allmän jävlighet och alldeles för många texter som ska produceras på för kort tid har gjort de senaste dagarna väldigt blogglösa för min del. I dag tänkte jag återigen gå iväg i ottan för att få mina texter avslutade (det är tekniktexter till UNT och TT Spektra och en kulturtext om e-böcker till UNT som är på tapeten), men efter att ha varit vaken med Tage från halv fyra kände jag mig mer än lovligt mosig – att jag är rejält förkyld gjorde väl inte saken bättre – och lade mig på nytt när Johanna övertog feberbarnansvaret vid halv sju. Nu sitter jag dock på fiket/tvättomaten Lavanderia sedan någon timme och skriver om tv-apparatens roll i våra liv ur något sorts sunt förnuft-konsumentperspektiv. Tycker nog att det blir rätt så bra, dessutom. I UNT på tisdag, om allt går väl.

I går utbröt för den delen det en rätt intressant diskussion på Twitter om det kvinnliga och manliga ögat vid läsning, som jag deltog i ett hörn på. En bokcirkel för alla har skrivit mer.

E-böcker tvingar förlag bli miljövänliga!

Men alltså, stopp ett tag nu. Resumé skriver angående Bonniers och Månpockets klimatsmarta pocketböcker (var inte det en nyhet redan för ett par veckor sedan, för den delen?) att Ipad och e-böcker har snott en stor marknadsandel från det ”vanliga” bokläsandet, och nu krävs ett motdrag från förlagen – miljövänlighet!

Eeh. Missförstå mig inte, jag tillhör verkligen e-böckernas tillskyndare, försvarare och marknadsförare här i Sverige, jag tycker så mycket om dem att jag för bövelen ger bort dem gratis, men pratar vi ens procentenheter när det gäller hur stor andel e-böckerna har på den svenska bokmarknaden? I fjol betraktades e-boksförsäljningen ännu som mindre än marginell av Förläggareföreningen, försäljningen nådde inte ens en miljon kronor.

Att satsa miljövänligt är utan tvekan bra av förlagen och jag har själv begärt in en offert om vad det kostar att trycka pocketböcker på det sättet – det är inte särskilt mycket dyrare – men jag tror att satsningen har ytterst lite att göra med e-boksmarknaden.

För att du ska ha råd att köpa två andra böcker

Olle Svalander ger i dagarna ut sin nya roman ”Pengar & sex”, som kommer på hans egna förlag Nero Förlag. Till skillnad från mig vågar Olle, som jag agerat lite lite bollplank åt under uppstartsprocessen, ge ut romanen direkt i pocket. Jag gillar hans motivering:

Den kommer i pocket eftersom jag anser att det inte är tyngden i pappret som avgör bokens kvalité utan tyngden i orden. Den kommer i pocket eftersom jag tror att du gillar pocket. Den kommer i pocket för att du ska ha råd att köpa två andra böcker.

Då jag är i Berlin för tillfället missar jag releasefesten i veckan, men Olle – jättestort lycka till!

Första datum för recension

Det där med att jag lät Tage gå omkring utan mössa, jag vet inte jag. Nu är han dunderförkyld, febrig och grinigast i världen, efter sin pappa då möjligen, som efter att ha legat vaken med sin grinige son i princip hela natten i dag inte ser många ljusglimtar på himlen, trots att det utlovats 20 grader på Berlins gator och inte ett moln så långt ögat kan nå, vad jag kan se.

Hur som helst. Det finns så mycket jag skulle vilja göra och skriva, men det får nog anstå till ett annat år.

En grej jag funderar över är dock det här med första recensionsdatum. Börjar de inte spela ut sin roll en smula? Vad är det för poäng med att sätta upp ett magiskt datum för recensioner av böcker, när de numera ofta funnits i handeln flera veckor innan dagen kommer? Jag vet att det finns olika uppfattningar om det här, men för mig är ett viktigt syfte med litteraturrecensioner att de ska vara en guidning för presumtiva läsare, det vill säga – är det värt att jag lägger tid, energi och pengar på just den här boken? Som det är nu hinner ju titlar nästan plockas bort från bokhandlarnas nyhetshyllor innan de haft första recensionsdatum. Är inte det en smula korkat?

PS. Den primära anledningen till att jag skriver det här nu, är att jag såg i Björn af Kleens blogg att hans nya bok ”PS” redan finns att tillgå i bokhandeln (enligt Bokus släpptes den 6 april), men har första recensionsdag om nästan tre veckor, den 30 april. Men det är ett rätt vanligt förekommande fenomen nu för tiden. DS.

PS2. I dag är det för den delen första recensionsdatum för min exkollega Erik Helmersons andra roman ”Den onödige mannen”. På det stora hela tycker jag att det ser fint ut recensionsmässigt. Grattis Erik! DS2.

Litteraturkritik, Pogo Pedagog och Quark

På plats i Berlin igen som sagt. Träden grönskar, Tage går omkring utan mössa och det mesta känns fint.

Några saker att glädjas extra åt:

1. Har sakteliga börjat rulla igång mitt frilanseri i den mån jag hinner – är ju fortfarande föräldraledig ett bra tag till. Förutom de veckoåterkommande krönikorna om nätet och teknik för TT Spektra skriver jag nu varannan vecka om teknik i Upsala Nya Tidning, premiärtexten från i tisdags om The post-pc era kan läsas här, min första litteraturrecension för UNT publicerades i onsdags och kan läsas här, och min första recension för Norrbottens-kuriren kom också i veckan och kan läsas här. Böckerna i fråga är Kristina Ohlssons deckare ”Änglavakter” och Liza Marklunds krönikesamling ”Nya röster sjunger samma sånger”. Än så länge har jag alltså till 100 procent ägnat mig åt att recensera Piratförlagsböcker. Kanske ska det bli min nisch.

2. På tal om Piratförlaget så har de startat en rätt rolig liten Pogo Pedagog-grundkurs i förlag- och bokkunskap på Youtube. Första delen handlar om olika typer av bokbindningar, och andra delen om vad man ska tänka på när man skickar in sitt manus till ett förlag. Roligt, lättsamt och informativt. Det första inslaget har fått viss kritik i kommentarsfältet hos Breakfast Book Club, och kritiken är säkert korrekt i sak, men jag tycker ändå att inslaget är väldigt bra, för det visar hur verkligheten ser ut i dag när det gäller de olika formaten, och visar även ganska tydligt upp den förvirring som råder bland förlagen till hur man ska förhålla sig till dem.

PS. Gällande det här med bokmanus och Piratförlaget: När jag skickade in ”Dannyboy & kärleken” till förlag den första vändan (jag fick det antaget i vända två), var Piratförlaget ett av de tre förlag jag skickade det till. De returnerade manushögen oöppnad. Enligt Mattias Boström (som är den som håller låda i videoklippen) har dock deras rutiner ändrats en del sedan dess. DS.

3. Quark har släppt en 30-dagars utvärderingsversion av kommande version 9, en utvärderingsversion som går att använda utan några som helst restriktioner under den här provmånaden. Gissa om jag tänker nyttja det till att göra pocketupplagan av ”Vi har redan sagt hej då” i ett riktigt kompetent program utan att det behöver kosta mig ett öre? För ja, jag vet att nästan alla jobbar i Indesign nu för tiden, men har man en gång i världen lärt sig att cykla i QuarkXpress 3.3, så hojar man gärna vidare i liknande hjulspår. Åtminstone så gör jag det.

Hålla låda

Man kan ju lugnt påstå att jag svor inombords när jag stod i tunnelbanan i går morse och insåg att mitt elva sidor långa manus som jag förberett till mitt föredrag på Biskops-Arnös skrivarlinje låg kvar hemma på soffbordet. Trots att jag hade gått upp extra tidigt för att ordna med utskriften. Trots att jag hade fixat till ett par detaljer med bläckpenna bara minutrar innan jag lämnade lägenheten. Trots att jag placerat pappershögen extra synlig när jag packade ihop väskan, så att jag bara skulle kunna placera den överst.

Men nej, på soffbordet låg det, och jag tuffade ner mot centralen.

Elva sidor!? Är jag knäpp? Möjligen, men det är så mina talmanus brukar se ut, jag skriver ner i princip exakt vad jag planerar att säga, inklusive effektfulla pauser, men sedan när jag väl är på plats använder jag bara manuset sparsamt, jag har ju hunnit gå igenom det några varv under skrivandets gång, så det brukar gå av sig själv. Dock vill jag ha det där som backup, som ryggrad. Plus att det behövs extra mycket när jag ska göra en presentation i Keynote, jag skriver ut

KLICK

i manuset där bilderna ska komma, så att jag vet när det är dags. Förekomsten av bilderna gör också att det blir svårare att tala i fri stil, att komma ihåg vad jag tänkt säga är inte så svårt på det stora hela, men det är svårt att komma ihåg exakt i vilken ordning bilderna kommer utan något sorts körschema.

Nåväl. Nu gick det visserligen alldeles utmärkt ändå, när jag väl var på plats i Biskops-Arnös mediesal och lyckats koppla in iPaden i systemet (Keynotepremiär via paddan!) återstod 20 minuter tills eleverna skulle komma, så jag hann gå igenom bildspelet och utifrån det kunde jag skriva upp mina stolpar på ett stort papper som jag hittade. Jag höll låda i nästan timmarna två non stop, ämnet för dagen var Författarrollen i förändring eller Den nya författarrollen eller Så kan man också ta sig fram som författare eller något i den stilen. Kursledaren sa efteråt att hon var väldigt nöjd, och att hon tyckte att de hade fått mer matnyttig information om den svenska förlagsvärlden från mig än de fått totalt under de två studiebesök de gjort på förlag inne i Stockholm. Det gjorde mig väldigt glad att höra.

Det är en lustig plats, den där anrika folkhögskolan utslängd på en ö i norra Mälaren. Jag har bara varit där en eller två gånger tidigare, när Peter gick på skrivarlinjen för sex-sju år sedan, minns inte exakt hur många besök jag gjorde, men jag kan verkligen känna en saknad inför att jag aldrig provade på en liknande tillvaro någon gång när jag pluggade. Jag var nära att söka skrivarlinjen i Skurup en gång minns jag, men tyckte till sist att Skåne kändes för långt bort trots allt, och struntade i det. Varför sökte jag aldrig Biskops-Arnö? Mer prestigefyllt blir det ju inte när det kommer till skrivarutbildningar i Sverige, och det ligger ju rätt nära såväl Sandviken som Uppsala som Stockholm, de tre nav jag haft i mitt liv. Minns inte.

Hur som helst. Det var roligt att få komma dit, och jag hoppas på repris nästa årskull.