Kategori: Boken och framtiden

Ett par korta bokrelaterade länkar så här i väntan på att finna min riktiga blogginspiration:

Svensk Bokhandel kommer att lansera en ny sajt i samband med bokmässan. Redan nu går det dock att följa arbetet på deras utvecklingsblogg. Check it out vetja. Jag tycker att nya sajten på det stora hela ser väldigt bra ut, och ser fram emot att de utvecklar sin debattdel, något jag hört ska vara i görningen i och med omgörningen.

Kommer Dan Browns ”The lost symbol” att innebära e-bokens slutgiltiga genombrott? I en artikel i The Observer i söndags funderar man på frågan i alla fall. Hur det än blir med den saken så nämns en sak i artikeln som får det att vattnas i munnen på mig:

I en framtida utopisk e- och ljudboksvärld kommer så klart formaten att smälta samman så att jag kan läsa i min e-bok på kvällen innan jag går och lägger mig, och därefter fortsätta genom att lyssna från stället jag somnade vid när jag promenerar till jobbet dagen efter. Detta är ju på något sätt redan möjligt i teorin i den senaste versionen av Kindlen i och med att den har en omdiskuterad talsyntesfunktion, men jag menar så klart att det ska synkas mot en riktig ljudbok, inläst av en fysisk person som klarar av att betona text på rätt ställe. Det glömde jag när jag skrev  mitt kravinlägg i somras.

Tänkte se Kjell Westö på Kulturhuset i kväll, jag är ju Finlandsvän av rang och har därför anlänt till platsen för skådespelet redan nu, lurpassar i Teaterbaren med kaffe och bokmanus, det är ju Kulturfestival där utanför och kanske blir det därför tjockt med folk, särskilt men tanke på att det regnar rätt hårt, vilket lär göra de utomhusaktiviteter som erbjuds mindre attraktiva och locka in

Eh, oj.

När jag skriver det här chattar Johanna mig och ondgör sig över avsaknad av kofta inför kvällen, Westö är ju tänkt att vara utomhus uppe på taket. Ett nytt köldvansinne signerat Kulturhuset in spe, månne?

Jahapp. Paret Ahndoril alltså. Jag har inte så mycket att säga om det, då jag inte är djupare bekant med deras respektive författarskap. Däremot vet jag att jag skrev någon artikel eller möjligen notis om bråket kring Alexander Ahndorils ”Regissören” häromåret, det blev ju en del kontrovers kring hans romantisering av Ingmar Bergmans liv när den kom 2006, med rejält muller från demonregissören själv.

Fast just det ja – en sak funderar jag över. Jag undrar om det faktum att Alexander Ahndoril samt Alexandra Coelho Ahndoril båda har en hel del litterär kredd – Alexandra fick exempelvis Katapultpriset 2004 – gjort att de känt sig en smula trängda när exempelvis en sådan som Leif GW Persson uttalat sig rätt nedlåtande om ”Hypnotisörens” kvaliteter. Läs exempelvis den chattsession som Lars Kepler genomförde hos TV4 för någon vecka sedan – det är uppenbart att GW Perssons ord inte lämnat författarna oberörda, de återkommer till honom flera gånger, även när inte frågan handlade om polisprofessorn.

Och det ska bli spännande att se hur det här tas emot av det litterära Sverige. För hur fördomsfria vi än låtsas vara, så är det inte i vissa salonger accepterat att vara författare till spänningslitteratur.

I ett av de första DJtv-avsnitten pratade vi om Akademibokhandelns planer för att omprofilera sina butiker – mindre böcker, mer fokus på ”impuls- och inspirationsköp”. Nu har förändringen börjat genomföras i praktiken, och i går när vi var ute och promenerade kikade vi in på Akademibokhandeln vid Odenplan i Stockholm, där det byggts om under sommaren. Det hela resulterade i ett improviserat DJtv-light. Vår konklusion? Nja, är väl vårt gemensamma omdöme.

Inspelningen tjänstgjorde även som test av videoinspelningsfunktionen på min nya iPhone 3GS. Youtubeklippet ovan är redigerat på mitt vanliga vis – först överfört till datorn och redigerat i iMovie, där jag lagt på några textremsor samt höjt ljudet på vissa ställen (Johanna hamnade längre från mikrofonen när vi gick), och därefter upplagt på Youtube i 640×480-storlek, vilket är vad iPhonen spelar in i. Klippet nedan är det jag snabbredigerade direkt i telefonen (man kan endast ”trimma” klippets start och slut) och därefter sände upp direkt till mitt Youtubekonto från mobilen. Jag tar med det som jämförelse, bara för att visa på eventuella kvalitetsskillnader i komprimerings- samt redigeringsmöjligheter som uppstår.

Och just det ja. Det riktiga DJtv återkommer den 17 augusti.

——

Uppdatering torsdag kväll: Ser via Dan Abelin att även politikern och författaren Enn Kokk skrivit om sina, delvis likartade, upplevelser av nya Akademibokhandeln.

De var inte så intresserade av mig, älgkalvarna. Men söta var de ändå, de senaste tillskotten i Vittangis älgpark som vi nyss kom tillbaka från ett besök på.

——

När det gäller min eviga käpphäst e-böckerna och framtiden så har Atlaschefen Richard Herold nu levererat ett rykande färskt kapitel i diskussionen. Richard verkar inledningsvis en smula gramse över att jag efterlyst branschens röst så här mitt i semestertider, men jag känner mig ändå rätt nöjd med att ha deltagit till att locka ut honom på debattbanan. Och som vanligt levererar han kloka slutsatser och sunda visioner som får mig att se lite hoppfullt på framtiden trots allt.

Det har kommit en treårig Bobo på besök så det här med koncentration har försvunnit någonstans i ett myller av leksaksbilar, men diskussionen om e-böcker fortsätter ju på andra ställen, gubevars. Först vill jag tipsa om att den mytomspunne kommenteraren Jack skrivit en klok kommentar i mitt eget senaste inlägg i frågan, och därefter riktar jag era blickar mot Mattias Boströms senaste inlägg. Båda texterna handlar om teknikens betydelse och behovet av att lämna den bakom för att öppna upp marknaden för fler än de närmast teknologisörjande, något jag till fullo skriver under på.

Och med det sagt tar jag båten ut på Vittangiälven och fiskar.

Sedan tio dagar tillbaka pågår en livlig debatt om bokbranschens framtid på svenska bloggar. Allt började när Johanna inledde en bloggstafett, där hon ställde frågan vad som inträffar den dag då allt som någonsin skapats i musik- och litteraturväg ryms på ett usb-minne. Bloggstafetten fortsatte under hela veckan (summering hos Anders Mildner), men ämnet förgrenade sig också åt vitt skilda håll i bloggosfären, med inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg efter inlägg. På många ställen har kommentarsfälten fyllts på med ofta kloka och insiktsfulla tankar – i Johannas originalinlägg hos Bokhora är de i skrivande stund 120 till antalet, exempelvis.

Intresset för att diskutera bokens roll och form i det digitala landskapet är med andra ord väldigt stort. Åtminstone bland läsarna, vill säga. För det slog mig i går – varför har det under de här tio dagarna varit nästan knäpptyst från bokbranschens håll? Var är förlagsmänniskorna? Bokhandelsmänniskorna? Företrädare för branschorganisationerna?

Tystnaden är visserligen inte total. Mattias Boström, till vardags på Piratförlaget, har i sin privata blogg skrivit flera kloka inlägg i frågan, och han har också varit inne och kommenterat hos andra. Men i övrigt – tyst. Vad är problemet? Är alla upptagna med att sitta i sina bersåer på Gotland och fundera över den oerhört viktiga frågan om vem Lars Kepler egentligen är?

Eller bryr de sig helt enkelt bara inte?

Pinsamt. David Pogue på New York Times skriver att Amazon dragit tillbaka sålda exemplar av George Orwells ”1984” samt ”Djurfarmen” från kunders Kindleläsare, när det visat sig att förlaget som sålt böckerna inte ägt upphovsrätten till böckerna. En morgon när användarna slog på sina Kindles var böckerna helt enkelt borta, elektroniskt raderade. Pengarna hade visserligen lämnats tillbaka också, men ett köpt objekt hade hur som helst inte alls visat sig vara särskilt köpt, bara lånat under lite speciella omständigheter under en tid, verkade Amazon anse.

Det här påminner mig om det här inlägget från i vintras där jag – en smula raljant får erkännas – tyckte att en text som Håkan Lindgren skrivit i DN var rätt paranoid, då han pekade på faran med digitala böcker. Särintressen skulle kunna komma in och kräva rättelser i efterhand, och då skulle företag som Amazon böja sig och så levde vi plötsligt i en censurerad digitalvärld, var hans tes.

Och på sätt och vis kan man ju välja att se det här som att Lindgren hade rätt.

Men jag anser ändå inte det. För det som hände sedan i Amazons ”1984”-fall tycker jag går i linje med det jag hävdade – att människor när de upptäcker vad som hänt blir så förbannade att de börjar skriva om det i massor på bloggar (även svenska sådana) och i twitterflöden vilket leder till dålig publicitet för Amazon vilket tvingar dem att gå ut och meddela att förlåt, det var en engångsföreteelse, nästa gång en liknande situation uppstår lovar vi att inte rycka köpta exemplar ur händerna på våra kunder, rutinerna ska ändras, det som är köpt ska vara köpt.

Helt uppenbart finns det faror i handeln med digitala produkter. Men internet medför samtidigt att vetskapen om sådana här felsteg sprids med en blixtrande hastighet. Det tror jag i det långa loppet är en rätt bra konsumentgaranti.

——

Nicklas Lundblad utvecklar resonemanget och pratar om den skillnad som verkar ha uppstått mellan äganderätt och licensrätt på nätet.

Jag har inget bättre för mig än att e-boksblogga nu för tiden, verkar det som. Men det är ju ett så kärt ämne för mig, så what the heck, här kommer mer.

Så sent som i går skrev jag: Tyvärr finns det en del tecken som tyder på att Amazon – vars Kindle åtminstone setts som den läsare som ska få marknaden att börja lyfta – inte är på väg in på den europeiska marknaden ens inom överskådlig framtid.

Och vet ni vad, redan i dag verkar det som att jag hade fel. För jag lade just ut en notis om att Amazon ligger i slutförhandlingar om en lansering i Storbritannien före jul. Gårdagens siande byggde jag på det nyligen rapporterade sammanbrottet i förhandlingarna i Tyskland.

Ibland känns det bra att eventuellt ha fel.

Debatten om bokens framtid rasar vidare, och är livligast hos Bokhora, där kommentarerna fortsatt att rasa in.

En sak jag tänker på när det gäller den svenska debatten om e-böcker är att den är så teoretisk. När Bokhora frågade sina läsare om vad de trodde om den digitala bokens framtid svarade 88 procent att de helt enkelt inte trodde på den. Böcker har sidor och pärmar och ska så fortsätta att ha, var slutsatsen. Det lustiga är bara att av de här 88 procenten hade troligen nästan ingen ens hållit en läsplatta i sin hand. De finns ju inte att få tag på i Sverige. De få som läst e-böcker har nästan uteslutande gjort det på vanliga datorskärmar eller i de numera smått antika handdatorerna.

Missförstå mig inte, det är lika illa ställt åt andra hållet. Själv är jag ju övertygad om att e-boken är på väg att tåga in, men har heller aldrig hållit en Kindle, Cool-er eller Sony Reader i min hand. Min praktiska erfarenhet sträcker sig inte längre än till att jag har läst Hjalmar Söderbergs ”Förvillelser” på min iPod Touch genom programmet Stanza, en upplevelse jag visserligen tyckte var helt okej, men knappast ser som bokens framtid.

Det digitala boklandet Sverige befinner sig i dag i ungefär samma läge som det digitala musiklandet Sverige gjorde innan Apple öppnade iTunes Store här. Möjligheten att köpa digital musik fanns visserligen tidigare, men hela marknaden stod och stampade i väntan på marknadsgigantens drag. Den gången var diskrepansen mellan USA-lansering och Sverigepremiär två år och två månader. Tyvärr finns det en del tecken som tyder på att Amazon – vars Kindle åtminstone setts som den läsare som ska få marknaden att börja lyfta – inte är på väg in på den europeiska marknaden ens inom överskådlig framtid.

Men spelar det så stor roll då? Jag skrev ju själv så sent som i går att jag tror att dagens e-boksläsare är långt ifrån de produkter som kommer att få e-boksrörelsen att gå från att vara en teknisk nischprodukt till att bli en massmarknadspryl. Jag vet inte. Kanske går det att hoppa över A och landa direkt vid B. Hoppas det, för jag vill verkligen se en blomstrande e-boksframtid.

Vad är det då jag vill se för typ av produkt? Jag ser det ungefär så här:

Min drömplatta har ett gränssnitt med samma enkelhet, renhet och intuition som jag tycker att Apple levererar i sina produkter i dag. Böckerna ska köpas med samma lätthet som jag handlar musik i iTunes Store, och de ska levereras i ett öppet format så att Johanna kan låna boken och läsa den på sin egen platta, som inte är av samma fabrikat som min. När jag läser ska det när som helst gå att markera intressanta passager i texten och jag ska kunna göra anteckningar i marginalen genom att ett litet insticksprogram fälls fram, anteckningar som jag sedan ska kunna redigera och renskriva. Om jag växlar till en överblicksvy ska jag kunna läsa kapitelsummeringar så att jag lätt kan orientera mig i boken. Självklart är texten helt sökbar – inget mer bläddrande genom halva böcker för att hitta det där coola citatet som jag vill sno ordagrant och stoppa in i min nästa roman. Och om jag markerar ett ord jag inte förstår ska jag erbjudas en förklaring från det inbyggda och ständigt uppdaterade uppslagsverket. Dessutom ska det finnas en koppling till något liknande Google Translate, för tillgång till rudimentära översättningar om man råkat trilla över en text på okänt språk. Och på det följer att jag självklart ska kunna ladda in vilka texter jag vill i min platta, hittar jag exempelvis en lång text av intresse på jobbet som jag inte hinner läsa ska jag utan problem kunna skicka in den i läsaren och förkovra mig under resan hemåt.

Mycket av den här funktionaliteten erbjuds säkert redan i dagens modernaste läsare, jag kräver knappast science fiction. Men det de fortfarande faller på, och det här hävdar jag med bestämdhet trots att jag aldrig hållit en i min hand, och som jag inte tror kan understrykas nog – är detta:

Det måste vara enkelt. Superenkelt. Så länge det finns någon som helst risk att tekniskt krångel uppstår och en manual måste tillfrågas – vilken risk som helst – så kommer e-boken att vägra att lyfta. Så djupt analogt inrotat är läsning av litteratur.

Men just den aspekten låter jag Josefine utveckla med den äran.

Del två i bloggstafetten som Johanna inleddes i går har publicerats, och det är en essäliknande text av forskaren Daniel Johansson som är fullständigt mindboggling och vars mest intressanta del jag tycker är den om det här med den personliga integriteten och vilka fundamentalt olika saker den betyder för olika människor.

Isobel har för den delen också skrivit en bra text i ämnet. Som den gråa sälle jag är tvingades jag dock googla ordet akronym innan jag till fullo förstod hennes poäng.

Mycket korslänkar de här dagarna, för övrigt.

——

Uppdatering: Oh no! Jag länkade till helt fel text där uppe. Jag råkade länka till Nils Holmlövs fantastiska bloggpost om piratkopiering, som jag hade twittrat om alldeles innan jag skrev det här inlägget. Oh well, det han skrev har beröringspunkter med det här också, så länken har helt klart relevans.