Kategori: Boken och framtiden

I veckan har det pratats mycket om Twingly Channels, som ska ta realtidswebben till en helt ny nivå. Själv känner jag mig mest rädd för tjänsten ännu, jag tycker den är lite svår att ännu förstå nyttan av samt oöverskådlig, och därför blev jag glad när en bekant tipsade mig om att istället testa den tillika svenska tjänsten Collected, som gör ungefär samma sak fast kanske på en smula mer jordnära nivå, och inte fullt så futuristiskt.

Vad är det då jag pratar om? Collected låter mig som användare sätta samman ett flöde av rss-feeds, Twitter-, Facebook- och fan och hans moster-konton, i en gemensam kanal. Därefter surfar man bara in på sidan jag skapat, eller prenumerar på feeden via rss, och får allt serverat på ett smarrigt och estetiskt tilltalande fat.

Min länksamling består av blogg- och twitterflöden inon ett ämne jag valt att kalla Boken i dag, men kanske främst i morgon. Alltså det där vanliga som jag skriver om så ofta här i bloggen – bokbranschens framtid, e-böcker, läsplattor, mp3-böcker och annat tekniskt mumbojumbo. I dagsläget har jag lagt in ett tjugotal flöden, jag har försökt begränsa dem så att de inte ska innehålla en massa inlägg och twittringar som är off topic. Kolla in flödet, kom med förslag på feeds jag borde ha med (endera genom att kommentera här, mejla mig eller föreslå direkt på Collected), men först och främst – känn er fria att använda flödet hur ni vill.

Här finns min samling, kallad Boken.

Andra svenska kulturinstitutioner har också gjort egna samlingar, här finns exempelvis Weird Sciences tv-samling.

——

Och just det ja: Efter önskemål från en frekvent läsare har jag bestämt mig för att göra en liten kategoriändring här på bloggen. Allt som handlar om bokens framtid ligger nu under kategorinamnet Boken och framtiden, och allt annat övrigt litteraturrelaterat som inte rör mitt personliga skrivande ligger kvar under det gamla namnet Litteraturvärlden.

Alltså, det här är ju vad jag har drömt om. Svenska e-böcker, rakt in i iPhonen – Atlas, Norstedts och Ordfront är först ut, via Publits försorg. Vart skriver man upp sig för att vara med?

Det enda jag tycker är lite bakvänt är att alla titlarna ska säljas som separata appar med hjälp av plattformen Iceberg, och inte genom någon gemensam katalog, som när man använder programmet Stanza. Jag har visserligen inte provat den här metoden, men jag tycker rent spontant att den känns lite omständlig, precis som att jag istället för att lyssna på min musik i iTunes skulle ladda ner varje album som en enskild applikation. Nu beter man sig visserligen inte riktigt på samma sätt när man spisar litteratur och musik, men ändå, ni förstår nog vad jag menar.

Nu spekulerar jag vilt, men kan det åtminstone delvis ha med kopieringsskydd att göra? Med den här metoden distribueras böckerna genom en mer kontrollerad miljö, mig veterligen går det inte ens att få in appar i iPhonen på olovligt sätt om man inte först jailbreakat sin telefon, något som rätt få väljer att göra. Stanza möjliggör å andra sidan – om jag förstått det hela rätt – att man kan ladda in böcker i iPhonen utan att koppla upp sig mot någon katalog om man går via Stanzas desktopapplikation. Det ger – även om det är en smula krångligt – att man kan ladda ner e-böcker olovligt via exempelvis Pirate Bay till sin dator, lägga dem i Stanzas desktopapplikation och därefter synka mot Stanzaappen på iPhonen och få in böckerna den vägen. Med den nu valda metoden omöjliggörs det.

Tror jag.

Här är ett Youtubeklipp som visar hur det kommer att se ut. Tycker nog att appen verkar lite bökigare att hantera för läsning än Stanza, men det kan också vara en vanesak antar jag. Här är dessutom en recension av hur det fungerar.

Hur som helst – jag är väldigt glad över att det nu börjar röra på sig. Jag älskar samtliga av de runt 2000 böcker vi har i bokhyllorna i vardagsrummet, men att få in de romaner jag skrivit själv i iPhonen – det är banne mig en våt dröm.

Vi pratade ju om Sveriges första e-boksläsare Nuut i veckans DJtv. Nu har Johanna skrivit en mer utförlig recension hos Bokhora. Jag tycker att hon är för snäll – personligen såg jag Nuut som en rätt undermålig produkt som mest verkade hämtad ur en datateknikers våta dröm anno 1998 med alldeles för många knappar, sega och för många menyer och en allmän … gråhet.

Men, vilket är värt att poängtera: Jag är ju också en person som helst vill att allt ska se ut samt fungera som något Apple utvecklat.

Det blev, vilket gått att läsa utförligt om bland annat här, inte så väldigt mycket sagt om bokbranschens framtid på bokmässan trots goda föresatser. Ett framtidsseminarium inledde på torsdagen, men efter 90 minuter var det över och förlagsmänniskorna rusade tillbaka till sina montrar och krängde böcker i dagarna fyra.

Att det blev så är visserligen inte särskilt konstigt. När jag intervjuade Daniel Ek på Spotify i somras var han noga med att poängtera en sak – tvärtemot vad många tror, så tjänar skivbolagen fortfarande väldigt mycket pengar på att sälja cd-skivor, något som gör det svårt att övertyga bolagen om att försöka se längre än näsan räcker. Och med tanke på att bokbranschen åtminstone ligger fem-sex år efter skivbranschen i den digitala utvecklingen, är bokförlagens huvudsakliga fokus på business as usual rätt naturlig. Deras nuvarande affärsmodell är inte i akut kris, 2000-talet har tvärtom varit en ekonomisk bokfest utan dess like och fortfarande tjänas det brötamycket pengar på att sälja böcker från pall.

Dessutom var det knappast så att förlagsmänniskorna på plats i Göteborg gick omkring och latade sig istället för att prata framtid. I och med att bokmässan i Göteborg kommit att bli ett evenemang helt på konsumenternas villkor, med följden att förlagspersonalen jobbar dygnet runt med att sälja böcker samt valla författare mellan signeringar och framträdanden, är det kanske för mycket begärt att de ska finna tid att förkovra sig i seminarier.

Men.

Bokbranschen kommer att ruskas om av digitaliseringen. Och att de inte hann diskutera de här frågorna under mässan – trots att alla för en gångs skull befann sig under samma tak – är bara en någorlunda acceptabel ursäkt så länge samtalen faktiskt pågår på annat håll.

Och många förlags- och bokbranschmänniskor som jag pratat med sedan debatten om böckernas och bokförlagens framtid tog fart i somras har betonat detta – självklart pågår de här diskussionerna, det är jättemycket på gång bakom kulisserna, vi pratar om det här HELA TIDEN och vi har full koll på situationen är deras mantra. Okej, det låter ju bra, men jag hoppas att ni inser att det finns en uppenbar risk med att bara diskutera sinsemellan inom skrået. En sluten grupps antaganden om hur en framtida publik ska agera på en ännu icke överskådningsbar marknad överensstämmer ofta rätt dåligt med vad som händer när framtiden väljer att knacka på.

Och det gör den förr eller senare, vare sig ni vill eller inte.

Så kom igen nu. Börja visa era spelkort, eller öppna åtminstone upp diskussionen. Framtiden har kanske inte redan hejat och hunnit passera, för att parafrasera en aktuell antologi, men den är banne mig mer eller mindre redo att sträcka fram näven och säga goddag.

Dagens hetaste text så här på bokmässans andra dag är utan tvekan Isobels uppgörelse med Bonnierförlagen. Om 40 minuter ska hon, jag, Johanna, Unni Drougge, Anna Troberg och Linda Skugge diskutera bokförlagens framtid i ett seminarium i V-hallen. Kom dit vetja, om ni av någon anledning skulle råka befinna er i den allra närmaste närheten.

Klokt skrivet om bokbranschen i övrigt då? Bokens framtid skriver bra om den uteblivna branschdiskussionen här på mässan, och David Bismark skriver insiktsfullt om kostnadssvårigheterna för småförlag att digitalisera sin utgivning.

I övrigt då? Jo, i hissen på väg ner från Bonnierminglet i går kväll vände sig Isabelle Ståhl mot mig och sade Ett tag trodde jag att du var Daniel Åberg, men du är ju Björn Wiman!

Jag önskar att jag hade svarat ja men absolut, det har du ju helt rätt i.

Han må ha sedan en tid ha bannlyst oss från att kommentera, men länka går fortfarande. Malte Persson skriver om en ofta bortglömd aspekt när det gäller tvekampen fysiska böcker kontra digitala sådana: Tegelstensverk bygger muskler.

Mitt inlägg om reklam och litteratur födde en Twitterdiskussion i går eftermiddag mellan mig och Augustin Erba, med Erik Helmerson och Isabelle Ståhl i biroller, som jag tänkte återge nedan.

PS. För den som är en smula obekant med Twitter står det alltså först vem avsändaren är, och därefter vem eller vilka meddelandet riktar sig till. DS.

Augustin: @dannyboysthlm Jag känner flera författare som längtar efter mecenater. Inte fullt lika många vill bli sponsrade.

Daniel: @augustin_erba Många författare har ju redan i dag mecenater iom att de överlever via stipendier. Som jag ser det är de redan sponsrade.

Isabelle: @augustin_erba en mecenat ska ju vara en sån där trevlig akademikerfarbror som bor i ett slott. inte en ond moderat med egenintressen.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Läsarna borde kanske kräva att få veta vems pengar författaren levt upp under skrivandet.

Daniel: @augustin_erba @isabellestahl Faktiskt är det ju inte så bisarrt som det låter. Filmbolag är ju ex öppna med vem som sponsrat olika filmer.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Jag skulle inte gilla att en sponsor/mecenat ’föreslog’ bilmärke som min huvudperson kör.

Daniel: @augustin_erba Nej, men måste verkligen sponsring vara så fyrkantig? Kan det inte räcka att synas i ”rätt” sammanhang?

Daniel: @augustin_erba Säg att det exempelvis står ”Tryckningen av denna bok är bekostad av Ikea” på insidan, och sedan är det bra med det?

Augustin: @dannyboysthlm Och du tror att Möbelföretaget inte kommer lägga sig i när dina huvudpersoner grälar om den usla manualen till Billy-hyllan?

Daniel: @augustin_erba Motfråga: Tror du stipendienämnder alltid är obefläckade och utgår från ett vitt ark när de bestämmer vem som ska få bidrag?

Daniel: @augustin_erba Dessutom bör man nog inte se sponsring som ett sätt att säga att Billyhyllor är bra, utan som ett sätt att stärka varumärket.

Erik: @dannyboysthlm @augustin_erba Handlar det inte om att hitta en linje man själv kan stå för, inte fördöma andras val, skriva och låta skriva?

Daniel: @erik_helmerson @augustin_erba Absolut, men så fint funkar ju tyvärr inte världen i stort. Andras val fördöms ju dagarna i ända.

Augustin: @Erik_Helmerson @dannyboysthlm Jag fördömer ingen. Detta är ett enmannamanifest: Jag lovar att inte produktplacera i mina böcker.

Daniel: @augustin_erba Vad menas med produktplacering? Jag lovade i förväg några kompisar att skriva in deras namn i Dannyboy. Belönades i sprit.

Augustin: @dannyboysthlm Underbart, Daniel. Allt som är i stil med ”Vi möts i min nästa roman” är jag svag för.

Augustin: @dannyboysthlm Fast med tanke på hur ofta du och jag nämner ett iTablet-företag i våra tweets så kan nog vissa tro att vi får betalt.

Daniel: @augustin_erba Där tycker jag att det blir svårare. För jag SKULLE ju faktiskt kunna tänka mig att sponsras av något jag verkligen gillar.

PS2. De senaste dagarnas inlägg från mig antyder inte att min nästa roman på något sätt kommer att vara reklamsponsrad, den kommer tvärtom att vara närmast löjligt fri och obunden. Däremot tycker jag att det här är en intressant diskussion på flera plan. DS2.

I går publicerade Svenska Dagbladet en text om Googleavtalet där det i en faktaruta lite slentrianmässigt nämndes att Google Book Search kommer att ha reklam på boksidorna. Snart följdes denna uppgift upp i läsarkommentarerna med sedvanlig indignerad elegans – Reklam i böcker? Google dödar den tryckta boken? Framtiden ser allt mer dyster ut.

Det påminde mig om en kommentar jag fick när jag i våras skrev att jag var för Googleavtalet. En konstig sak, som det varit rätt tyst om i debatten är också att Google, såvitt jag förstår, har rätt att placera reklam på inskannade boksidor. Känns sådär, eller hur?!

Parentes. Innan jag fortsätter med inläggets huvudpoäng vill jag markera en sak. Enligt vad jag har läst så är inte tanken i Google Book Search att placera reklam på boksidorna, (och med det menar jag att själva texten bryts av), utan i anslutning till boksidorna, det vill säga på samma sätt som annonser placeras bredvid texter i tidskrifter och dagstidningar. I den fakta-pdf som Google själva lagt upp framstår det hela som ännu mer beskedligt, endast i det så kallade sample-läget där läsaren får tillgång till kortare utdrag ur böcker kan det bli tal om annonser – och då endast om bokens utgivare själv har valt det. Mer om Googles syn på reklamfrågan kan hittas i deras facts & fiction-avdelning. Slut parentes.

Det här är inte tänkt som ett försvarsinlägg för Google. Det jag främst vill diskutera är det mörkröda skynke som reklam är i förhållande till litteratur.

Min fråga är: Varför blir litteraturen så otroligt skitnödig jämfört med andra konstformer så fort ordet reklam nämns? Varför höll förlagsmänniskorna på att svimma så fort Linda Skugge började prata om annonser på Bokens framtid-kvällen häromveckan? Vad är det med litteraturen som gör att det här inte ens går att prata om?

Blir musikskapare mindre värda om deras låtar blir så pass populära att de får rotation i reklamradion? Förtvinar regissörers konstnärliga frihet när ett reklamblock inleder visningar av filmer på bio? Fnyser någon åt fotografen som säljer bilder till en tidskrift som finansieras av annonser?

Nej. Men när det rör sig om litteratur, då går ett förskräckt sus genom publiken.

Polariseringen under gårdagskvällens paneldiskussion hos Natur och Kultur syntes redan tidigt. Uppe på podiet satt två pod-företrädare, Linda Skugge på Vulkan och Per Helin på Publit, och Otto Sjöberg som någon sorts multimediautvecklare, och då menar jag inte i 90-talsbetydelsen ”multimediadator” utan mer att han verkar ha en god förmåga att verka i många typer av medier – en alltialloutvecklare inom det mediala området. Björn Linnell på Natur & Kultur agerade moderator placerad bredvid panelen.

Nedanför scenen på ett betryggande avstånd noga frammätt av skyddsombud stod branschen. Troligen var inte tanken att polariseringen skulle bli så påtaglig även om det knappast var oväntat att Linda Skugge skulle få en del av publiken att andnödsflämta när hon började prata om reklam i böcker och att redaktörer nog är rätt meningslösa – men två tydliga poler blev det. Stämningen i det fullpackade rummet kändes stundtals hätsk och det var uppenbart att bokbranschen – och nu ber jag om ursäkt om jag klumpar ihop en rätt differentierad massa till en oformlig gemensam klump men jag vet inte riktigt hur jag annars ska kunna uttrycka det – kände sig behandlad som idioter. Flera gånger upprepades det som ett mantra – men tror ni att vi är dumma eller? – mot panelen.

Tror ni inte att vi redan har tänkt på det här? Försökt det där? Tror ni att vi inte fattar någonting?

Och det är lite grann där jag tycker att problemet ligger. Bokbranschen (återigen sammanslagen till en klumpig klump) vill inte att några som i deras ögon är utomstående ska sitta på ett podium och lägga sig i det de tycker sig kunna bestämma själva. De vill inte få råd och pekpinnar av några de anser inte kan lika mycket som de själva.

Kanske har de helt rätt i det, kanske borde de faktiskt ha rätt att bestämma över de här frågorna själva. Men oavsett om det är rätt eller fel så tror jag inte att det är så det kommer att fungera. För att en framåtrörelse ska ske tror jag att samtalen över gränserna måste komma igång – läsare, förlag, lyssnare, debattörer, allmänna viktigpettrar och fan och hans moster – alla bör de ha en röst i debatten. Därmed inte sagt att den oformliga förlagsklumpen måste göra som den spretiga horden av förståsigpåare tycker, men förhoppningsvis snappar de upp några kloka grejer längs vägen genom dialog. Och gör de det kommer med all sannolikhet slutresultatet att bli bättre än om bokbranschen sitter och tjuvhåller på vad de tänker göra i sina ensamma kammare och eventuellt sträcker sig så långt att de bjuder in de som inte känns som huvudkonkurrenter för att planera och sia i slutna grupper.

Det vill säga så som det åtminstone från utsidan känns att verkligheten ser ut i dag.

Eller kanske uttryckt så här: Säg exempelvis inte med kränkt stämma det går faktiskt inte att ha reklam i böcker, vi har provat! utan förklara istället att ja men hur skulle det kunna se ut då menar du, för vi provade att göra det genom att … och då är plötsligt samtalet igång, kanske har en utomstående med erfarenhet från en annan bransch en annan infallsvinkel som leder fram till en ny idé som faktiskt kan funka. Eller så gör den inte det – kanske går det faktiskt inte att ha reklam i eller kring litteratur – men då har man åtminstone kommit fram till det genom dialog och inte genom idiotförklaring.

Fler debattkvällar är utlovade. Jag hoppas trots gårdagens magra resultat att arrangörerna inte låter sig nedslås av järnridån utan ger sig fan på att det faktiskt ska gå att prata över blockgränserna.

Då kanske vi kan börja komma någon vart.

——

Fast det är klart, man ska ju inte kasta sten i glashus. Efteråt stod vi ju där – jag, Johanna, Isobel och Jonas Mosskin – vid vårt bloggbord slutna i något av ett ingenmansland mellan podium och bransch. Vi hade ju också kunnat öppna upp oss.

I kväll anordnar bokförlagen Atlas samt Natur & Kultur en kväll om bokbranschens framtid. Jag ska gå dit och höra vad som sägs, och det ryktas bli väldigt fullt. Enkom för kvällen har en blogg skapats kallad 090827, på vilken de som sitter i panelen ska liveblogga.

Bra initiativ. Nu väntar jag bara på beskedet att de även ska sända debatten live på nätet via Bambuser.