Mecenaterna, sponsringen och litteraturen

Mitt inlägg om reklam och litteratur födde en Twitterdiskussion i går eftermiddag mellan mig och Augustin Erba, med Erik Helmerson och Isabelle Ståhl i biroller, som jag tänkte återge nedan.

PS. För den som är en smula obekant med Twitter står det alltså först vem avsändaren är, och därefter vem eller vilka meddelandet riktar sig till. DS.

Augustin: @dannyboysthlm Jag känner flera författare som längtar efter mecenater. Inte fullt lika många vill bli sponsrade.

Daniel: @augustin_erba Många författare har ju redan i dag mecenater iom att de överlever via stipendier. Som jag ser det är de redan sponsrade.

Isabelle: @augustin_erba en mecenat ska ju vara en sån där trevlig akademikerfarbror som bor i ett slott. inte en ond moderat med egenintressen.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Läsarna borde kanske kräva att få veta vems pengar författaren levt upp under skrivandet.

Daniel: @augustin_erba @isabellestahl Faktiskt är det ju inte så bisarrt som det låter. Filmbolag är ju ex öppna med vem som sponsrat olika filmer.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Jag skulle inte gilla att en sponsor/mecenat ’föreslog’ bilmärke som min huvudperson kör.

Daniel: @augustin_erba Nej, men måste verkligen sponsring vara så fyrkantig? Kan det inte räcka att synas i ”rätt” sammanhang?

Daniel: @augustin_erba Säg att det exempelvis står ”Tryckningen av denna bok är bekostad av Ikea” på insidan, och sedan är det bra med det?

Augustin: @dannyboysthlm Och du tror att Möbelföretaget inte kommer lägga sig i när dina huvudpersoner grälar om den usla manualen till Billy-hyllan?

Daniel: @augustin_erba Motfråga: Tror du stipendienämnder alltid är obefläckade och utgår från ett vitt ark när de bestämmer vem som ska få bidrag?

Daniel: @augustin_erba Dessutom bör man nog inte se sponsring som ett sätt att säga att Billyhyllor är bra, utan som ett sätt att stärka varumärket.

Erik: @dannyboysthlm @augustin_erba Handlar det inte om att hitta en linje man själv kan stå för, inte fördöma andras val, skriva och låta skriva?

Daniel: @erik_helmerson @augustin_erba Absolut, men så fint funkar ju tyvärr inte världen i stort. Andras val fördöms ju dagarna i ända.

Augustin: @Erik_Helmerson @dannyboysthlm Jag fördömer ingen. Detta är ett enmannamanifest: Jag lovar att inte produktplacera i mina böcker.

Daniel: @augustin_erba Vad menas med produktplacering? Jag lovade i förväg några kompisar att skriva in deras namn i Dannyboy. Belönades i sprit.

Augustin: @dannyboysthlm Underbart, Daniel. Allt som är i stil med ”Vi möts i min nästa roman” är jag svag för.

Augustin: @dannyboysthlm Fast med tanke på hur ofta du och jag nämner ett iTablet-företag i våra tweets så kan nog vissa tro att vi får betalt.

Daniel: @augustin_erba Där tycker jag att det blir svårare. För jag SKULLE ju faktiskt kunna tänka mig att sponsras av något jag verkligen gillar.

PS2. De senaste dagarnas inlägg från mig antyder inte att min nästa roman på något sätt kommer att vara reklamsponsrad, den kommer tvärtom att vara närmast löjligt fri och obunden. Däremot tycker jag att det här är en intressant diskussion på flera plan. DS2.

2 reaktioner till “Mecenaterna, sponsringen och litteraturen”

  1. Hm, Daniel, kan du utveckla det där med att sponsring och stipendier är samma sak? Exempelvis Författarfonden har mig veterligen ingen annan dagordning än att dela ut stipendier ur biblioteksersättningen och därmed kan även exempelvis Vertigos författare komma i fråga. Jag har svårare att tro att Ikea skulle vilja kopplas ihop med nekrofili etc. Alltså, sponsring är för mig att investera pengar i något som kommer gagna det egna varumärket och så vidare. Stipendier ska ju oftast gagna något så luddigt som den goda litteraturen. (Vad jag vet offentliggörs långt ifrån alla de mottagare av stipendier som Svenska Akademien delar ut. Det vore därför för mig en annan sak om Ikea ville ge mig en slant, utan att det nämns någonstans.) NB, jag inkluderar inte litterära priser och utmärkelser i det här resonemanget.

  2. Vi har ju haft olika åsikter på det här området förut (inlägg plus kommentarer), och min uppfattning har egentligen inte ändrats nämnvärt sedan dess. Jag ser visserligen inte att jag i twitterkonversationen påstår att sponsring och stipendier är direkt jämförbara, men det är ju utan tvekan så att de båda leder till att man som författare hamnar i en beroendeställning till en yttre makt av mecenatskaraktär, som man på ett eller annat sätt måste behaga för att få ersättning från. Säkerligen är det så att en stipendienämnds avsikter är mer obefläckade i teorin, men är det så i verkligheten? Kan man som människa, även med goda avsikter, bedöma ett verk som ett fritt svävande tabula rasa utan att väga in vem det är som söker, vad personen har skrivit tidigare, under vilka former det ges ut och på vilket humör man råkar vara just denna torsdag? Jag tror inte det.

    Sedan är det självklart så att Ikea med all sannolikhet inte vill förknippas med nekrofili, därför är det jättebra att stipendier finns för att stödja även den sortens litteratur (samt även sådan som är av en smula mindre extrem sexuell karaktär). Det enda jag säger är att jag inte tycker att litteraturvärlden ska avfärda den andra änden av mecenatskulturen med sådan förfäran som sker i dag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.