Ömma författartår?

Jahapp. Paret Ahndoril alltså. Jag har inte så mycket att säga om det, då jag inte är djupare bekant med deras respektive författarskap. Däremot vet jag att jag skrev någon artikel eller möjligen notis om bråket kring Alexander Ahndorils ”Regissören” häromåret, det blev ju en del kontrovers kring hans romantisering av Ingmar Bergmans liv när den kom 2006, med rejält muller från demonregissören själv.

Fast just det ja – en sak funderar jag över. Jag undrar om det faktum att Alexander Ahndoril samt Alexandra Coelho Ahndoril båda har en hel del litterär kredd – Alexandra fick exempelvis Katapultpriset 2004 – gjort att de känt sig en smula trängda när exempelvis en sådan som Leif GW Persson uttalat sig rätt nedlåtande om ”Hypnotisörens” kvaliteter. Läs exempelvis den chattsession som Lars Kepler genomförde hos TV4 för någon vecka sedan – det är uppenbart att GW Perssons ord inte lämnat författarna oberörda, de återkommer till honom flera gånger, även när inte frågan handlade om polisprofessorn.

Och det ska bli spännande att se hur det här tas emot av det litterära Sverige. För hur fördomsfria vi än låtsas vara, så är det inte i vissa salonger accepterat att vara författare till spänningslitteratur.

10 reaktioner till “Ömma författartår?”

  1. Jo, jag såg GW sitta och muttra. Jag håller dock med honom om att Hypnotisören var en liten besvikelse jämfört med hajpen, precis som Stieg Larssons böcker. Det finns i mina ögon rätt få bra författare av spänningsromaner idag, trots att jag gillar genren som sådan. Undantagen är väl närmast Arne Dahl, nämnde GW, Theorin, Ajvide samt Åsa Larsson, som alla är riktigt bra. Resten spänner från undermåligt till hyggligt.

  2. Du får gärna utveckla sista stycket i ett kommande blogginlägg. Vilka salonger syftar du på? (Jag tänker att det inte handlar så mycket om fint och fult, utan vad slags litteratur som intresserar en. Den som försöker utforska existentiella utmarker eller den som vill förströ sin läsare. Vissa salonger är mer intresserade av den förra, andra av den senare.)

  3. Jag menar inget konstigare än att åtminstone vissa av dem som gillar de existentiella utmarkerna lär se annorlunda på paret Ahndorils övriga författande nu, eftersom de även ägnar sig åt att skriva förströelse. Jag tror absolut att det kommer att färga av sig, självklart inte på alla, men på en del. Det tycker jag inte är en särskilt kontroversiell tanke.

  4. Grejen är att jag ytterst sällan hör sämstsäljande författare prata illa om bästsäljarnas böcker. De pratar snarare inte alls om dem. Däremot så tycks det bland underhållningsförfattare finnas en föreställning om att man på parnassen inte gör annat än dryper sin eter över bästsäljarna. Mitt intryck är att det snarare är bästsäljarna som ägnar sig åt sådant. Exempelvis Guillou brukar inte försitta en chans att offentligt uttrycka sitt förakt för poesi och ”fiiiin” litteratur.

    (Bland andra författare tror jag ett mycket litet fåtal har några synpunkter på att paret Ahndoril vill skriva krim, möjligtvis kommer det fällas en och annan bitter kommentar om hur mycket pengar de drar in på Kepler.)

    Min antydda undran är alltså om inte de där salongerna du hänvisar till existerar mer som föreställning än som verklighet?

  5. Nu tänker jag visserligen inte direkt på hur författare pratar sinsemellan, snarare på hur deras kommande ”riktiga” böcker (och med det menar jag inget mer än att det är de böcker de ger ut under sina egna namn) kommer att tas emot av publik och bedömare. Kommer de förra att känna mindre/samma/större lockelse att köpa böckerna, och kommer de senare att kunna kritiskt granska dem utan att ha namnet Kepler i bakhuvudet? Att paret Ahndoril själva ser ett problem är ju rätt uppenbart eftersom de faktiskt valde att ge ut ”Hypnotisören” anonymt.

    Jag ser med spänning fram emot vad som kommer att ske, och det främst dessutom i ett lite längre perspektiv.

    Det ska också bli spännande att se om kommande Keplerböcker, utan pseudonym- och ”whodunnit”-spinn i medierna, kommer att kunna rosa marknaden i någon större utsträckning. Ta pseudonymkollegan Tim Davys exempelvis, vars ”Amberville” omgavs av likartade rykten samt ”redan såld till femtioelva länder”-pressmeddelanden från Bonniers och initialt stort mediaintresse. Där är visserligen fortfarande inte pseudonymgåtan knäckt (journalisterna tappade ju intresset snabbare också eftersom Davys skrev i en något mindre publik genre) men hur många är ens medvetna om att det kommit en andra del i serien kallad ”Lanceheim”?

    Fast det är ju en annan diskussion egentligen.

  6. Jag undrar om det verkligen är en sådan sammanblandning de fruktar. Jag kan i och för sig erkänna att jag när jag häromdagen skrev en kort recension av Alexandra CA:s ”Mäster” var på väg att skriva bisatsen ”ena halvan av Lars Kepler” men strök det redan i tanken – det har ju inget med den akutella boken att göra. Och mycket mer är väl inte att vänta, än någon rads hänvisning? Däremot kan de ju ha fruktat att deckaren skulle ha tagit fokus från deras bägge höstböcker i eget namn. Du vet, ”ska vi göra något på Alexander A:s Diplomaten?” ”Nej, vi hade ju honom för någon månad sedan, när deckaren kom”.

    Och, naturligtvis, kan de ju ha hoppats på en Baldersson-effekt.

    (PS till min förra kommentar – ”sitt etter” skulle det naturligtvis stå. Man ska inte skriva offentligt före första koppen kaffe.)

  7. Finns det inga journalister som kan tänka och skriva? Det är så tydligt! Finns det ingen som fattar att GW, Guillou och Mankell bara vill tränga bort en konkurrent? Om Hypnotisören vore så dålig som de säger – varför skulle de bry sig så mycket? De vill bara lura läsarna att inte jämföra, för de har ingen chans – jag har läst Hypnotisören och den är bara så otroligt spännande och det tycker alla som jag har pratat med.

  8. Fast håller verkligen det resonemanget? Av de tre är det ju endast Mankell som har en aktuell konkurrerande deckare på marknaden, och har han verkligen uttalat sig om ”Hypnotisörens” eventuella litterära kvaliteter? Jag kan ha missat något, men mig veterligen blev han upprörd endast för att han tyckte att det var korkat att någon trodde att han var Kepler – varför i hela friden skulle han skriva deckare under pseudonym när han driver ett eget väldigt framgångsrikt deckarförfattarskap, ungefär?

    När det gäller ”Hypnotisörens” kvaliteter får jag tyvärr säga att jag inte var så imponerad själv. Jag läser ganska mycket deckare och var väldigt peppad inför starten och såg framför mig en sträckläsning, men höll på med Kepler i tio dagar innan jag var klar. Tyckte helt enkelt inte att den var särskilt infångande utan långa stunder rätt tråkig med genomgående platta karaktärer som jag inte brydde mig om. Jag kommer helt klart att läsa även nästa del för att se om det tar sig, men så som jag ser det hade ”Hypnotisören” inte blivit i närheten av samma snackis om inte pseudonymspekulationerna nått sådan omfattning.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.