Kategori: Boken och framtiden

Det är ju sånt här som är så makalöst fint. Först väcker Johanna frågan om vad som händer när allt skapat blir tillgängligt för alla, sedan fyller Fredrik på med mer från sitt perspektiv, och nu lägger Josefine till sina slutsatser, och det från ett lite mer analogt håll. Det sista är inte minst viktigt, med tanke på att många andra som ofta pratar och tänker om de här grejerna gärna tenderar att vara lite … tekniknördiga och nätinsnöade.

Ja, jag såg mig själv i spegeln när jag skrev det här.

——

Själv kommenterade jag så här hos Bokhora i ämnet. Man bör alltså helst ha läst Johannas text först:

Ett problem som nog bidrog till att 88 procent av Bokhoras läsare var skeptiska till den digitala boken tror jag har att göra med läsplattorna av i dag. Även om de tagit stora steg framåt de senaste åren, så har jag svårt att se hur dagens prylar ska kunna älskas av fler än de som gillar att hålla på med teknik. Men jag tror samtidigt att utvecklingen även här kommer att börja gå väldigt fort nu. De läsplattor vi ser i dag är med all sannolikhet helt väsensskilda från de som finns om sju-åtta år, vilket kommer att förändra sättet vi upplever digitala böcker på fullständigt. Vad är det egentligen som säger att det ens kommer att vara en platta som man läser texten på? Kanske ser framtidens ”läsplatta” ut som en riktig bok med bläddringsbara sidor som texten ”trycks” på, för att förhöja bokkänslan?

Det finns dock en viktig skillnad mellan hur man konsumerar musik och litteratur, som jag tror verkar till den fysiska bokens fördel när det kommer till hur länge den överlever. Cd-skivan (eller dvd-skivan när det gäller film) är ju egentligen inte mer än ett förvaringskärl – för våra öron spelar det ingen roll om musiken konsumeras från en fysisk skiva eller en mp3-fil i datorn. Med böcker förhåller det sig annorlunda, eftersom själva produkten används aktivt i konsumerandet, du måste rent fysiskt använda boken för att kunna ta till dig innehållet. Det kanske låter lite flummigt, men jag tror det är en viktig skillnad som gör att tröskeln till böcker i digitalt format blir så mycket större.

Inom tio år kommer all musik som någonsin skapats och alla böcker som någonsin skrivits att kunna samsas på en vanlig usb-sticka. Det är en faktisk framtid som med all sannolikhet kommer att ställa det mesta vi fram till i dag tagit för givet gällande upphovsrätt på huvudet. Med utgångspunkt i detta faktum har min kära sambo Johanna skrivit en väldigt läsvärd text som publiceras på Bokhora i dag. Texten är start på en bloggstafett bland de som medverkade på en seminariedag i Hultsfred förra veckan.

Obligatorisk läsning.

——

Uppdatering kväll: Det är också obligatoriskt att läsa Fredriks vidareutveckling av Johannas text.

I vårens sista DJtv gick vi till attack mot bokförlagens kopieringsskydd på digitala produkter. Nu har Publit skrivit ett intressant blogginlägg där problematiken fördjupas. En sak som tas upp är att det inte alltid är bokförlagen själva som vill ha DRM-skydden, utan ibland leverantören av materialet, i det exemplifierade fallet amerikanska Amazon.

Det är säkert sant. Men det förklarar inte varför den svenska ljud- och e-boksmarknaden har kopieringsskydd på sina produkter. Här finns inget Amazon som levererar en komplett plattform för försäljning av e-böcker och kan diktera diaboliska villkor för att låsa konsumenter till just deras produkt. Här finns bara distributören Elib samt bokförlagen. Elib har själva sagt att de gärna vill sälja e-böcker utan kopieringsskydd.

Återstår alltså bokförlagen. Och då står vi där igen, på ruta ett.

Jag lider med Isobel. Jag hade fått uppfattningen att hon kanske skulle lyckas rucka på dem, ett möte halvvägs, men nej, till sist sade Bonnierförlagen tvärnej, inga undantag, endera skriver du på det nya avtalet på det sätt vi vill, annars blir det inget. Inget utrymme för undantag, faller en faller kanske fler och den risken får inte finnas.

Att de kan ställa ett sådant ultimatum leder bara till en rimlig slutsats – när det kommer till kritan har ingen författare hittills vägrat skriva på. Rädslan för att hamna i kylan är större än motviljan till ett avtal som enligt Författarförbundet är sämre ur författarsynvinkel än Googleavtalet. Ja, det vill säga det avtal som av somliga utmålats som ett smärre hot mot mänskligheten.

(Ja, jag gillar Googleavtalet, men jag är å andra sidan kanske inte heller särskilt människovänlig).

Det finns så mycket potential i den digitala utvecklingen på bokområdet. Och bokbranschen skulle ju bete sig annorlunda. De skulle inte göra om skiv- och filmbolagens misstag. Men det är precis det de gör.

Och så står de där sedan, med en publik som tappat respekten för dem. Precis som de gjort för de andra branscherna.

Det känns sorgligt.

Bobo, tre år minus ett par dagar, visar stolt upp sin nya Green Apple Books-tröja samtidigt som han genomför ett viktigt samtal före midsommarmiddagen.

I april förra året skrev jag ett inlägg om det här med Bonnier Audios satsning på ljudpocket, och ifrågasatte hur man kan kalla något för pocket när man ändå tänker ta 150 spänn för kalaset. Så såg jag i dag att Elise Karlsson skriver i sin klassikerblogg hos SvD att August Strindbergs ”Inferno” i höst ges ut som ljudpocket, en ljudbok som är lika billig som en pocket. Fort som attan började jag författa en kommentar ungefär i stil med nänänä, de där jäkla ljudpocketarna kostar minsann inte ens i närheten av lika lite som en p0cket.

Men innan jag tryckte på sänd tänkte jag att okej då, det kanske är bäst att kolla upp saken först. Och se på fan.

Bokförlaget Ruin ger enligt sin annons i SvB:s höstkatalog faktiskt ut ”Inferno” som ljudbok i höst, och kallar satsningen för en ljudpocket. Så här skriver de: Ljudpocket, talbok i mp3-format, och inte dyrare än en vanlig pocket.

Är Bonnier Audio informerad om den klassifikationen?

Over at Bokhora har en rörelse om att göra sommaren 2009 till The summer of Ranelid börjat gro. Jag har gått med i gruppen, och ämnar göra mitt första besök i Björn Ranelid-land inom den närmaste månaden. Frågan är bara vilken bok jag borde läsa. Förslag?

Fotnot: Även om jag visserligen aldrig läst en bok av Björn Ranelid, så blev jag under bokmässan 2007 utpekad av honom under ett anförande. Så jag känner att vi har en samhörighet, estradören och jag.

Vissa initiativ är för fina för att negligera. En litterär klassiker per månad som mp3-bok, 79 spänn styck, först ut är Strindbergs ”Röda rummet”. Jag hoppas verkligen att Bokklassiker blir en framgång.

——

Och nu hoppas jag på sämre väder så att kvällens Debutbar på Kulturhuset hålls inomhus. De envisas alltid med att hålla det utomhus på taket så fort det är uppehåll, och så sitter alla där och hackar tänder och vill inget hellre än flytta in men ingen vågar säga det för det är ju så skönt att kunna vara utomhus.

Jag undrar faktiskt om det inte håller på att hända något inom författarbranschen. Visst, majoriteten kommer så klart att skriva på de där mystiska livstidsavtalen för de anser sig inte ha något val, men ändå, rösterna börjar höjas här och där, folk protesterar och åtminstone en del ställer sig upp och säger nämenväntanu. Det finns något i luften. Läs Unni Drougges läsvärda inlägg från i går, och Isobels lite bredare grepp på frågan nu i kväll.

Själv går jag i tankar som förhoppningsvis kommer att kunna visa på ett alternativt förhållningssätt. Jag är inte färdig med dem ännu, men snart, hoppas jag. Ska bara semestra klart och återuppta det verkliga livet först.

Det är – oavsett vilken åsikt man har och även om man tycker att mycket av det som sker är sorgligt – fan i mig spännande tider vi lever i.

Andreas Ekström skriver i dagens Sydsvenskan att han tycker att Unni Drougges gratisutläggning på Pirate Bay av sin ljudbok till ”Boven i mitt drama kallas kärlek” föder en del frågor. Han undrar vad som händer med värderingen av intellektuellt arbete när man inte längre säljer det, utan ger bort det och hoppas på allmosor, alltså förlitar sig på mecenater. Dessutom ställer han frågan om inte den stora betalningsvilja som nu verkar ha uppstått (enligt Drougges egna uppgifter) inte mestadels består i att hon kramas av piratpubliken och uppfattas som en hjälte.

I det sista vill jag nog ge honom rätt. Det är väldigt svårt att dra några slutsatser för en sådan här modell baserat på ett väldigt uppmärksammat pilotfall. Fler måste göra samma sak innan man kan se eventuella mönster.

Men som jag skrev förra veckan så tror jag inte att det här handlar om försäljning för Unni Drougge, utan främst om marknadsföring. Den digitala ljudboken blir en reklamvara tänkt att sälja fysiska varor, det vill säga ”vanliga” böcker. Folk som vill betala för hennes digitala produkt blir i det här fallet en bonus.

Men låt oss ändå anta att Andreas Ekström har rätt i att Unni Drougge förväntat sig att tjäna pengar på sin ljudbok genom att hoppas på folks goda vilja att ge donationer. Han oroar sig i texten för att författare och andra kulturskapare i en sådan värld kommer att tvingas anpassa sig efter sin publik för att behaga den och få in allmosorna. Vilka uppfattningar har följande låtskrivare, författare eller filmare om upphovsrätten? Jaså, de tycker fel? Då tänker jag inte läsa eller lyssna på dem, och jag tänker göra vad jag kan för att fler ska bojkotta dem av samma politiska skäl skriver han bland annat, och återkommer senare i texten till att de som förlitar sig på mecenater hamnar i beroendeställning.

Men på vilket sätt är det här något nytt? På vilket sätt har inte författare, musiker, skådespelare och regissörer alltid varit föremål för publikens granskande blick och godtycke? Även innan digitaliseringen av samhället var det en uppenbar risk för artister och författare att deras inkomster skulle försvinna om deras publik inte gillade dem. Så har det alltid varit. Tidigare var man dessutom ofta tvingad att anpassa sig för att behaga sitt skiv- eller bokförlag redan före utgivning, man var tvungen att leverera en produkt som de trodde på för att ens få chansen att i andra ledet ta emot publikens gillande eller ogillande. Nu kan man strunta i det, och köra sitt eget race om man hellre vill det.

Beroendeställningen gentemot den marknad man jobbar på har knappast blivit större i det digitala landskapet. Kreatörer har alltid varit rädda för att stöta sig med sin publik.