Kategori: Boken och framtiden

Det enda jag tycker är fel med gårdagens besked om att Unni Drougge lägger upp en ljudvoksversion av sin roman ”Boven i mitt drama kallas kärlek” för gratis nedladdning via Pirate Bay är just det, att beskedet kom i går. Det är ju i dag som världsbokdagen går av stapeln, hon borde ha basunerat ut det i detta nu för att fira boken! Nu lades visserligen hennes text ut på Newsmill ganska sent och det lär bli ett hett samtalsämne främst i dag, men ändå.

I övrigt grämer det mig bara att Unni Drougge hann först. Jag har bollat med samma tanke sedan slutet av 2007 då jag fick förlagstillåtelse att själv göra en ljudbok av ”Dannyboy & kärleken” om jag ville. Nej, jag frågade så klart inte är det okej om jag själv producerar en ljudbok och sprider den gratis via Pirate Bay – något säger mig att svaret kanske blivit ett annat då – min fråga var mer är det okej om jag själv producerar en ljudbok? Punkt.

Så jag har ingen annan att skylla än mig själv. Ett och ett halvt års tid borde vara mer än tillräckligt för vem som helst. Men jag har fokuserat på annat. Dumt.

Nu hade visserligen en utgivning av min debutroman på det här sättet knappast skapat samma uppmärksamhet som när Unni Drougge gör det, vi spelar inte riktigt i samma mediala liga. Men ändå.

Pirate Bay skriver att det här är den första av många kommande produkter som ska ges ut på samma sätt, de ska skapa en speciell katalog för material som distribueras unikt via deras sajt. Om fler författare följer i Drougges fotspår undrar jag hur ljudboksbranschen hanterar det. Om fler åtminstone någorlunda etablerade författare börjar producera ljudalster på egen hand – och om den tekniska kvaliteten blir bra nog – har de all anledning att bli rejält svettiga. Om ljudböcker förvandlas till en marknadsföringsprodukt vars syfte främst är att öka medvetenheten om ett författarskap för att sälja fler ”riktiga” böcker (vilket var min tanke och även till viss del verkar vara Drougges), dras mattan undan för förlagens affärsmodell.

Jag har såväl här i bloggen som i en krönika hos Svensk Bokhandel hävdat att förlagen måste halvera priserna på ljudböcker om de inte vill bli frånsprungna av illegal fildelning, men inte i min vildaste fantasi har jag anat att det kanske blir författarna själva som tvingar fram en förändring.

Men man lär sig något varje dag. Jag applåderar Unni Drougges initiativ.

Och jag då? Tja, det finns väl förhoppningsvis sätt att tweaka hennes tillvägagångssätt för att göra en egen gratisutgivning unik och nyhetsvärdig. Låt mig fundera ett tag.

Dock inte i 18 månader.

Den 20 februari hade jag med en krönika i branschtidningen Svensk Bokhandel där jag kritiserade den svenska ljudboksbranschen för att vara på väg att upprepa de misstag som skivbolagen gjort i det digitala landskapet.

I det nummer av SvB som ges ut i dag svarar ljudboksförlaget Earbooks vd Shadi Bitar att min krönika inte håller ”branschnivå” samt hävdar att jag inte ens bemödat mig att prova det Book2Go-minneschip som jag skriver kritiskt om. Att Shadi Bitar ifrågasätter min branschkompetens har jag inga problem med, men det gör mig väldigt irriterad när han utan att kontrollera fakta påstår saker om mig som inte är sanna.

Självklart hade jag testat Book2Go:s micro sd-chip innan jag skrev min text. Den sista helgen i januari provade jag utförligt ett pressexemplar av micro sd-utgåvan av Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen”. Att jag inte beskrev mina upplevelser närmare berodde på att krönikan inte handlade om denna produkt, den tjänade endast som ett av flera exempel på vad jag ser som ett större problem inom ljudboksbranschen. Möjligen tror Shadi Bitar att jag inte har testat deras pryl eftersom jag inte nämner att micro sd-chippet går att stoppa in i vissa mobiltelefoner, men jodå, det var jag fullständigt medveten om. Men efter att ha testat Book2Go tyckte jag helt enkelt inte att det var relevant.

I sitt svar skriver Shadi Bitar att jag har missat att mobiltelefonen i allt större utsträckning håller på att bli den multimediaapparat där man kan ta foto, surfa på nätet och lyssna på musik och ljudböcker i en och samma enhet. Vad han missar är dock att det är precis vad vi inte kan göra efter att ha stoppat in Book2Go-chippet i våra mobiltelefoner. Dagens mobiler har snålt tilltagna interna minnen, vi förväntas ha ett minneskort på ett antal gigabyte i våra lurar för att spara bilder och musik på. Så fort det egna minneskortet tas ur och ljudbokschippet sätts in försvinner bilderna och musiken från telefonen. Personligen kunde jag inte ens längre surfa på min blott månader gamla Nokia 6220 Classic eftersom jag även sparat mobilwebbläsaren på mitt micro sd-chip. När jag sedan tog en bild med mobilen samtidigt som jag lyssnade på ljudboken, ja då lagrades bilden på ljudbokschippet och inte på mitt eget minneskort där jag har mitt bildbibliotek.

För att kunna använda mobilen normalt under den tid då jag lyssnar på en ljudbok måste jag alltså göra exakt så som jag skrev i krönikan – föra över ljudboken via usb-adaptern till min dator, och därefter från datorn över till mobilen så att boken hamnar på mitt eget chip och samsas med mina bilder, låtar och program. I och med detta har Book2Go-chippet i mina ögon förlorat hela sin påstådda fördel mot det redan existerande ljudboksformatet mp3-cd.

Avslutningsvis hävdar Shadi Bitar att mitt (visserligen något raljanta) påstående om att förlagen verkar vilja att ljudboken förblir så analog som möjligt så länge det bara går är helt fel eftersom de cd-skivor som de i dag använder faktiskt är digitala. Jo, även jag är medveten om att cd-skivors innehåll bygger på ettor och nollor, men att ett ljudboksförlag år 2009 anger det som ett bevis för att man hänger med i den digitala utvecklingen känns faktiskt bara fånigt.

Alltså, är det jag som fått något helt om bakfoten?

De senaste veckorna har det höjts på ögonbryn i svensk blogg- och medievärld för att Chris ”Long tail” Anderson krävde en halv miljon kronor för att komma till Malmö och prata om sin kommande bok ”Free”, trots att han i den sjunger gratislunchens lovsång. Senast i går var det Jenny Damberg som gav honom en känga i DN På stan-bloggen, även om hennes huvudpoäng hade något att göra med att det var koketteri att säga att han hellre var hemma med sina barn och därför krävde mycket betalt.

Men om vi återgår till huvudfrågan – pengarna – är det inte exakt det här som är hans poäng? Det som är möjligt att distribuera gratis – boken ”Free” – kommer att bli gratis, medan det som inte går att distribuera gratis – Chris Anderson – kostar pengar? Vi måste lära oss att hitta nya sätt att dra in pengar för ettor och nollor går obönhörligen mot att inte kosta något alls, är inte det vad han säger? Boken är gratis, han själv är dyr. Vad är det som är så upprörande med det?

I går gick EU med på att momsen på ljudböcker ska ligga på Sveriges nivå, det vill säga sex procent, istället för cd-skivans 25 som unionen tidigare krävt. Tjofaderittan vilken glädjens dag, verkar en del tycka.

Och jo, visst är det väl bra. Men ingenstans berättas om det beklämmande faktum att denna sänkning bara gäller traditionella ljudböcker, det vill säga sådana som spelas in på cd-skivor och säljs över bokhandelsdisk. Moderna tingestar som mp3-böcker och säljs via nedladdning ska fortfarande ha 25-procentig moms. Enligt EU är digitala filer nämligen inte produkter utan tjänster, och denna typ av tjänst fick ingen momssänkning.

Gårdagens seger bör alltså endast firas om man tycker att det är bra att krutet läggs på en produkt som bokbranschen borde göra sitt bästa för att fasa ut.

——

Men ändå kom EU-beskedet rätt passande. Jag debuterar nämligen som krönikör i nya numret av Svensk Bokhandel i dag (ej på nätet), en krönika i vilken jag kritiserar de svenska ljudboksförlagen för att inte omfamna den digitala framtiden utan istället envisas med att vilja sälja fysiska produkter på travar av cd-skivor.

Vilket ju på något sätt leds i bevis av gårdagens svenska EU-seger.

——

Mina tidigare inlägg om min syn på ljudböcker finns bland annat här, här, här och här.

Alltså jag kan inte riktigt släppa det här med ljudböckerna och ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-lösningen som vi pratade om i måndagens DJtv. Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det.

Om jag har förstått det hela rätt så är mojängens uppgift enbart att se till så att boken – i form av en mp3-fil som sparats på minneskortet – ska kunna förflyttas till datorn. Den kan inte användas på något annat sätt, den är ett kärl med en försvinnande kort och enahanda livscykel.

Men varför i hela fridens namn väljer man då att uppfinna hjulet på nytt, när exakt samma resultat uppnås med hjälp av en cd-skiva på vilken man placerar samma mp3-fil? Varför skapa en helt ny pryl med alla kostnader det för med sig, när man redan i dag har en produkt som gör det här? Det finns ju redan mp3-böcker, de består av en cd-skiva som du stoppar i datorn och kopierar över till hårddisken och sedan tankar över till din mp3-spelare om du vill. Exakt samma sak. Och nej, jag har inga siffror på det men jag vågar lova att materialkostnaden för en cd-skiva är betydligt lägre än för sladdmojängen.

Okej, visst, det existerar i dag datorer som inte har cd-enhet, samtidigt som det troligen inte existerar konsumentdatorer som saknar usb-ingång. Men målgruppen för den här mojängen är ju inte tonåringar som fått en netbook för att kunna blogga på, målgruppen är kvinnor på 40+ som förväntas vara rädda för teknik. Och de har utan tvekan cd-enhet på sina datorer.

Mp3-böcker har dessutom en annan fördel förutom att de redan existerar. De kan spelas direkt i de allra flesta cd-spelare, man behöver inte ens tanka över dem till datorn, bara att stoppa i vardagsrumsstereon och trycka på play, något jag skrivit om tidigare.

Fast det är klart, en sak skiljer ju. Usb-mojängböckerna ska kosta 250 kronor att köpa, mp3-böcker kostar runt 150-200.

Högre vinstmarginal. Det var där skon klämde.

I dag hade DN premiär för sin bokförsäljningssajt. Det är egentligen inte så mycket mer än ett Adlibris som klätts i lite annan skrud, men ger DN en möjlighet att länka till böcker de recenserar och därmed tjäna lite pengar på klickningarna. Inte så konstigt i sig, tidningarna har blivit rätt duktiga på att skaffa sig sidoinkomster.

Men.

DN:s kulturchef Maria Schottenius säger angående deras nya bokhandel att integriteten är väsentlig. Ingen ska kunna sammanblanda DN:s redaktionella verksamhet med bokförsäljningssajten. Okej, det är ju bra.

Men. Varför i hela fridens namn väljer de då att placera ”I döden dina män”, skriven av tidningens politiske redaktör Niklas Ekdal, i topp på sajten? Okej, Ekdal är på väg att sluta på sin post, men han ska fortfarande vara knuten till tidningen om jag minns rätt. Boken är fyra månader gammal, har inte direkt firat triumfer på försäljningslistan och fick rätt ljumma recensioner så det finns inget som motiverar dess framskjutna plats förutom att Ekdal är DN-journalist. Och visst, tidningen gör så klart vad de vill, DN Bokhandel är ju deras sajt, men ändå – var det inte lite osnyggt att göra så här just på startdagen, när det redaktionella oberoendet skulle bevisas?

Fotnot: Adlibris hade vid samma tidpunkt inte ”I döden dina män” placerad någonstans på sin startsida.