Kategori: Boken och framtiden

Eftersom jag inte har särskilt mycket spännande att förtälja om denna första advent – som jag spenderar framför min jobbdator – hänvisar jag istället till en litteraturnotis jag skrev i går om hur en av mina svenska deckarfavoriter de senaste åren – Johan Theorin – i går fick utmärkelsen årets deckare för ”Nattfåk” av Svenska deckarakademin. Grattis grattis.

Ja, jag gissade ju fel. I gårdagens tv-sändning sa jag att jag trodde på Bruno K Öijer som årets Augustvinnare, men det blev ju PO Enquist för andra gången istället. Inte för att jag klagar, jag är ju inte en lyrikens man så personligen föredrar jag den vinnare som blev. Men det är ju konstigt att det under tjugo år av Augustpris bara skett en enda gång att en poet tagit hem statyetten – 1996 när Tomas Tranströmer vann för ”Sorgegondolen”.

Hur som helst – jag var först upp på scenen med min gula TT-mick och raskt framme hos PO när applåderna ebbat ut, och jag och GP-Martin och SvD-Lina turades om med våra frågor. Därefter raskt in i festsalen där jag drog åt mig en tallrik plockmat och förflyttade mig ut i en korridor – där min trötta jobb-pc fick suga kraft ur ett eluttag – och skrev för glatta livet samtidigt som jag försökte äta bröd, lax och potatissallad. Strax efter halv nio var texten klar och utsänd, här hos Helsingborgs Dagblad.

Hur gick det med linsluseriet då? Dåligt. Jag syntes varken i TV4 eller hos DN, vilket ju var förra årets facit. Men Bokhora-Jessica sa efteråt att det varit i det närmaste omöjligt att ta en bild på PO uppe på scenen utan att jag eller den gula micken hamnade i fokus. Bra. Hon var dessutom vänlig att låta mig få en av sina bilder.

Jämfört med det djungelns lag-kaos jag är van vid från Melodifestivaltävlingar och andra nöjesarrangemang, så är Augustpriset en förvånande hövlig tillställning när det gäller att få fatt på sina pratminus. Nu kände jag mig närmast bufflig bara för att jag valde att ta några extra långa kliv för att hinna fram först till PO.

Det märktes att årets Augustgala inte tv-sändes. Arrangemanget var helt befriat från den ängsliga humor som alltid präglar livesändningar på tv. Förra årets ansträngda nu gör vi narr av Björn Ranelid-skämt mellan priserna var som bortblåsta, och ersatt av finstämd musik av Tina Ahlin och Svante Thuresson. Tack för det.

Med anledning av att Augustpriset delas ut i morgon: Jag undrar om det finns någon svensk som har en så känd handstil som August Strindberg?

Läser om det här med att det saknas god idrottslitteratur på svenska i DN:s boklördag. Tänker på det som Offsidelegendaren och Filters chefredaktör Mattias Göransson säger, att vi är bara nio miljoner och antalet spännande levnadsresor är begränsat. Jo, visst är det så, men Sverige är ett land bestående av blott nio miljoner människor hur man än vrider och vänder, alltså borde vi inte vara särskilt framgångsrika på något alls i ett globalt perspektiv, men det är vi ju, på förvånansvärt många områden dessutom.

Jag tror att problemet ligger i en annan ände. Sverige som kulturnation har alltid lidit av dåligt självförtroende. Kultur är något fult, något som bara kostar pengar, tär på samhällsresurser som skulle kunna läggas på viktigare saker så som vårdskolaomsorg. I Sverige har kultur inget egenvärde, dess förmåga att berika människors liv är för abstrakt, det går inte att ta på.

Detta gör att de få som strider för kulturens väl och ve blir ängsliga och provinsiella. Av rädsla för att inte tas på allvar inom sitt gebit vågar man inte bege sig utanför kulturens traditionella ramar, man älskar helt enkelt inte kultur på riktigt då. Att skildra något så oviktigt som idrott med litterära ambitioner låter sig inte göras utan risk för att någon ska himla med ögonen när ditt namn eller verk kommer på tal. Och därför låter man bli.

Inte ens Svante Weyler, som ändå var förlagschef på Norstedts när de gav ut en av få hyllade sportböcker som finns på svenska – ”I huvudet på John McEnroe” – klarar sig från att bagatellisera idrott som företeelse när han intervjuas i artikeln: Man kan bara skriva så allvarligt om något så oviktigt som idrott om man, som PO Enquist, vet precis på vilket sätt oviktiga saker får sin vikt, säger han angående faktumet att Enquist är en av få svenska författare som skrivit något väsentligt om sport (”Sekonden” och en essä i ”Kartritarna”). Trots att idrott på många sätt liknar kultur eftersom båda företeelserna bygger på att mottagaren sugs in i, fängslas och berikas av en upplevelse man inte har någon egen makt att förändra utan bara stillasittande – eller ståendes vrålandes – kan njuta eller uppröras av, så är det oviktigt. Kultur däremot, är viktigt.

Däri ligger, anser jag, det svenska problemet för idrottslitteratur.

Alltså nu bara spekulerar jag men:

Nya Bondfilmen ”Quantum of solace” fick för några veckor sedan 15-årsgräns av Statens biografbyrå. Filmbolaget överklagade till kammarrätten och fick rätt, åldersgränsen sänktes till elva strax innan premiären.

Stephenie Meyer-filmatiseringen ”Twilight” fick 15-årsgräns av Statens biografbyrå. Filmbolaget överklagade till kammarrätten och fick i dag avslag, åldersgränsen kvarstår.

Biografbyrån skrev i sin 15-årsmotivering för Bond att filmen innehöll ”ett stort antal blodiga nedskjutningar varav några med ren avrättningskaraktär. Våldsamma slagsmål med knivskärningar, en man som huggs med glasskärvor i ben och rygg samt man som huggs med yxa i foten”.

Biografbyrån skrev i sin 15-årsmotivering för ”Twilight” att filmen bland annat innehåller scener där ”vampyr misshandlar och torterar kvinna, mycket våldsamt slagsmål, kvinna drar spegelskärva ur sitt ben, vampyr eldas upp”.

I fallet med James Bond menade Kammarrätten att våldet i Bondfilmen var så uppenbart orealistiskt att ingen kunde ta skada av det. ”Varken längden eller intensiteten av dessa avsnitt kan anses vålla barn i åldersgränsen elva till femton år psykisk skada” skrev Kammarrätten och ändrade Biografbyråns beslut.

Men av ”Twilight” – som bygger på den första delen i en ungdomsboksserie – kan alltså kidsen ta skada menar Kammarrätten, och ändrar inte ursprungsbeslutet.

Nu till det som stör mig en smula:

”Twilight” riktar sig först och främst till tjejer. Bond riktar sig först och främst till killar. Jag vägrar tro – utan att ha sett ”Twilight” – att den skulle vara mer våldsam än ”Quantum of solace”. Kan det helt enkelt vara så enkelt som att Kammarrätten anser att sköra tonårstjejer inte tål våld lika bra som tuffa tonårskillar, och därför måste skyddas?

——

Uppdatering torsdag: Men de yngre tonårskidsen ger sig inte utan strid.

Johanna skriver over at Bokhora om ett samtal vi förde i går kväll om avsaknaden av aktuella kulturbeefar. Kulturkonservatismbråket har nästan passerat mig obemärkt förbi, kanske är det för abstrakt, mitt intellekt kräver handgripligheter, konkretism, ja jag vet inte det har hur som helst inte lockat mig.

Men Peter touchar vid ämnet i ett fint inlägg, och jag tänker att det är konstigt att uttalandena av Akademibokhandelns nye vd Ulf Lindstrand i senaste numret av Svensk Bokhandel – ett konkret exempel på ungefär samma ämne som Peters – inte skapat större kulturell ytkrusning. Vi rewritade en notis när tidningen kom, Kulturnyheterna likaså, men ingen har – förutom SvB:s chefredaktör Lasse Winkler i en ledare, mig veterligen bemött den rätt radikala kursändringen med en debatterande ton.

Jag får väl dra åtminstone ett ministrå till den tomma stacken:

Sveriges största bokhandelskedja tänker förnya sitt koncept. Mindre akademi och mer bokhandel är ett uttalande i intervjun. Färre titlar i butikerna ett annat, vi har inget utrymme för olönsamma butiker eller böcker är kronan på verket.

Visst, klart jag förstår att Akademibokhandeln är i branschen för att tjäna pengar. Men ändå. Är du inte lönsam får du inte finnas. Åtminstone inte här. Så drivs kunderna som söker något mer än topplistan ännu längre ut på nätet. Kvar står bokhandlarna med ett landsomfattande nät av butiker förvillande lika bokavdelningen på närmaste Ica Kvantum.

——

Uppdatering: Vafalls, det här var visst dagen då debatten skulle tas trots allt. Annina Rabe har precis postat en text i ämnet hos Shampoo rising.

Jag minns inte riktigt när jag började besöka bokbussen. Vi säger att jag var åtta.

Vad jag vet är att den brukade besöka korsningen Spjutmursvägen/Mombygatan klockan tre varannan måndag – samma plats som skolbussen hämtade upp och släppte av oss på varje dag – och att vi brukade klättra upp i björken vid åkerkanten och speja västerut över det stora svagt lutande fältet åt Storvikshållet till. När bussen dök upp i skogsbrynet i fjärran, cirka två och en halv kilometer bort, var det dags att forma någon sorts kö.

Denna var till sin form inte helt olik den vi anordnade när det gällde skolbussen, där vi hade skapat ett system som innebar att de som gick på mellanstadiet fick en dag i veckan tilldelad sig, då man hade rätt att sitta i framsätet bredvid föraren buss-Lennart. Att just vi som bodde på Spjutmursvägen kunde genomdriva den här framsätesordningen berodde på att skolbussen startade sin runda hos oss. Min dag var tisdagar och jag brukade låta Linda, som bodde högre upp i Mom och som jag hade frågat chans på under höstterminen i fyran, sitta bredvid mig och vi anlände således till skolan sida vid sida varje tisdag och lyckan var total. När hon sedan en vinterdag sa det är slut försvann inte bara hennes bild från min plånbok utan också hennes framsätesplats i ett slag och vem vet, kanske hade jag fått chans på henne enbart av den orsaken redan från början, statusen att anlända till skolan i framsätet var stor, ett bevis på att man hade kontakter, att man satt inne med makt, att man var någon.

Hur som helst. Bokbussen gällde det.

Kösystemet hade här en annan funktion, målet var att få företräde till backarna med seriealbum, för till skillnad från de vanliga böckerna fick man bara låna tre sådana per tillfälle och en förstaplats in i bussen kunde betyda mycket när man tvingades göra svåra val mellan Tintin-, Spirou- och Lucky Luke-albumen. Första tjing hade den som först sa jag ser den! när det rullande biblioteket syntes i skogsbrynet och därefter hann ta sig ner till platsen där bussen stannade.

Hur de vuxna som nyttjade bokbussen såg på vårt beteende har jag inget minne av. Kanske var de mindre intresserade av seriealbumen och lät därför saken bero.

Personalen i bokbussen var oftast densamma som de som arbetade inne på stora bibblan i Sandviken, de kändes exotiska, lite mer spännande än de som jobbade på filialbiblioteket inne i Kungsgården. Långt senare började min lågstadiefröken, en kort dam som jag minns ibland drevs till tårar av de mer bråkiga elementen i vår klass, arbeta på lokalbiblioteket. Men då hade jag sedan länge övergett såväl bokbuss som Kungsgårdsfilial och brukade enbart besöka huvudbiblioteket inne i Sandviken.

Det var något speciellt med bokbussen, dess väggar som visserligen var fullproppade med volymer men ändå hade ett rätt begränsat bestånd, det manuella lånesystemet fjärran varje form av uppkoppling, beställningar av böcker från huvudbiblioteket som – kanske – skulle dyka upp två veckor senare vid nästa besök och hur jag dröjde mig kvar bland hyllorna tills de ibland var tvungna att handgripligen fösa ut mig inför avfärden mot nästa avkrok. Jag missade den aldrig, och även efter att mina föräldrar hade skilts och jag, mamma och mina systrar flyttat till en lägenhet bredvid Kungsgårdens skola brukade jag ta cykeln till Mom på måndagseftermiddagarna, ville inte missa min chans att få stå först i kön.

Bokbussen är historia i Sandviken nu, åtminstone finns ingen information om dess existens på kommunens hemsida. Inte heller finns Kungsgårdens filialbibliotek kvar, och trädet som bestämde vårt kösystem försvann när riksväg 80 byggdes ut till motorväg någon gång på nittiotalet. Bilden är tagen där trädet stod, och den lilla ljusa pricken på fältet mitt i bilden är den bit av gamla riksvägen där bussen först kunde skönjas.

——

Bokbussen är dock inte död som företeelse, och sedan tio år delas priset Årets bokbuss ut. I torsdags meddelades att Kiruna vann årets utmärkelse.

I slutet av februari förra året var det Melodifestivalen, och därmed också jag, som intog paradhotellet CH i Gävle. I dagens upplaga av Arbetarbladet läser jag inte bara att Önska har chansen att bli årets ko,

utan även att årets Nobelpristagare i litteratur, Jean-Marie Gustave Le Clézio, i går intog CH och ämnar spendera sina nätter där under den tid han vistas i gästrike- och nordupplandsskogarna när han i helgen tar emot Stig Dagerman-priset.

Jag vill minnas att det vid något tillfälle under schlagerefterfesten förra året dök upp en person iförd björndräkt på dansgolvet, och att denna brottades ner av en SVT-anställd som överförfriskat sig på hallonshots. Jag undrar om något liknande kommer att hända när Le Clézio firar i kväll.

Jag läser för lite. Det går för sakta. Just nu har jag fyra böcker på hög, böcker jag verkligen vill läsa, men de facto har jag bara lyckats läsa knappt hundra sidor i ”Statsrådet och döden” samt lite drygt hundra sidor i ”Ett land i gryningen”, som både hyllas och sågas i dagens DN, på de senaste … tja, säkert tre veckorna.

Vad gör jag med min tid? Inte läser jag i alla fall.

Och det tär på mitt samvete.

——

Och på tal om något jag gör istället för att läsa. Jag kollade just in promovideon för femte säsongen av ”Lost”. Jag fick ståpäls här hemma i soffan.

Alltså, den här Prosapolisen som DN Bok har lanserat.

Jo, det är väl en rolig idé.

Men hittills har han/hon/den gått loss på två författare, och dessa är Paulo Coelho och Camilla Läckberg. Visst, ingen av dem tillhör väl Guds bästa barn när det kommer till stilistik, men hade det inte varit lite mer sport att ge sig på någon som inte redan är bespottad och utskrattad i litterära kretsar? Någon som inte redan låg ner när batongen höjdes?

Bara en tanke.