Alltså jag kan inte riktigt släppa det här med ljudböckerna och ”minneskort med sladd och usb-kontakt”-lösningen som vi pratade om i måndagens DJtv. Ju mer jag tänker på det desto konstigare blir det.
Om jag har förstått det hela rätt så är mojängens uppgift enbart att se till så att boken – i form av en mp3-fil som sparats på minneskortet – ska kunna förflyttas till datorn. Den kan inte användas på något annat sätt, den är ett kärl med en försvinnande kort och enahanda livscykel.
Men varför i hela fridens namn väljer man då att uppfinna hjulet på nytt, när exakt samma resultat uppnås med hjälp av en cd-skiva på vilken man placerar samma mp3-fil? Varför skapa en helt ny pryl med alla kostnader det för med sig, när man redan i dag har en produkt som gör det här? Det finns ju redan mp3-böcker, de består av en cd-skiva som du stoppar i datorn och kopierar över till hårddisken och sedan tankar över till din mp3-spelare om du vill. Exakt samma sak. Och nej, jag har inga siffror på det men jag vågar lova att materialkostnaden för en cd-skiva är betydligt lägre än för sladdmojängen.
Okej, visst, det existerar i dag datorer som inte har cd-enhet, samtidigt som det troligen inte existerar konsumentdatorer som saknar usb-ingång. Men målgruppen för den här mojängen är ju inte tonåringar som fått en netbook för att kunna blogga på, målgruppen är kvinnor på 40+ som förväntas vara rädda för teknik. Och de har utan tvekan cd-enhet på sina datorer.
Mp3-böcker har dessutom en annan fördel förutom att de redan existerar. De kan spelas direkt i de allra flesta cd-spelare, man behöver inte ens tanka över dem till datorn, bara att stoppa i vardagsrumsstereon och trycka på play, något jag skrivit om tidigare.
Fast det är klart, en sak skiljer ju. Usb-mojängböckerna ska kosta 250 kronor att köpa, mp3-böcker kostar runt 150-200.
Högre vinstmarginal. Det var där skon klämde.
Glöm inte heller det miljömässigt korkade i att tillverka elektronik som planeras användas en enda gång när en CD hade fyllt samma funktion.