Författare och skribent
Vi orkar inte längre släppa in och ut Katten Karlsson sjuhundratolv gånger per dag, och jag har därför installerat en kattlucka med magnetisk öppning (man sätter en magnet i kattens halsband som låser upp luckan när den kommer nära) där det tidigare satt ett källarfönster. Ejda och kusin Hjalmar var väldigt intresserade av installationsprocessen.
Nu återstår bara att lyckas få Karlsson att förstå det hela. Första försöket var väl ingen supersuccé, milt uttryckt.
Ejda kom och bad mig läsa Rödluvan för henne efter middagen, men eftersom jag höll på att göra rent i köket och det typ är min främsta egentid, så frågade jag om inte Tage kunde tänka sig att göra det i stället, utan att ha några verkliga förhoppningar om att han skulle säga ja.
Kom Ejda, jag ska läsa för dig! blev dock svaret, och sedan satt de där tätt i soffan, den stora högläsandes för den lilla med om inte hundra- så åtminstone åttiofemprocentig tonträff i flyt och uttal av ord.
Jag blev så tagen att jag trots allt blev tvungen att avbryta köksrengöringen och ställa mig diskret i dörröppningen och kika på dem.
Jag promenerade på älven med Tage i dag, han visade var de brukar gå med dagis på utflykt -det är en liten ö mitt i älven som är deras tillhåll – var de har ett gömställe, trädet de brukar klättra i, och skillnaden mellan hur kort Ejdas avdelning går och hur långt Tages går.
Vi fick hem papper för skolinskrivning i veckan, sexårsverksamhet och fritids, bye bye dagis, jag tror att Ejda kommer att sakna sin bror mycket, även om de aldrig gått på samma avdelning. I dag sprang de runt och jagade varandra med varsin kamera i vad som kändes som en evighet och försökte plåta varandras rumpor.
Tage vaknade i kväll, kom ner och lade sig i soffan där vi satt och kollade på Girls. Eftersom Girls-Adam är Kylo Ren i Star Wars för honom, trodde jag han skulle reagera starkare när han såg honom, men han konstaterade bara att Girls-Adam har mustasch, och tänk vad konstigt det hade sett ut om Kylo Ren haft mustasch när han tog av sig sin mask!
Älskade unge.
Min lista över blogginlägg jag vill skriva börjar bli lång. Borde kanske publicera den, så finns de i alla fall på något sätt.
Vi jobbade på bion i dag, sålde godis inför att Kung Fu Panda 3 visades som matiné. Ejda tröttnade halvvägs så jag gick hem med henne (och tittade på Frost för åttiotredje gången, varför ändra ett vinnande koncept), men Tage kom hem väldigt nöjd efter filmen med Johanna.
Tage har sedan han och Johanna började spela Lego Star Wars på Wii:n i höstas och han började veva trailern till nya filmen på repeat varit väldigt entusiastisk till att själv få se den.
I kväll var det dags, vi köpte The Force Awakens på iTunes och började titta hela högen. Han var mycket entusiastisk, men orkade inte mer än de första nittio minuterna, men vi ska fortsätta i morgon kväll.
Roligast var dock Ejda, som större delen av visningen satt och frågade Var är Poe? När kommer Poe igen? Är det där Poe? (eventuellt hade det att göra med att vi ofta kallar henne Pejdo Po) och därtill utropade Baby Eight! varje gång BB-8 dök upp i bild.
Det har vänt nu, ljuset. Klockan är tjugo över nio på kvällen och det är i princip dagsljus ännu, solen gick ner 20.45 och bryter horisonten igen klockan 04.21, totalt ungefär en timmes mer dagsljus än vad Stockholm får i nuläget.
Kanske är det ljuset som ställer till det med barnens sömn, Tage brukar alltid ha lätt att somna på kvällen (och att kliva upp i arla gryningen), men i kväll hade även han svårt att komma till ro. Ejda däremot är helt upp och ner, vägrar gå och lägga sig, konstrar, trixar, hittar på anledningar, försöker deala till sig en kvart extra, därefter en till, och en till. Ja, trogna läsare av denna blogg är väl familjär med detta nu, tre av de fyra senaste inläggen har ju behandlat detta ämne.
Det är lustigt, på dagis prisar de hennes lätta humör, säger att hon är förståndig och bra att resonera med. Resonera? Herre jösses. Well, jag är i och för sig glad att det är här hemma hon krånglar och inte där.
Bara hälften så lång cirkus denna kväll vid läggningen, alla djur uppradade i soffan för läsning, följt av krav på omgruppering till dubbelsängen, följt av ifrågasättande frågor på varje uppslag av Eva Staafs och Emma Adbåges fina Tilly som trodde att innan hon slutligen kunde komma till ro vid niosnåret.
Först skulle hon prompt gå och lägga sig och sova i soffan. Men bara om hon fick ha alla sina nappar med sig. Och bara om mjukisdjuren var på plats, plus den hårda hästen. Sedan behövdes det läsa två böcker, och ätas ett äpple. Därefter ville hon gå och lägga sig i sitt rum i stället, med alla djuren och napparna, plus läsa en ny bok. Väl på plats med all utrustning, efter läst bok, blev hon jättetörstig. Fick vatten, smuttade på det. Därefter behövdes svar på frågorna ”Pappa, är du säker på att du heter Daniel?”, ”Finns det dinosaurier i vår skog?”, ”Men, hur kan du veta att du heter Daniel?” och ”Kan rävar vara snälla?” innan hon kom på att hon måste sova i dubbelsängen i sovrummet, med alla djuren, med alla napparna, med hårda hästen, som blivit kvar i soffan. Väl där med all utrustning på plats: ”Jag vill sova i soffan!” När jag vägrade flytta mig igen gick hon ner själv. Nu hör jag henne ligga nere i soffan sjungandes ”Lilla Bocken Bruse” medan jag skriver det här.
Vi tog en tur till Jukkasjärvi och Icehotel, gick på Lemmel Pimpel Open och lät barnen kolla in årets upplaga av ishotellet innan det smälter bort, Ejda blev väldigt förtjust i sviten där det står en stor iselefant och rummet där man kan räkna får tills man somnar. Därefter gick vi till loungen där det var after pimpel med trubadur, byggde med domino och käkade Kirunapraliner innan vi åkte hem.
I kväll sover Tage för första gången över hos sin kusin, vilket fått effekten att Ejda ligger i soffan och snyftar Jag lä-hä-ng-tar efter min sto-re-bro-r gång på gång i stället för att somna så att jag och Johanna kan få äta pizza framför teven i lugn och ro.
Ejda blev Frostbiten i dag. När hon och jag kom ner vid sju i morse satt Tage redan i soffan och kollade på Frost, och Ejda var först skeptisk, ville kolla på Mästerkatten i stället, men blev av någon anledning ändå sittande framför berättelsen om Anna och Elsa. Det var inte första gången hon såg den, hon har till och med ett par strumpor med snögubben Olof, men den har inte fastnat på allvar tidigare.
Men i dag – ojojoj. Hon såg den två gånger hos sin mommo på eftermiddagen, en gång på kvällen här hemma, och efter att vi tvingades avbryta nattningen vid niotiden på grund av att hon var fullständigt hopplös och inte ett uns trött, gick vi ner till soffan igen, och vi hann inte ens ner förrän hon yttrat orden Jag vill se på Frost igen. Så nu rullar vi ett femte varv, Anna och Kristoffer har precis varit hos trollen och den falske Hans har lyckats fängsla Elsa med handfängslet som stoppar hennes iskrafter.
Det är fint att se hur hon lever sig in i berättelsen. Hon blir genuint bekymrad när Elsa ger sig av genom att frysa sjön hon springer över, blir arg när Hans är elak mot Anna, skriker av glädje när Olof får uppleva sommaren på slutet och skrålar självklart med i Slå dig fri, även om hon underligt nog sjunger den engelska titelfrasen Let it go i stället, kanske för att den spelas i eftertexterna och är mer nynnvänlig.
Jag gillar Frost själv rätt hårt. Glad att det blev Pejdons första filmförälskelse.
Det var kul i går! Bra samtal och jag fick dessutom möjligheten att dricka en hel del öl på Folk senare på kvällen, vilket känns i kroppen i dag.
Nu påbörjas resan hem mot de här stjärnorna. Can’t wait.
I kabinen, strax avfärd mot Stockholm. I incheckningskön stod en pappa med sina två barn före mig, dottern i treårsåldern sjöng fingersången nonstop på engelska så sött att kvinnan som skötte incheckningen fick en tår i ögat, och mitt eget hjärta värkte av längtan efter barnen.
Jag tycker ju att det är skönt att komma iväg ett par dagar, jag gör verkligen det. Men aldrig känner jag samtidigt så starkt hur viktiga de är för mig som när jag lämnar dem bakom, hur ofullständig jag numera är utan dem.
Så hamnar jag snett framför ett barn på knappa två i planet, hon skriker lungorna ur sig i sin mammas famn och kränger från sida till sida, totalt omedgörlig inför färden framför oss.
Och då känns den tillfälliga barnlösheten för en stund mer hanterbar.