Kategori: Familjeliv

Granen står så grön och grann i stugan

Det har varit den stora julgransdagen. Först studsade Ejda av glädje av beskedet att vi skulle klä den i dag, sedan studsade hon av glädje när vi klädde den, och därefter fortsatte hon att studsa över faktumet att den var klädd.

Den … är … MAKALÖS! Se … här … vår … MAKALÖSA … gran! Så har fraseringen gått, samtidigt som hon med teatrala gester sprungit runt och förevigat underverket för resten av familjen, som hade vi inte varit med och klätt den utan upptäckt den först nu.

Nu har hon precis avslutat en session där hon tvingade mig att ta bilder med systemkameran när hon poserar på olika sätt framför granen. Nedanstående var typ den enda där hon satt still.

Lucia

Luciafiranden i dag. Ejda hann ändra sig från tomte till att inte vilja vara med till att vara Lucia innan vi hann fram till dagis, och till sist tågade hon också med ljuskrona och linne och allt. Det var nog tur att vi var ute i sista sekunden, hon hann aldrig känna efter vid ankomst, utan puttades utan pardon in i ledet och fick traska ut. Väl på plats sjöng hon med handen för munnen alla fem sångerna, för hon ville gärna sjunga, men ville inte att någon skulle se att hon gjorde det, förklarade hon för mig efteråt. Älskade lilla unge.

Även vår estradör till son verkade för en gångs skull tagen av stundens allvar när det var hans tur en timme senare. Förskoleklassen lussade med ettorna och tvåorna i skolans matsal, och han satt lugnt och stilla hela tiden under sångerna (av någon anledning jag inte riktigt förstår placeras ju tomtarna ofta sittande på golvet medan övriga får stå). Tage hade i förväg instruerat oss noga om var vi skulle sätta oss för att se honom bäst, och det visade sig så klart stämma till punkt och pricka, jag hade till och med fri sikt med systemkameran.

Därefter skyndade jag hem och tog bilen in till Kiruna, där jag besökte den samiske konsthantverkaren Fredrik Prosts verkstad för en intervju. Jag hade ärende in till staden också i går samt även i morgon, något jag aldrig tror har hänt tidigare under de snart fyra år vi bott här.

Jag är inte trött!

Ni som gör era besök hit via en datorwebbläsare och inte via mobilen har redan sett detta i mitt Instagramflöde i högerspalten men:

Denna bild. Av en fullt alert Ejda Ögren, klockan 22.45-ish i går kväll, ätandes pepparkaka och kollandes Daniel Tigers Kvarter på Netflix. Hennes standardfras efter klockan halv åtta på kvällen är visserligen det närmast förvånade Men, jag är inte trött! (som i takt med att vi upprepar uppmaningen att det är sängdags övergår till att bli allt mer frustrerat) men i går tog hon det till hittills oanade höjder när hon gick och lade sig först när jag gjorde det, strax före halv tolv på kvällen, och till och med då krävdes det att hon fick ligga på min mage för att hon skulle kunna somna. Så kallat kul.

Och den som då hade drömt om att hon kanske skulle sova länge i morse, tji fick han. 07.45 steg hon upp (visserligen hade hennes storebror varit uppe i två timmar redan då, men ändå).

I detta nu, tio över sju på söndagskvällen? Hon studsar omkring i vardagsrummet i bara mässingen, svingandes tröjan hon slitit av sig runt runt runt, och tjoar: Kolla på mitt coola trick! Men kolla då, kolla! Mitt BÄSTA trick!

Ack den ungdomen.

Och det lär väl bara bli värre

Barnen barnen barnen.

Man bråkar med dem, tar ifrån dem ipadar när de vägrar borsta tänderna och gå till sängs vilket får himlen att falla ner och sedan ligger man ändå där en halvtimme senare och håller om dem och sjunger Bockarna Bruse-sången åtta gånger i rad för att de ska somna och tycker att de är det finaste som någonsin skapats – för jo, det är de ju – och det dåliga samvetet för att man blev arg gnager därinne.

Lätt att vara förälder är det ju inte.

Vi skulle ju bara bygga ett tåg

Det visade sig vara planeringsdag för personalen på förskolan i dag. Det hade vi helt lyckats missa. Så det blev bara att dra Ejda hem igen med ogjort ärende, och låta hemmadagen börja. Så här slutade den, ett tag efter att Tage kommit hem från skolan:

img_0149

Förklaringen: Vi skulle ju bara bygga ett tåg.

Nåväl. Det mesta går ju att städa.

img_0152

Kallt och bart

Det ryktas att ni har fått vinter söderut. Här i nordligaste norr har vi ännu i princip barmark, om inte ett två centimeter tjockt pudertäcke ska räknas som snö.

Dock har vi rätt kallt, i lördags kväll kröp kvicksilvret ner till -16 och jag tvingades bomma igen Karlssons kattlucka för säsongen, kylan den orsakade i källaren blev ohanterbar. Nu acklimatiserar han sig för vinterliv genom att låtsasjaga dammtussar och vira in sig i hallmattan i stället för att jaga näbbmöss under förrådshuset.

img_0005

Du och jag, pysen

Åtta år ihop, sex år som gifta, fem gemensamma hem på tre helt olika platser, fyra världsdelar, två barn och en sjusärdeles resa. I dag fyller hon 40 år, min Johanna. Bilden är från vår första gemensamma utlandsresa, som i modest anda gick till Åland. Jösses vad vi såg små och gulliga ut.

åland

Min älskade pys. Jag är otroligt glad att du var envis och såg till att vi två blev ett (och senare fyra).

——

(Ja, rent praktiskt blir det väl egentligen tre världsdelar med Europa, Nordamerika och Afrika, men på vägen till Kenya 2012 mellanlandade planet i Kuwait för omtankning och påfyllning av mat så jag räknar Asien också. Vi må aldrig ha klivit på asiatisk mark ihop, men vi har i alla fall rent fysiskt befunnit oss där tillsammans).

Stor och liten

På flygplatsen, ner mot Stockholm för dygnslångt besök, inte mycket mer än transporter, ett möte, mingel, sova och åka tillbaka i morgon förmiddag.

I dag gick lämningen som en dröm, men senast jag reste iväg själv freakade Ejda ur totalt på morgonen, hon vägrade lämna hallen på förskolan på hela förmiddagen, väntade bara på att jag skulle komma tillbaka och först när de skulle äta lunch accepterade hon att lämna sin post vid dörren, knorret i magen blev väl till sist högre än kärleken till pappan.

Lilla Po. Så stor och samtidigt så liten nu, med cykelhjälmen ständigt bakochfram och tre nätter i rad utan olycka på natten efter att hon nu även lämnat nattblöjan därhän.

Och Tage, älskade lilla stora unge, alltid drömmande om ännu en ny Minecraftmod och sin framtid som Youtuber.

De finaste är ni.

Våra cyklister. Femtio procent av dem har till och med hjälmen rättvänd.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Lördag

Vi drog till skogs i några timmar. Isen är borta från Torne älv vid Rovasuando och vattnet flödar fritt söderut. Här och där ligger lite snö kvar i skogen, men på det stora hela kändes det riktigt vårlikt.

På gården har vi en del snöhögar kvar, men veckan då vi var i Stockholm hade det som inte låg där jag skottat upp högar under vintern försvunnit. Att gungställningen åter är tillgänglig gillas av de små, de är där ute i detta nu.

I går kväll när jag var hemma själv med barnen och gick ut för att byta till sommardäck på bilen, tror jag att de stack ut huvudet genom dörren tio gånger under den halvtimme jag höll på. Pappa, kan jag få vatten? och Pappa, jag spillde och Pappa, jag fryser och Pappa, jag vill ha filten och Pappa, vad gör du? var några av spörsmålen som inte kunde vänta.

Barn. Roliga nästan jämt.

Semesterhelg

Vi fick besök av min mamma i helgen. Det känns som att vi bör ha gått uppåt två mil i den brännande solen (jag har en svidande bonnabränna i nacken som bevis), vi har besökt lekplats efter lekplats efter lekplats, vi har badat i Tanto (de av oss som går i förskolan i alla fall), spelat minigolf och besökt Gröna Lund. Det sistnämnda var för övrigt en superhit – vi gick dit först efter klockan 17 i dag, med effekten att det i princip inte var några som helst köer till barnattraktionerna. Skoja att vi alltid tänker göra så även i fortsättningen. Dessutom kom vi så sent till lasagne- och pannkaksbufférestaurangen att de höll på att stänga, varvid vi fick gratis tillgång till deras wienerbrödshylla eftersom de annars ändå bara skulle ha slängt dem.

Som med allt annat här i livet var för övrigt Ejda fullständigt måttlös och oförstående inför faror på Grönan. Hade inte måttgränserna satt stopp för hennes framfart (96 centimeter räcker inte så långt på de tuffare attraktionerna) hade hon varit såväl Fritt Fall- som Insane-åkare vid det här laget.

Tage summerade helgen fint när vi promenerade hem från färjan från Djurgården. Det har varit en både rolig och tråkig helg. Rolig för att vi gjorde så mycket skoj, och tråkig för att farmor åkte hem.

IMG_0332

Minns i november

Olle Ljungströms död gör mig mycket ledsen. Jag var aldrig någon som lyssnade på David Bowie och Prince särskilt frekvent, men Olle Ljungström var mina sena tonårs eviga soundtrack, den självbetitlade debuten från 1993 och Världens räddaste man året därefter – jösses vad vi har umgåtts, Olle och jag.

Jag såg honom live ett par gånger i Uppsala, jag var på samma efterfest som honom en gång och tyckte även att han var lite jobbig någon vecka vid millennieskiftet när en tjej jag hade en historia med hade träffat honom på en fest och därefter fick sms av honom stup i kvarten. Eller ja, några gånger i alla fall.

Har jag intervjuat honom en gång också tro, i telefon under TT Spektra-åren? Det känns plötsligt så. Men jag kan ha fel.

Så här skrev jag i bloggen för tre år sedan:

Efter avslutad frukost sitter jag kvar vid köksbordet och läser DN. Tage knatar in i köket, han vill sitta i famnen, det har blivit mer sådant sedan Ejda kom, hans behov av trygghet och närhet har ökat.
– Vem är det där pappa?
– En artist som heter Olle Ljungström.
– Var bor han?
– Förut bodde han i Stockholm, men nu bor han visst i Alingsås, står det här.
– Ska vi åka och hälsa på honom efter dagis i dag?

Vi borde ha åkt.