Månad: februari 2013

Varför kan vi inte alla bara vara vänner?

Jaha, man bör alltså läsa pressmeddelanden nu också och inte bara medier? Hade jag gjort det hade jag aldrig behövt ställa den avslutande frågan i gårdagens inlägg. Enligt det här officiella pressmeddelandet heter Bonniers e-boksklassikerprojekt 1000-listan och inget annat. DN hade alltså fel och Svensk Bokhandel rätt.

Först ger alltså Bonnierägda DN projektet fel namn, och bara dagar senare meddelas att Bonnierägda Adlibris inte får förstatjing på projektet utan det ros hem av ärkekonkurrenten Dito/Bokus. Vad hände med kollegialitet inom koncernen?

1000-projektet eller 1000-listan?

Spännande initiativ av Bonniers med deras 1000-satsning, där ettusen titlar ur deras äldre katalog ska digitaliseras till e-böcker. Är det något förlag som på nästan egen hand kan se till att lyfta den svenska e-bokens katalogbredd, är det ju tveklöst Bonniers.

Fint för mångfalden också att de väljer att marknadsföra satsningen i samarbete med Dito, som ju är Bonnierägda Adlibris största konkurrent när det gäller e-boksförsäljning.

En viss förvirring råder dock. Enligt DN kallas satsningen 1000-projektet, och enligt Svensk Bokhandel 1000-listan. What gives?

Fin lördag i det lilla

Upp vid kvart över sex, konfliktfri morgon mestadels framför ”Bilar” (börjar kunna både ettan och tvåan fram- och baklänges nu), promenerade till Tages kusin, bjöds på lunch, gick hem och vilade varefter vi tog oss an dagens plogande av gården, vilket toppades av att vi även skottade cykelskjulets tak som under den nästan meterhöga snömängden bågnade betänkligt. Som avslutning hoppade jag med Tage i famnen från skjultaket några gånger, han tyckte det var obeskrivligt underhållande när vi sjönk ner i mjuksnö upp till midjan och nästan inte kom loss. Så dök Tages kusin upp hos oss och moster Niddi kom på den strålande idén att bygga en koja i den stora snöhögens topp. Tage tyckte det var kul ända tills den var klar, då han i stället ville gå in i garaget, jag tycker att vi ska vara därinne och prata om bildäcken som står där, pappa.

Han har koll på livets väsentligheter, ynglingen.

Bliver vid vår läst

Får ett sms från vårt gamla dagis. De har hört att vi ska till Stockholm i helgen, ska vi inte komma och hälsa på, de saknar oss så? Nej, de ställer inte frågan med rim, det bara föll mig in. Jag svarar att tyvärr, det är bara Johanna som är där, ingen Tage, han får bo in sig här uppe ett tag till innan vi släpper ner honom till Stockholm igen, kanske är jag bara övernojig men jag tänker att det kanske skulle stöka till det i hjärnan på honom att så snart återse sina gamla gator och rutiner, skriver jag.

Men när jag sänder iväg det undrar jag. Är det verkligen honom jag oroar mig över? Är det inte jag själv som är problemet? Min skalle som skulle få sig en törn om vi alla åkte ner och för någon tid om så blott för ett par dagar och levde som förr?

Jag vet inte. Lika bra att inte ta några risker.