Helg

Solohelg med kidsen. Vi har det mestadels rätt mysigt, hemmagjord pizza och läsk till middag i kväll och nu springer Tage runt och letar gummisnoddar med ambitionen att tillverka en katapult och Ejda har upptäckt Star Stable, än så länge bara bara som iPad-app dock, datorversionen får nog anstå åtminstone tills hon kan läsa.

Annars då? Jag tragglar på med Virus 4, ska åka ner till Stockholm måndag-onsdag för att hålla i ett seminarium om att skriva för ljud och gläds åt att Gefle If för första gången sedan jag vet inte när lyckats kravla sig över nedflyttningsstrecket i Superettan. Visserligen spelar övriga bottenlag först i morgon och på måndag så avancemanget är möjligen temporärt, men ändå.

Själv lördagsmyser jag genom att pilla med min gamla älskade Powerbook, som jag drog fram i går för att greja med en detalj till ljudboksseminariet. Ack så långsam på många sätt, men jag älskar verkligen tangentbordet på den (skriver det här inlägget på den). Lyckades hitta ett hack på ett forum som möjliggör att få igång Dropbox på den igen (Dropbox lade ner stödet för PowerPC-macar för något år sedan), och drömmer nu så smått om att använda den som skrivmaskinsdator. Men långsam som sagt, många badbollar så fort jag behöver ge mig ut på nätet. Och det måste jag även när jag gör något så simpelt som att skriva roman.

Visst smolk i glädjebägaren dock: Tage upptäckte just att Jocke & Jonna lägger ner sin Youtubekanal. Stor sorg. Och Ejda kom just på att hon saknar Stockholm SÅ MYCKET och är säker på att hon aldrig kommer att få åka dit igen. Stor, mycket ljudlig sorg.

Den tandlösa motorcyklisten

I går kväll blev Tages framtandsglugg så bred den kan bli, och i morse kom hans moppa förbi och hämtade upp honom på nya motorcykeln för en tur.

På måndag börjar han på sommarfritids igen, sista veckorna före riktiga skolstarten. Han är stor nu, Tage Ögren.

Landat

Så vi kom hem, snöskyfflarna stod lutade mot garaget, vinterkläderna hängde på krokarna i hallen, vinterdäcken satt kvar på bilen och gräset var … ja, rätt så moget för klippning, kan man väl säga.

Sex dagar senare så börjar vi någorlunda komma i fas. Barnen vill fortfarande inte gå och lägga sig om kvällarna – till och med Tage är kvällspigg och i går hade såväl han som Ejda kompisar här till halv nio på kvällen – och omställningen av tiden underlättas inte direkt av midnattssolen, det finns ju inget kvällsmörker för kroppen att fästa tag i. Men det ger väl sig. Dessutom går vi ju om några dagar mot mörkare tider.

Jag borde börja skriva på Virus 4, men det tar emot när trean inte kommit ut än. Den skulle egentligen ha släppts i dag men sköts upp en vecka (Original-serierna ges alltid ut på tisdagar), något tekniskt med inläsningen. Dessutom skulle jag vilja göra en liten rekognosceringsresa innan jag sätter igång på allvar, men vi får se om det finns praktiska möjligheter till det.

Något annat jag borde notera? Säkerligen. Men det får anstå just nu.

Mysigt nästan jämt

Parkdag i går, vi hade länge lovat kidsen att de skulle få åka trampbåt på sjön i Prospect Park och det kändes som ett lagom projekt. Självklart bröt Ejda ihop på grund av SÅ HUNGRIG! tio minuter efter avfärd, så den tänkta mystimmen på kluckande vatten i solskenet blev en lätt irriterad halvtimme i stället. Väl i land åt hon pliktskyldigt större delen av en banan, dock ej i närheten så glupskt som skriken ute på sjön låtit påskina.
I närheten fanns en fontänliknande sak barn fick leka i, och Ejda skulle ABSOLUT ut i den. Sagt och gjort – tröja, byxor, strumpor och skor åkte av och vattenleken påbörjades, bara för att avbrytas av ett nytt sammanbrott fem minuter senare när hon BLEV BLÖT!

Vi gav upp och gick hem.

Värt att nämna kan vara att Tage ägnade hela utflykten åt att kolla på Guldtubengalan i mobilen – även under färden i trampbåten – likt den tonåring han numera är. Varje gång Jocke & Jonna vann en kategori skrek han av glädje som vore de hans bästa vänner.

Det är ett liv. Och ett kiv.

Oftast är de väldigt fina mot varandra, Tage och Ejda. Men ofta är de också i luven på varandra. Skälen är inte särskilt komplicerade men likväl frustrerande för dem som måste lyssna på det – i regel har det sin grund i att Ejda blir frustrerad över att hon inte vinner när de tävlar (och det ska de i princip alltid göra), det är ju av naturliga skäl så att fyraåringar har rätt svårt att hävda sig mot sjuåringar. Och när hon inte vinner, då skriker hon. Högt. Och oerhört gnälligt.

Tage är också rätt duktig på att påtala för sin lillasyster att han kan en hel del saker som hon inte kan, vilket inte direkt hjälper, för saker hon inte kan, det vinner hon ju aldrig i. Och Ejda, ja, hon tar gärna till skillnad från sin storebror till fysiska åtgärder när hennes försök till retningar inte biter tillbaka – hon drar helt enkelt honom i håret. Och han är extremt håröm.

Med det sagt. Oftast är de fina. Och gulliga.

Två dagar New York i bilder

Vi kom till Brooklyn, området Crown Heights rättare sagt, och hann inte mer än kliva in innan Ejda tog ett av rummen i besittning och gjorde det till sitt eget.
Därefter rev hon ut allting igen och började på sedvanligt manér stöka till.
No pictures please. Morgonen efter drog vi i närområdet. Det var regnigt till en början, men tog sig rejält framåt dagen.
Vi fixade amerikanska sim-kort till våra mobiler med obegränsad surf, och Tage kunde påbörja sin Pokémonjakt, han har det ju lite svårt på den fronten i Vittangi, där det finns blott ett Pokestop och inget gym. I New York fanns det … tja, ett antal fler.
Ejdas första tunnelbanefärd i New York, och Tages första som han minns. Förra gången han var här var han 15 månader ung och bajsade på golvet på Chelsea Hotel.
På eftermiddagen drog vi till Brooklyn Children’s Museum, som hade fri entré efter klockan 14 på torsdagar. Ejda blev livrädd för en stor leguan, men fann glädje i den sandlåda där man förutom att leka kunde leta efter snäckor.
På fredagen begav vi oss till Manhattan, och hann inte mer än komma upp ur tunnelbanan vid Times Square innan Tage blev indragen för ett foto med det här gänget. Turistfällornas turistfälla: Så fort bilden var tagen krävde Batman till vänster oss på 20 dollar.

En vecka kvar

Det börjar sakteliga närma sig avfärd. Om ganska exakt en vecka har vi precis – om allt går som det ska, peppar peppar – precis landat på Newark och står redo att påbörja vår New York-vistelse (eller ja, vi står väl troligen i kö till visumkontrollen, de brukar ju vara hopplöst långa i USA).

Ejda räknar ner närmast minut för minut, Tage tar det lite mer laid back, men är så klart också väldigt förväntansfull. Jag sa det häromdagen till Johanna, att vi verkligen får se till att göra den här långsemestern bra, för nivån Ejda lagt sina förväntningar på är skyskrapehöga. Riktigt vad hon förväntar sig är dock mera oklart. Snart får vi dock börja köpa plats för extrabagage, hon har redan krävt att stora resväskan tas upp till vardagsrummet och hon har börjat fylla den med innehåll från pysselskåpet.

Bäva månde säkerhetskontrollen.

Grattis älskade unge!

Så fyllde han då sju år, vår Tage Ögren. Huset var fullt, jag tror vi räknade till tjugo barn totalt, och pizzaslajsarna, tårtorna och bålen försvann i ett nafs.

Han har den egenheten vår son, att han i princip aldrig önskar sig något, vilket gör jul- och födelsedagsfirandet svårt så till vida att han som det barn han är trots detta förväntar sig presenter. I år motstod vi dock frestelsen att köpa saker bara för att det ”ska” vara så, och han fick blott en present från oss, ett par trådlösa hörlurar från Philips med volymspärr vid 85 decibel, så att barnöronen inte sprängs när man krämar på för fullt. Dessa hade han visserligen inte heller direkt önskat sig men han behövde dem verkligen, han har börjat lyssna en hel del på musik på sistone och har en tendens att sno in sig i sladdarna, med slitage och olyckor som följd.

Och lurarna gjorde succé! Han ville prompt ha dem på till och med när vi gick och handlade, så han kunde lyssna på sina Justin Timberlake-, Taylor Swift-, Lady Gaga- och Marcus & Martinus-favvisar även i kassakön. Kassörskan hade sett på Facebook att han fyllde år i dag, och gratulerade hjärtligt medan vi lade upp varorna på bandet. Sådant händer bara i byar, inbillar jag mig.

Sju år! Nu får vi äntligen gå på elvaårsfilm på bio ihop. Can’t wait.

Kopparrajden 2017

Kopparrajden i dag, som bjöd på rejält köpesväder – ett par minusgrader och solglimtar. Det var tävlingspremiär för Ejda, fjärde gången för Tage. Det gick lite fortare för den stora jämfört med den lilla, men hon kämpade sig runt och fick sin efterlängtade medalj, nu hänger den runt halsen på hennes gunghäst (tillsammans med min medalj från New York Marathon 2014).

Strax efter starten.

"Den här tycker jag du ska lägga ut på Instagram, mamma"

Ett inlägg delat av Johanna Ögren (@jossibaloo)

Nöjda, men inte så poseringssugna.

Lucia

Luciafiranden i dag. Ejda hann ändra sig från tomte till att inte vilja vara med till att vara Lucia innan vi hann fram till dagis, och till sist tågade hon också med ljuskrona och linne och allt. Det var nog tur att vi var ute i sista sekunden, hon hann aldrig känna efter vid ankomst, utan puttades utan pardon in i ledet och fick traska ut. Väl på plats sjöng hon med handen för munnen alla fem sångerna, för hon ville gärna sjunga, men ville inte att någon skulle se att hon gjorde det, förklarade hon för mig efteråt. Älskade lilla unge.

Även vår estradör till son verkade för en gångs skull tagen av stundens allvar när det var hans tur en timme senare. Förskoleklassen lussade med ettorna och tvåorna i skolans matsal, och han satt lugnt och stilla hela tiden under sångerna (av någon anledning jag inte riktigt förstår placeras ju tomtarna ofta sittande på golvet medan övriga får stå). Tage hade i förväg instruerat oss noga om var vi skulle sätta oss för att se honom bäst, och det visade sig så klart stämma till punkt och pricka, jag hade till och med fri sikt med systemkameran.

Därefter skyndade jag hem och tog bilen in till Kiruna, där jag besökte den samiske konsthantverkaren Fredrik Prosts verkstad för en intervju. Jag hade ärende in till staden också i går samt även i morgon, något jag aldrig tror har hänt tidigare under de snart fyra år vi bott här.

Vi skulle ju bara bygga ett tåg

Det visade sig vara planeringsdag för personalen på förskolan i dag. Det hade vi helt lyckats missa. Så det blev bara att dra Ejda hem igen med ogjort ärende, och låta hemmadagen börja. Så här slutade den, ett tag efter att Tage kommit hem från skolan:

img_0149

Förklaringen: Vi skulle ju bara bygga ett tåg.

Nåväl. Det mesta går ju att städa.

img_0152