Daniel Åberg

Mitt inlägg om reklam och litteratur födde en Twitterdiskussion i går eftermiddag mellan mig och Augustin Erba, med Erik Helmerson och Isabelle Ståhl i biroller, som jag tänkte återge nedan.

PS. För den som är en smula obekant med Twitter står det alltså först vem avsändaren är, och därefter vem eller vilka meddelandet riktar sig till. DS.

Augustin: @dannyboysthlm Jag känner flera författare som längtar efter mecenater. Inte fullt lika många vill bli sponsrade.

Daniel: @augustin_erba Många författare har ju redan i dag mecenater iom att de överlever via stipendier. Som jag ser det är de redan sponsrade.

Isabelle: @augustin_erba en mecenat ska ju vara en sån där trevlig akademikerfarbror som bor i ett slott. inte en ond moderat med egenintressen.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Läsarna borde kanske kräva att få veta vems pengar författaren levt upp under skrivandet.

Daniel: @augustin_erba @isabellestahl Faktiskt är det ju inte så bisarrt som det låter. Filmbolag är ju ex öppna med vem som sponsrat olika filmer.

Augustin: @dannyboysthlm @Isabellestahl  Jag skulle inte gilla att en sponsor/mecenat ’föreslog’ bilmärke som min huvudperson kör.

Daniel: @augustin_erba Nej, men måste verkligen sponsring vara så fyrkantig? Kan det inte räcka att synas i ”rätt” sammanhang?

Daniel: @augustin_erba Säg att det exempelvis står ”Tryckningen av denna bok är bekostad av Ikea” på insidan, och sedan är det bra med det?

Augustin: @dannyboysthlm Och du tror att Möbelföretaget inte kommer lägga sig i när dina huvudpersoner grälar om den usla manualen till Billy-hyllan?

Daniel: @augustin_erba Motfråga: Tror du stipendienämnder alltid är obefläckade och utgår från ett vitt ark när de bestämmer vem som ska få bidrag?

Daniel: @augustin_erba Dessutom bör man nog inte se sponsring som ett sätt att säga att Billyhyllor är bra, utan som ett sätt att stärka varumärket.

Erik: @dannyboysthlm @augustin_erba Handlar det inte om att hitta en linje man själv kan stå för, inte fördöma andras val, skriva och låta skriva?

Daniel: @erik_helmerson @augustin_erba Absolut, men så fint funkar ju tyvärr inte världen i stort. Andras val fördöms ju dagarna i ända.

Augustin: @Erik_Helmerson @dannyboysthlm Jag fördömer ingen. Detta är ett enmannamanifest: Jag lovar att inte produktplacera i mina böcker.

Daniel: @augustin_erba Vad menas med produktplacering? Jag lovade i förväg några kompisar att skriva in deras namn i Dannyboy. Belönades i sprit.

Augustin: @dannyboysthlm Underbart, Daniel. Allt som är i stil med ”Vi möts i min nästa roman” är jag svag för.

Augustin: @dannyboysthlm Fast med tanke på hur ofta du och jag nämner ett iTablet-företag i våra tweets så kan nog vissa tro att vi får betalt.

Daniel: @augustin_erba Där tycker jag att det blir svårare. För jag SKULLE ju faktiskt kunna tänka mig att sponsras av något jag verkligen gillar.

PS2. De senaste dagarnas inlägg från mig antyder inte att min nästa roman på något sätt kommer att vara reklamsponsrad, den kommer tvärtom att vara närmast löjligt fri och obunden. Däremot tycker jag att det här är en intressant diskussion på flera plan. DS2.

I går publicerade Svenska Dagbladet en text om Googleavtalet där det i en faktaruta lite slentrianmässigt nämndes att Google Book Search kommer att ha reklam på boksidorna. Snart följdes denna uppgift upp i läsarkommentarerna med sedvanlig indignerad elegans – Reklam i böcker? Google dödar den tryckta boken? Framtiden ser allt mer dyster ut.

Det påminde mig om en kommentar jag fick när jag i våras skrev att jag var för Googleavtalet. En konstig sak, som det varit rätt tyst om i debatten är också att Google, såvitt jag förstår, har rätt att placera reklam på inskannade boksidor. Känns sådär, eller hur?!

Parentes. Innan jag fortsätter med inläggets huvudpoäng vill jag markera en sak. Enligt vad jag har läst så är inte tanken i Google Book Search att placera reklam på boksidorna, (och med det menar jag att själva texten bryts av), utan i anslutning till boksidorna, det vill säga på samma sätt som annonser placeras bredvid texter i tidskrifter och dagstidningar. I den fakta-pdf som Google själva lagt upp framstår det hela som ännu mer beskedligt, endast i det så kallade sample-läget där läsaren får tillgång till kortare utdrag ur böcker kan det bli tal om annonser – och då endast om bokens utgivare själv har valt det. Mer om Googles syn på reklamfrågan kan hittas i deras facts & fiction-avdelning. Slut parentes.

Det här är inte tänkt som ett försvarsinlägg för Google. Det jag främst vill diskutera är det mörkröda skynke som reklam är i förhållande till litteratur.

Min fråga är: Varför blir litteraturen så otroligt skitnödig jämfört med andra konstformer så fort ordet reklam nämns? Varför höll förlagsmänniskorna på att svimma så fort Linda Skugge började prata om annonser på Bokens framtid-kvällen häromveckan? Vad är det med litteraturen som gör att det här inte ens går att prata om?

Blir musikskapare mindre värda om deras låtar blir så pass populära att de får rotation i reklamradion? Förtvinar regissörers konstnärliga frihet när ett reklamblock inleder visningar av filmer på bio? Fnyser någon åt fotografen som säljer bilder till en tidskrift som finansieras av annonser?

Nej. Men när det rör sig om litteratur, då går ett förskräckt sus genom publiken.