Författare och skribent
Det är ju för underbart med mac versus pc-krig. Sam Sundberg dristade sig till att skriva en krönika i dagens SvD om att hackers inte använder mac, och har i skrivande stund lyckats dra till sig 316 kommentarer. Man kan väl inte direkt påstå att de flesta är vänligt inställda.
Vad vet jag, kanske är inte mac en datorplattform för hackers. Däremot är det ju utan tvekan en plattform för de fina och kloka människorna här i världen.
När 2009 bara var minuter gammalt publicerade jag följande inlägg:
Här och du.
Det var någon gång vid femtiden på eftermiddagen som jag skrev följande sms till Peter:
Yo! Efter 346 187 tecken satte jag klockan 16.38 punkt för romanjäveln. Nu ska jag klippa håret och dricka champagne. Kram!
För jo, jag hann, och det med råge. Exakt i detta nu, när 2009 är två minuter gammalt, avslutas ”Vi har redan sagt hej då” på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull med den korta mening som kröner det här inlägget.
För mig återstår i nuläget bara att säga gott nytt år.
Nu börjar jag inse att de där tre orden, som jag planerat att ha som slutmening sedan tidernas begynnelse, på grund av en omskrivning inte funkar.
Och det känns ärligt talat skitjobbigt.
I går skrev jag en notis om att biblioteken i Philadelphia var hotade. Nu har de räddats åtminstone för stunden och kommer att hållas öppna, meddelar NBC Philadelphia.
Men om man säger så här – har man en gång tänkt tanken att äh, vi stänger biblioteken när det är skralt i penningkistan – då kan man nog göra det igen.
Dagens litteraturrelaterade skrivelse från min penna blev att Philadelphia planerar att stänga stadens samtliga bibliotek. På riktigt.
Cory Doctorow har inte mycket gott att säga om det. Inte jag heller, därför slutar jag nu.
I tisdags var det Svante Weyler som i Expressen jämförde Google Books med kommunistregimen i Sovjet, i dag är det Ola Andersson som i Svenska Dagbladet jämför Stockholms stad med talibanregimen i Afghanistan.
Det är stora ord nu, hörni.
Något av det som berör litteratur som skickats ut från våra servrar i dag:
Dan Browns nya redan fildelad. Själv tänkte jag använda en av mina innestående credits hos Audible Audiblecredits och ladda ner ”The lost symbol” som nästa promenadlyssningsbok. Jag föredrar lättsmält när jag går, det gör inte så mycket om tanken råkar vandra iväg någon minut då.
Kulturministern föredrar Barbro Lindgren. Det här är ju lite lustigt. Kulturdepartementet skickade ut standardbrev till elva författare för att meddela att deras böcker blivit utvalda till en läsesalong under bokmässan, men Barbro Lindgren fick ett eget. Gotta love that offentlighetsprincip.
Spenderar morgontimmarna på Ritorno i dag, det finns fortfarande så mycket text att jobba med och jag är rädd att jag aldrig kommer att släppa det här sjoket ifrån mig.
Jo det ska jag men det känns så.
Samtidigt är det lustigt, den första tredjedelen av bokjäveln har jag gått igenom så många gånger att jag närmast kan den utantill. Andra tredjedelen likaså, om än inte i riktigt samma omfattning.
Men de avslutande 60-70 sidorna är nästan oskrivna blad. Texten finns ju på dem, men jag skrev dem med sådan fart i slutet av förra året i min iver att sätta punkt före nyårets inträde att tankarna och orden knappt verkar ha registrerats någonstans i min hjärna. Jag börjar komma dit nu, till de där stigarna jag endast flyktigt beträtt, och förundras. Inte på grund av kvaliteten – även om jag tycker att det oftast är väldigt bra – utan för att det är jag som har skrivit det. Utan att egentligen minnas det.
Och nej, att skriva under berusning har aldrig varit min grej. De har helt enkelt inte repeterats, stötts och blötts, omtag, famntag, klapp eller kyss.
En bok är en ack så långsam process. De inledande tankarna, orsakerna till att händelserna i texten kommit ut på det sätt de nu gjort, varför människorna däri säger som de gör, ofta har de hunnit gå mig förlorade. Kvar finns endast texten, som något sorts vag hågkomst av hur något var eller åtminstone kunde ha varit.
Full rulle på litteraturskrivandet här på redaktionen i dag. Först inledde jag med att skriva om den strid som Författarförbundet manar sina medlemmar till angående e-boksavtalen, därefter kontrade min kollega Sara med en fin artikel om att Kevin Fratos debutroman ”Numera negerkung” inte anses svensk nog för Augustpriset, och så avrundade jag med en liten notis om att det numera går att inhandla ljudböcker på svenska i iTunes.
Plus att jag hann gå och simma på lunchen.
I fredags eftermiddag twittrade jag Höll på att orsaka en katastrof genom att vara en smula trigger happy. Måste vara för att jag varken bär hängslen eller livrem i dag.
Tidigare på dagen hade det kommit rapporter om att Patrick Swayze nu inte hade mycket liv kvar i sin cancerhärjade kropp, och att det rörde sig om blott dagar innan han var död. Sagt och gjort, en runa förbereddes och markerades med ett stort rött LIGG i vårt system, vilket betyder vad du än gör, skicka inte ut det här förrän det är dags.
Problemet var bara att jag inte medverkat på morgonmötet och hört diskussionen som föregått texten, samt befann mig på lunch när artikeln blev klar och dök upp i sändkön.
När jag kom åter från min lunchpromenad fann jag en text med rubriken 80-talsikonen Patrick Swayze död överst i kön. Jag blev febrig, nyhetspulsig och kastade mig över den, sånt här måste ju ut ögonabums och svartvitgryniga Lägg ut, lägg ut!-bilder flimrade framför min inre tv-skärm.
Men.
Som ni vet kom det aldrig några skandalrubriker om att vi dödförklarat Patrick Swayze i fredags, som när amerikansk media för en kort stund tog livet av Steve Jobs tidigare i år. Jag hade vett att utbrista OMG är han död nu?! vilket svarades med ett resolut NEJ! och även om jag varit döv för omvärlden hade jag ju snart sett att texten inte gick att sända utan de extra handgrepp som LIGG-statusen kräver.
Så.
Faran var aldrig verklig.
Men ändå. Korrekthet gällande liv och död är grunden för det vi gör. Och bara blotta tanken på att jag i teorin hade kunnat ta livet av karln gör mig lite yr, oavsett att den verkliga risken var närmare noll.
Nu är han verkligen död. De flesta pratar om ”Dirty dancing” men för mig var Patrick Swayze först och främst Orry Main i ”Nord och syd”. Jag älskade den tv-serien, är än i dag fascinerad av det amerikanska inbördeskriget. Och jag – liksom de flesta andra – identifierade mig allra mest med Orry.
Här är för övrigt texten jag febrade för att få lägga ut redan i fredags. Väldigt fin tycker jag.
Han må ha sedan en tid ha bannlyst oss från att kommentera, men länka går fortfarande. Malte Persson skriver om en ofta bortglömd aspekt när det gäller tvekampen fysiska böcker kontra digitala sådana: Tegelstensverk bygger muskler.
Efter de senaste veckornas manifest- och framtidsdebatt taggar vi ner tempot och diskuterar något så trivialt som vår egen nuvarande läsning. Rena rama Boktipset med andra ord – plus en avslutning som vilken annan vecka som helst hade klippts bort med motiveringen trams.
DJtv #35 – Äldre vita män from DJtv on Vimeo.
Böcker vi diskuterar i inslaget:
Anna Jörgensdotter – ”Bergets döttrar”
Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv”
Per Wästberg: ”Ung mans dagbok”
Och som ni vet finns DJtv även som podcast via iTunes.
I veckans DJtv förutspådde vi att strömmen av litterära manifest nog skulle fortsätta publiceras i Dagens Nyheter. Och jo, i dagens Boklördag följer de ursprungliga manifestförfattarna upp med ett appendix, där de förtydligar vad de ville ha sagt i originalet, samt svarar på delar av kritiken. En intressant detalj är att appendixet är nästan 1000 tecken längre än själva originalmanifestet – frågan är huruvida själva manifestet ens längre kan sägas stå för sig själv? Måste man nu läsa båda delarna för att deras tes ska bli tydlig?
Oh well. I grund och botten gillar jag faktiskt deras ansats – jag vill också att 2010-talet ska bli ett berättandets decennium. Men jag tycker nog fortfarande att det manifesteras bäst genom produktion, inte punktade utfästelser.
Nu inväntar vi med spänning svaret på svaret.