Spenderar morgontimmarna på Ritorno i dag, det finns fortfarande så mycket text att jobba med och jag är rädd att jag aldrig kommer att släppa det här sjoket ifrån mig.
Jo det ska jag men det känns så.
Samtidigt är det lustigt, den första tredjedelen av bokjäveln har jag gått igenom så många gånger att jag närmast kan den utantill. Andra tredjedelen likaså, om än inte i riktigt samma omfattning.
Men de avslutande 60-70 sidorna är nästan oskrivna blad. Texten finns ju på dem, men jag skrev dem med sådan fart i slutet av förra året i min iver att sätta punkt före nyårets inträde att tankarna och orden knappt verkar ha registrerats någonstans i min hjärna. Jag börjar komma dit nu, till de där stigarna jag endast flyktigt beträtt, och förundras. Inte på grund av kvaliteten – även om jag tycker att det oftast är väldigt bra – utan för att det är jag som har skrivit det. Utan att egentligen minnas det.
Och nej, att skriva under berusning har aldrig varit min grej. De har helt enkelt inte repeterats, stötts och blötts, omtag, famntag, klapp eller kyss.
En bok är en ack så långsam process. De inledande tankarna, orsakerna till att händelserna i texten kommit ut på det sätt de nu gjort, varför människorna däri säger som de gör, ofta har de hunnit gå mig förlorade. Kvar finns endast texten, som något sorts vag hågkomst av hur något var eller åtminstone kunde ha varit.
Suck. Du har så rätt, Daniel. En ack så långsam process. Jag vet. Filar på en novellsamling sedan några år, som jag hoppas snart vara klar med. Men det har jag sagt inte bara en gång. Deadlines är till för att brytas.
Med tanke på att jag när jag startade den här bloggen i maj 2006 hade som uttalad ambition att ha bok nummer två färdigskriven innan augusti var över, så är jag böjd att hålla med.