Daniel Åberg

Läser Jens Liljestrands svar på Maria Svelands inlägg i debatten om SVT-serien ”Våra vänners liv”. Tänker att jo, han har ju rätt i att det faktiskt sker en utveckling hos männen i serien, att de inte förblir de rätt stereotypa mansgrisiga lallare de inledningsvis är, att sagans moral är att människor kan mogna och förändras.

Och ja, det kan de ju. Men frågan som jag ställer mig och som gör mig trött på en serie som ”Våra vänners liv” är varför den måste skrivas just som en utvecklingsberättelse på väg mot jämställdhet, varför det måste vara så att det är först i seriens tionde och sista avsnitt som männen ska komma till insikt. Varför kan de inte bara tillåtas vara kloka och jämställda från … ja hemska tanke, från början?

För att det inte är realistiskt! utbrister då någon. Eller säkert flera. Och mitt svar på det är i sånt fall, jaså inte, man måste vara imbecill nittio procent av tiden i verkligheten? Och okej, även om så månne vara, vad spelar det för roll? Måste fiktion handla om att lära oss jämställdhet genom långsam metamorfos, kan inte fiktion lika gärna handla om att visa hur det faktiskt skulle kunna vara?

Eftersom jag gärna drar paralleller till mig själv i allt jag gör, tänkte jag göra det nu också. Något av det som gjorde mig gladast gällande reaktionerna på ”Vi har redan sagt hej då” var att så många – främst bokbloggare – utbrast att de gillade porträtten av kvinnorna i romanen, eftersom de skildrades utan moraliska pekpinnar. För er som inte läst boken (köp den för fan, den är ju svinbillig!) så är grejen den att huvudpersonen Filip skyr förhållanden och lever på lösa förbindelser och gärna har dem med kvinnor som redan är upptagna eftersom det minskar risken för känslomässiga komplikationer. Poängen är dock att kvinnorna i boken är likadana, Filips bästa – och egentligen enda – vän Amanda är en kopia av honom när det kommer till amoröst beteende. Om jag hade anlagt en mer traditionell bild av en lössläppt kvinna som ligger med allt och alla hade hon behövt få något sorts straff, eller åtminstone skuldbelagt eller misstänkliggjort henne. Det låter mossigt och antikt, men är tyvärr fortfarande ack så sant i de flesta av berättelser. Likaså borde de kvinnor som har affärer med Filip och därmed är otrogna också straffas på något lämpligt sätt, inte främst för att de är otrogna, utan för att de är kvinnor som är otrogna. Inget av det sker i berättelsen. Målet var att låta dem vara individer utan förutbestämda könsvärderingar. Visst kan de vara olyckliga – otrohet är ju om inte alltid så åtminstone oftast ett tecken på att något inte står rätt till i relationen – men att vara olycklig är inte samma sak som att få ett straff.

Vad jag menar är att jag åh så gärna skulle vilja se berättelser där vi istället för att se personer som utvecklas fick se personer som redan är det. Som vi som åskådare kan sträva efter att bli, eller som vi när vi sett ett tag, glömmer bort att vi faktiskt inte redan är, utan omedvetet börjar tänka att det är så här det är, vi lever jämställt och vi bär inte på en massa unkna värderingar sedan barnsben. Alltså inte att vi tar för givet att allt är bra och sedan lallar på som om inget hänt, utan att vi faktiskt tar efter fiktionens vackrare värld, och inser att det faktiskt inte var så farligt.

I mitt fall valde jag att strunta i hur män respektive kvinnors relationsliv ”ska” skildras, och beskrev dem istället genom att helt enkelt strunta i könen. Föga förvånande har ingen sagt gud vad orealistiskt, utan endera har man inte ens noterat det absurda i att kvinnorna inte straffas, eller så har man sagt åh vad skönt att slippa skuldbeläggandet.

Jag inbillar mig att den strategin går att applicera på rätt mycket, utan att vi ska behöva ledas hela vägen fram till målet.

——

PS. Vidare måste jag säga att det är en lite tröttsam klapp på huvudet-tendens Jens Liljestrand visar upp när han i slutet av texten börjar skriva om bloggreaktioner på Svelands text, och konsekvent väljer att inte ge personerna några namn. Bland annat citerar han ur Gustav Almestads inlägg, men döper honom enbart till ”den feministiska bloggaren” och inget mer, trots att Liljestrand sedan väljer att bemöta Almestads argument. Men det är klart, har man inte publicerat sin ståndpunkt i en riktig tidning så spelar det väl inte så stor roll vad man heter. DS.

UPPDATERING: Som Lisa Förare Winbladh påpekat i en kommentar, så går ju faktiskt även mina böcker att se som utvecklingsromaner. Flera andra har sedan kommenterat och sagt att det måste ske en utveckling, det går inte att titta på en serie där inget händer i tio avsnitt. Det är så klart helt sant, och jag ser nu att jag var för otydlig i inlägget. Jag eftersöker så klart inte en berättelse som saknar utveckling och drivkraft, jag är fullt medveten om att en historia måste innehålla framåtrörelse för att fånga mottagarens intresse, båda mina romaner – särskilt den första – innehåller nästan löjligt mycket framåtrörelse. Vad jag menar är att jag skulle vilja ha sett en berättelse där jämställdheten inte var den här utvecklingsmotorn, utan istället en grund i berättelsen, en berättelse som sedan drivs framåt av andra konflikter och problem, som inte har med könsroller att göra. Det tror jag hade blivit mycket mer intressant, och på riktigt hade kunnat göra ”Våra vänners liv” till en modern och omtalad tv-serie. Som det är nu visar den inte något nytt på jämställdhetsområdet förrän blott en tiondel återstår.

Som jag skriver i kommentaren till Lisa FW: Du (har) rätt i att “Vi har redan sagt hej då” på sätt och vis är en utvecklingsroman, även om jag inte håller med om att den utvecklingen sker på jämställdhetsområdet. Däremot tycker jag att romanen till viss del handlar om jämställdhet, just av orsaken att jag i berättelsen försöker skildra det som något från början självklart.