Jag vill skapa något. Bygga något nytt.
Frågan är bara vad.
Författare och skribent
Jag vill skapa något. Bygga något nytt.
Frågan är bara vad.
Så kom den då till sist, Googles e-boksbutik, finurligt kallad Google Ebooks.
Eller ja, kom och kom. Den lanseras i USA nu i alla fall, resten av världen ska rullas ut nästa år. I nuläget verkar det inte ens gå att surfa runt i butiken från Europa, något som irriterar mig. Jag vill gärna åtminstone kunna se vad jag missar.
Hur som helst. Google påstår att det nu äntligen kommer en e-boksbutik som är ”öppen”. Tja, det innebär inget mer än att du kan använda den på ett stort antal enheter, böckerna som du köper är självklart kopieringsskyddade med Adobes väldigt låsta teknik. Här har svenska Elib lyckats dra marknaden bra mycket längre, i och med att de flesta e-böcker som säljs här bara ges en vattenstämpel, men i övrigt är öppna på riktigt.
Två saker som jag gillar rent spontant är att man inte behöver en särskild app i sin mobil för att läsa böckerna, utan det går lika bra att använda webbläsaren, samt tanken om synkning. Eftersom all info om din läsning synkas mot ditt Googlekonto i molnet, ska Google Ebooks hela tiden kunna hålla koll på var i läsningen du befinner dig. Om du läser några sidor på morgonen på din läsplatta, och sedan fortsätter på mobilen på väg till jobbet, så ska Google Ebooks automatiskt veta var i handlingen du befinner dig. Enligt ett första test hos Techchrunch funkar det här än så länge bara ungefär hälften av gångerna dock, men det är väl förhoppningsvis bara barnsjukdomar. Nu väntar vi bara på att den här synkningen också ska inbegripa ljudböcker, så att jag kan återuppta ”läsningen” genom att lyssna när jag sticker ut och springer också (jag anmälde mig till lotteriet för att springa 2011 års upplaga av New York Marathon i går).
En annan grej som verkar en smula konstigt är att om jag förstår det hela rätt, så får du om du är ett stort förlag behålla 70 procent av försäljningspriset för egen del, och Google plockar 30 procent (välkänd gammal modell från iTunes). Men är du en mindre spelare, säg egenutgivare, så får du bara behålla 52 procent av försäljningspriset.
Slå på de små bara, gör det.
Ja, även jag ämnar göra slut med Paypal efter att de stängt ner Wikileaks konto. Men då jag främst måste fokusera på att bygga lego med min son för tillfället för att han inte ska bli tjurig, inleder jag med att helt enkelt plocka bort Paypalmöjligheten för att lämna frivilliga betalningar av mina digitala utgåvor här på sajten.
Det är ju inte som att det regnar in pengar där, men vad fan, några ören går de väl miste om i mellanskillnad så länge i alla fall.
Jag får erkänna att jag tycker att det är väldigt synd att Paypal beter sig så här, det kommer att försvåra min vardag, jag använder Paypal rätt mycket när jag handlar på nätet. Nu blir det till att fiska fram Visa- och Mastercardkortet gång efter annan istället.
Det är den andra advent, alltså har vi klätt och tänt granen, vilket osökt får mig att tänka på den klassiska tv-repliken It’s the day before christmas, I’ve hidden all the eggs!
Men det är ju en annan historia.
——
Mer om vår julpyntning återfinns i Berlinbloggen.
På tal om e-böcker så har Rasmus Fleischer skrivit ett väldigt intressant inlägg gällande bokbranschens önskan att få momsen på e-böcker sänkt från 25 procent till 6 procent. Skjuter månne branschen sig själv i foten när de börjar göra appar av sina enskilda titlar?
För kan man verkligen kalla en iPhone- eller Androidapp för en bok?
Börjar vinden sakteliga vända även inom bokbranschen, där jag i ganska så snart ett år nu pratat om att det faktiskt går att som författare välja sin egen väg och ge ut sina romaner själv? Svensk Bokhandel har i alla fall gjort en författare som väljer sin egen väg och startar egna förlag-special i sin rykande färska katalog Vårens böcker. En kortversion av texten går att finna här.
Jag ska inte tjata mer om det här med mitt lilla tv-framträdande i går, men jag kan inte riktigt låta bli att vara upprymd, för jag har var jag minns aldrig deltagit aktivt i SVT tidigare. Jag har omnämnts någon gång, synts i bild i min roll som journalist i olika sändningar några gånger, men aldrig intervjuats tidigare.
Har inte sett att de har lagt ut inslaget enskilt ännu, men här går i alla fall hela sändningen att se. E-boksinslaget är först ut, så det blir inte så mycket dödtid.
En sak med tv är ju dock att så lite av det man vill ha sagt hinns med. Därför publicerar jag här nedan mina fullständiga svar på de förberedande frågor som SVT:s reporter ställde mig via mejl. Dessutom säger jag ju i den text som Kulturnyheterna lade ut i går eftermiddag en del andra grejer, de vinklade tv-inslaget och artikeln åt delvis olika håll.
Vad tror du om läsplattans framtid?
Jag tror att den specifika ”läsplattan” har en mycket kort livslängd. Visserligen har det gått bra för Kindle i USA, men i och med att pekdatorerna (iPad & co) kommer att utvecklas enormt de kommande åren, så blir marknaden för en platta som enbart syftar till läsning endast en parentes i utvecklingen.Fördelar, nackdelar, problem?
Många säger ju i dagsläget att pekdatorerna är för stora och tunga, men faktum är att exempelvis en iPad väger ungefär som en genomsnittlig inbunden bok, så det resonemanget håller inte riktigt. Sedan ska man, likt i förra frågan, se utvecklingen i ett lite längre perspektiv framåt. Jämför exempelvis en iPod från 2005 med en iPod år 2010, det är två nästan helt väsenskilda produkter. Pekdatorerna/läsplattorna år 2015 kommer att ha kapacitet vi bara kan drömma om i dag, vara fem millimeter tjocka och väga några hundra gram.Vad gör läsplattan för bokens status att den flyttar ut från pärmarna?
Jag är av den uppfattningen att en bok är mer än dess pärmar. Jag är ingen bokfetischist, föredrar i alla lägen pocketböcker före tunga läderband, och som läsare kommer jag inte att sakna de fysiska ramarna mer än jag saknar cd-skivan, vilket jag bara gör när jag någon gång drabbas av ett nostalgiskt sug. Jag tror att bokbranschen, och inbitna ”bokälskare” som vurmar läderbandens doft, överskattar den stora publikens kärlek till fysiska böcker. Jag tror att folk vill ha det format som är smidigast. I dagsläget är det fortfarande fysiska böcker, men det kommer med all säkerhet inte att förbli så.Tror du på en boom för läsplattan nu?
Jag tror som sagt inte på den specifika ”läsplattan” överhuvudtaget. Däremot tror jag att marknaden för e-böcker kommer att växa i takt med att allt fler skaffar sig pekdatorer, eller ”surfplattor” som de väl kallas nu när de blivit årets julklapp. Men det kommer inte att gå över en natt.Vad tycker du om de svenska förlagens e-bokssortiment? Något du saknar? Äldre titlar, t ex?
Jag tycker att det är helt okej när det gäller nya titlar. Däremot finns det ju väldigt mycket att göra fortfarande när det gäller ”backlisten”. Tänk om Albert Bonniers förlag och Norstedts båda gick ut och sade att de tänker digitalisera och tillgängliggöra hela sin svenska 1900-talsutgivning. Där skulle vi kunna prata kulturgärning.Vad tycker du om priset på de svenska e-böckerna?
Överlag för högt. Jag vet att förlagen tycker sig ha goda skäl att sätta priserna så som de gör, men de står inför ett gigantiskt pedagogiskt problem om de ska försöka få konsumenterna att förstå varför en e-bok ska kosta uppåt 160 kronor. Personligen tycker jag att smärtgränsen för nya titlar går vid 100 kronor, vilket sedan halveras efter maximalt ett år, för att följa den livscykel böcker har i dag med inbundet/pocket.Vad innebär e-boken för författarna? Vet du hur avtalen ser ut ungefär? Är de bra/dåliga? Vinner författarna på e-böckerna?
Det är nog oerhört olika. För många författare kommer inte e-boken att betyda någon skillnad alls, förutom att de i större utsträckning blir lästa på en platta istället för på papper. Men om man vill engagera sig i sin utgivning på egen hand ger ju e-boken stora möjligheter. Jag valde ju själv när min andra roman skulle ges ut att släppa e-boken och ljudboken fritt på nätet. I mitt specifika fall ser jag det som en marknadsföring av mitt författarskap i ett längre perspektiv, men man behöver ju inte göra så, möjligheterna är många. En fördel med e-böcker är ju att steget mellan författare och läsare blir kortare när man inte måste blanda in tryckeri och distributör, du kan nå dina läsare mycket kvickare och enklare. Jag tror vi kommer att få se många författare som inom ett antal år åtminstone delvis frigör sig från sina förlag och provar sina egna vingar. När det gäller avtalen är de rätt likvärdiga de traditionella avtal som funnits för ”vanliga” böcker. Vad jag däremot tycker är lite läskigt är att främst de stora förlagen i allt större utsträckning försöker sig på så kallade 360-avtal, där förlaget kräver rättigheterna till ens verk i alla dess former. Det här är något rätt så nytt på bokmarknaden, så sent som när jag gav ut min debutroman 2005 så ingick inte ens pocketrättigheterna per automatik hos Bonnierförlagen, än mindre e-boks- eller ljudboksrättigheterna.
Oh my, jag trodde det skulle bli av först i morgon men tydligen var det redan i dag: I Kulturnyheterna på SVT i kväll har de ett reportage om e-bokens sakteliga etablering i Sverige. En av de som intervjuas i inslaget är jag. Så tune in klockan 19!
Och ja, det var för den intervjun jag åkte till Stockholm och vände i tisdags.
——
För en tid sedan skrev jag i vår berlinblogg Wir sind drei Berliner om mina problem med tyska matbutiker. Men nu, mina damer och herrar, är jag glad och stolt att kunna meddela att jag för första gången har handlat med kartong!
Säga vad man vill om Ryanair – och det finns en hel del att säga – men deras filosofi borgar för ett grymt effektivt flygande när man väl sitter där i planet. Sedan måste man visserligen stå ut med deras stollerier i form av krimskramsförsäljning av rökfria cigaretter och lotter och fan och hans moster under flygningen, men fram kommer man, till och med före utsatt tid om man har tur. Det hade jag i går, och kunde således inleda min überkorta Sverigevistelse med att hinna med en flygbuss från Skavsta som avgick tio minuter innan mitt plan skulle landa.
Med all tid i världen anlände jag så Stockholm – det vill säga nu med två timmar på mig innan jag åter skulle åka till flygplatsen, den här gången till Arlanda – istället för 90 minuter. Nu blev visserligen den tiden uppäten av att min träff med Jocke, som skulle bistå mig med viktig utrustning, drog ut på tiden på grund av viktigt möte. Alltså kunde jag nervöst ses spankulera omkring utanför Utrikesdepartementet vid Gustav Adolfs torg klockan halv ett, när jag egentligen skulle befinna mig i en helt annan del av staden. Hjälpt av Taxi Stockholm tog jag mig dock snabbt som blixten till rätt plats, bara en kvart försenad. Efter ruggig effektivitet satt jag åter i en taxi tjugo över ett, och susade åter mot UD för ny träff med Jocke. Därefter rask promenad till Arlanda Express med tid för inköp av lunchmacka, och tio i två susade jag åter ut ur huvudstaden. Mindre än en halvtimme senare satt jag vid gate 66B och väntade på att få borda Air Berlins 15-flygning tillbaka till Berlin. Strax efter klockan fem var jag åter i Tages famn på Holteistraße.
Vadan denna luddiga information om mitt besök i huvudstaden? Äsch, det är inte så hemligt. Men visst låter det spännande? Utbyte av varor vid Utrikesdepartementet, snabba taxifärder över stadens gator, nervöst stirrande på klockan.
Ah, it’s the stuff that novels are made of.
Flyger till Stockholm över dagen i dag. Ett pärlband av logistik som om allt går vägen innebär att jag har Tage i min famn redan strax efter 17-tiden igen. Han vinkade glatt adjö med sin lite okontrollerade högerarmsviftning vid 06.25 när jag gick hemifrån, det gjorde ont i hjärtat men samtidigt ska jag inte sticka under stol med att det ska bli lite skönt med en hel dag bara för mig själv.
Ja, plus med Ryanair, flygbussen, SL, SL, Arlanda Express och Air Berlin i ett vintrigt och kallt Stockholmsområde utan några egentliga sömmåner då.
Det är dagen före iPadens lansering i Sverige och jag läser om DN:s kommande satsning på iPad kallad DN+ och känner mig nedstämd.
Prissättningen på 199 kronor/månad om man enbart vill vara iPad-prenumerant är en smula hög, men jag skulle nog kunna tänka mig att byta ut pappersprenumerationen om det inte vore för en sak som jag inte har sett diskuteras så mycket (dock har jag varit en smula offline de senaste dagarna) – nämligen det att man trots jämförbart prenumerationspris med papperstidningen (229 kronor/månad med autogiro), inte alls får lika mycket material. I DN:s egen presentationsartikel av DN+ står att läsa varje dygn gör redaktörer ett urval ur papperstidningen och jobbar vidare med materialet i DN+. Tidningens appchef Kalle Sandhammar förtydligar och säger Vi har plockat fram det viktigaste du behöver veta och förpackat det så att man får överblick.
För mig låter det som att de tänker metrofiera ett axplock av dagens nyheter och förpacka dem i en lättöverskådlig iPadskrud.
Missförstå mig inte. Jag har verkligen inget emot Metro. Men det är inte vad jag vill ha av DN för 200 spänn i månaden.
Det som gör att jag knappt går in på DN och SvD på nätet är att jag vet hur lite av papperstidningens material som läggs ut där. Visst, de stora nyhetshändelserna följer jag så klart ofta via nättidningarna och de publiceras snabbt, men det är inte för den typen av läsning jag prenumererar på morgontidningar. En vanlig morgon i Stockholm läser jag först DN:s kulturdel, därefter Svenskans kulturdel, därefter DN-sporten och sedan övriga delar i den mån jag hinner (oftast inte). Och det är här problemet morgontidningarnas sajter uppstår – de texter ur kulturdelarna som hamnar på nätet är så försvinnande få.
Ett aktuellt exempel: I lördags innehöll DN Kulturs Boklördagssegment – veckans höjdpunkt för den litteraturintresserade DN-läsaren – totalt 15 artiklar/notiser/listor. På söndagskvällen hade 2 av dessa 15 letat sig ut på DN.se.
Att det ser ut så här är inget misstag från DN:s sida, att blott publicera en liten del av pappersmaterialet på nätet är en medveten strategi som chefredaktören Gunilla Herlitz meddelade redan i samband med att hon tillträdde för ett år sedan. Men i och med det är just det här materialet jag främst vill ha, och jag vet att det ser ut så här vecka efter vecka på nätet, ser jag i princip ingen orsak att längre nyttja sajten. Tyvärr.
När det gäller papperet kontra nätet kan jag till viss del förstå hur tidningen tänker även om jag tycker att det är ett felaktigt beslut sett ur läsarperspektiv – det finns trots allt en affärsmässig logik i att de som betalar ska premieras och få mer material jämfört med de som surfar in gratis och på sin höjd klickar på ett par annonser. Men nu ska alltså ett liknande tankesätt appliceras på iPadsatsningen, och vi förväntas ändå betala en månadspeng i samma storleksordning. Det är fortfarande papperstidningen som är helheten, och de olika nätbundna utgåvorna blott utvalda bitar, trots att papperstidningen varje dag är en ändlig resurs och utrymmet på nätet/i appen i princip är oändligt.
iPadversionen kommer säkert att vara lättanvänd och ha ett snyggt gränssnitt, men lika lite som jag prenumererar på pappers-DN på grund av dess form, lika lite är jag villig att betala för DN som app på grund av hur dess förpackning låter mig skapa en överblick. Det jag betalar för i dag är innehållet. Texterna.
Det vill jag gärna fortsätta göra.
——
PS. Svenska Dagbladets app-lösning ser ur min synvinkel ut att vara rejält mycket bättre. Samma tidning som papperet presenterad i princip samma form utan större krusiduller, för 185 kronor i månaden. Jag ser det inte alls som omöjligt att jag till våren säger upp pappers-SvD och startar en app-prenumeration. DS.
PS2. Jo, jag vet att jag som prenumerant kan läsa DN (och SvD) på nätet i helhet som pdf, något jag också gör åtminstone fyra av veckans sju dagar när vi är i Berlin. Men det är trots allt en nödlösning. Ge mig istället en lättanvänd premiumsajt (som även optimeras för iPaden) där hela tidningens material finns publicerat bakom en betalvägg, och jag är där. Det ger mig även friheten att ta del av hela tidningen i iPhonen, något som i dag i princip är omöjligt utan mycket knölande. För mig skulle det vara guld värt. DS2.