Post Format

Nio tiondelar

Läser Jens Liljestrands svar på Maria Svelands inläggdebatten om SVT-serienVåra vänners liv“. Tänker att jo, han har ju rätt i att det faktiskt sker en utveckling hos männen i serien, att de inte förblir de rätt stereotypa mansgrisiga lallare de inledningsvis är, att sagans moral är att människor kan mogna och förändras.

Och ja, det kan de ju. Men frågan som jag ställer mig och som gör mig trött på en serie som “Våra vänners liv” är varför den måste skrivas just som en utvecklingsberättelse på väg mot jämställdhet, varför det måste vara så att det är först i seriens tionde och sista avsnitt som männen ska komma till insikt. Varför kan de inte bara tillåtas vara kloka och jämställda från … ja hemska tanke, från början?

För att det inte är realistiskt! utbrister då någon. Eller säkert flera. Och mitt svar på det är i sånt fall, jaså inte, man måste vara imbecill nittio procent av tiden i verkligheten? Och okej, även om så månne vara, vad spelar det för roll? Måste fiktion handla om att lära oss jämställdhet genom långsam metamorfos, kan inte fiktion lika gärna handla om att visa hur det faktiskt skulle kunna vara?

Eftersom jag gärna drar paralleller till mig själv i allt jag gör, tänkte jag göra det nu också. Något av det som gjorde mig gladast gällande reaktionerna på “Vi har redan sagt hej då” var att så många – främst bokbloggare – utbrast att de gillade porträtten av kvinnorna i romanen, eftersom de skildrades utan moraliska pekpinnar. För er som inte läst boken (köp den för fan, den är ju svinbillig!) så är grejen den att huvudpersonen Filip skyr förhållanden och lever på lösa förbindelser och gärna har dem med kvinnor som redan är upptagna eftersom det minskar risken för känslomässiga komplikationer. Poängen är dock att kvinnorna i boken är likadana, Filips bästa – och egentligen enda – vän Amanda är en kopia av honom när det kommer till amoröst beteende. Om jag hade anlagt en mer traditionell bild av en lössläppt kvinna som ligger med allt och alla hade hon behövt få något sorts straff, eller åtminstone skuldbelagt eller misstänkliggjort henne. Det låter mossigt och antikt, men är tyvärr fortfarande ack så sant i de flesta av berättelser. Likaså borde de kvinnor som har affärer med Filip och därmed är otrogna också straffas på något lämpligt sätt, inte främst för att de är otrogna, utan för att de är kvinnor som är otrogna. Inget av det sker i berättelsen. Målet var att låta dem vara individer utan förutbestämda könsvärderingar. Visst kan de vara olyckliga – otrohet är ju om inte alltid så åtminstone oftast ett tecken på att något inte står rätt till i relationen – men att vara olycklig är inte samma sak som att få ett straff.

Vad jag menar är att jag åh så gärna skulle vilja se berättelser där vi istället för att se personer som utvecklas fick se personer som redan är det. Som vi som åskådare kan sträva efter att bli, eller som vi när vi sett ett tag, glömmer bort att vi faktiskt inte redan är, utan omedvetet börjar tänka att det är så här det är, vi lever jämställt och vi bär inte på en massa unkna värderingar sedan barnsben. Alltså inte att vi tar för givet att allt är bra och sedan lallar på som om inget hänt, utan att vi faktiskt tar efter fiktionens vackrare värld, och inser att det faktiskt inte var så farligt.

I mitt fall valde jag att strunta i hur män respektive kvinnors relationsliv “ska” skildras, och beskrev dem istället genom att helt enkelt strunta i könen. Föga förvånande har ingen sagt gud vad orealistiskt, utan endera har man inte ens noterat det absurda i att kvinnorna inte straffas, eller så har man sagt åh vad skönt att slippa skuldbeläggandet.

Jag inbillar mig att den strategin går att applicera på rätt mycket, utan att vi ska behöva ledas hela vägen fram till målet.

——

PS. Vidare måste jag säga att det är en lite tröttsam klapp på huvudet-tendens Jens Liljestrand visar upp när han i slutet av texten börjar skriva om bloggreaktioner på Svelands text, och konsekvent väljer att inte ge personerna några namn. Bland annat citerar han ur Gustav Almestads inlägg, men döper honom enbart till “den feministiska bloggaren” och inget mer, trots att Liljestrand sedan väljer att bemöta Almestads argument. Men det är klart, har man inte publicerat sin ståndpunkt i en riktig tidning så spelar det väl inte så stor roll vad man heter. DS.

UPPDATERING: Som Lisa Förare Winbladh påpekat i en kommentar, så går ju faktiskt även mina böcker att se som utvecklingsromaner. Flera andra har sedan kommenterat och sagt att det måste ske en utveckling, det går inte att titta på en serie där inget händer i tio avsnitt. Det är så klart helt sant, och jag ser nu att jag var för otydlig i inlägget. Jag eftersöker så klart inte en berättelse som saknar utveckling och drivkraft, jag är fullt medveten om att en historia måste innehålla framåtrörelse för att fånga mottagarens intresse, båda mina romaner – särskilt den första – innehåller nästan löjligt mycket framåtrörelse. Vad jag menar är att jag skulle vilja ha sett en berättelse där jämställdheten inte var den här utvecklingsmotorn, utan istället en grund i berättelsen, en berättelse som sedan drivs framåt av andra konflikter och problem, som inte har med könsroller att göra. Det tror jag hade blivit mycket mer intressant, och på riktigt hade kunnat göra “Våra vänners liv” till en modern och omtalad tv-serie. Som det är nu visar den inte något nytt på jämställdhetsområdet förrän blott en tiondel återstår.

Som jag skriver i kommentaren till Lisa FW: Du (har) rätt i att “Vi har redan sagt hej då” på sätt och vis är en utvecklingsroman, även om jag inte håller med om att den utvecklingen sker på jämställdhetsområdet. Däremot tycker jag att romanen till viss del handlar om jämställdhet, just av orsaken att jag i berättelsen försöker skildra det som något från början självklart.

12 kommentarer

  1. Varför de måste skrivas? Eh, för att det är sjukt trist att se en massa fixa färdigutvecklade helgon umgås med varandra; säga rätt saker, göra rätt saker. Jag gillar den trevliga bagatellen Våra vänners liv för att människor är motsägelsefulla, beter sig irrationellt och ibland som idioter fast de innerst inne faktiskt vet att det är fel. Den handlar om svårigheterna att leva jämställt och klokt, men att det går att utvecklas.

    Är det inte just en sån utveckling din bok handlar om också?

    Reply
  2. Poäng till dig LisaFW!
    Det lilla PS-stycket på slutet osar verkligen bitterhet… Kanske Daniel är lite avis? Får för lite utrymme i etern?

    Reply
  3. Lisa: Haha, jag visste väl att den invändningen skulle komma, hade faktiskt planerat ett PS om just det där med utveckling även i min(a) roman(er), men det såg så fånigt ut med två PS, så jag strök det. Men jo, visst har du rätt i att även “Vi har redan sagt hej då” på sätt och vis är en utvecklingsroman, även om jag inte håller med om att den utvecklingen sker på jämställdhetsområdet. Däremot tycker jag att romanen till viss del handlar om jämställdhet, just av orsaken att jag i berättelsen försöker skildra det som något från början självklart.

    Min poäng är att jag tycker att det vore uppfriskande om man istället för det här “håll min hand och led mig mot jämställdhet”-bygget hade placerat berättelsen i en värld där det de facto redan är så här. Självklart kan då inte historien vara densamma, framåtrörelsen och problematiseringarna måste bli helt andra. Jag tror att om man hade gjort så, hade “Våra vänners liv” kunnat bli något mer än en trevlig bagatell. Det är ju just förutsägbarheten i att man vet att det är ditåt det barkar, som gör att den inte blir något mer än att man bara kan tänka sig att slå ihjäl lite tid med den.

    Hm, kanske borde lägga till ett till PS.

    Reply
  4. En anledning, och förmodligen den främsta, till att inte börja skildra seriens gestalter i sitt slutliga, “harmoniska”, stadium borde ligga i det dramatiska.
    Vi berörs av människor som vi kan identifiera oss i, som kämpar på och försöker övervinna sina svårigheter. Det finns väldigt få böcker eller filmer som inte visar upp en utveckling av huvudpersonerna – det är helt enkelt inte intressant att se tio avsnitt om en lycklig familj!
    Däremot går det så klart att visa upp känslomässigt väl utveckla män som får dras med andra bekymmer…

    Reply
  5. Björn: Det var det löjligaste jag har hört. När Liljestrand faktiskt ändå bemöter Almestads inlägg, tycker jag det handlar om rent hyfs att också ange vem det är man bemöter. Det är dessutom dåligt att inte ge DN:s läsare chansen att själva leta upp och läsa vad Almestad skrev i sin helhet. Genom att bara kalla honom “feministisk bloggare” är det i princip omöjligt.

    Jimmy: Det är ju just det som är min poäng. Självklart efterlyster jag inte en serie där inget händer i tio avsnitt. Jag vill helt enkelt se en annan sorts berättelse, där jämställdhet inte blott är en avlägsen strävan, utan istället ett grundtillstånd och utvecklingen en helt annan. Jag tycker att det vore väldigt befriande att få se något sådant.

    Reply
  6. Håller med om att ett sådan perspektiv (redan utvecklad) hade kunnat vara intressant, men vi pratat om ett TV-drama här, inte en dokumentär. Det första du får lära dig som manusförfattare är att bygga en berättelse, en ark, som innehåller konflikt, utveckling och upplösning. Jag tyckte serien var trist nog som den var utan att vara statisk…

    “det absurda i att kvinnorna inte straffas”
    Är det absurt? Om man inte blir påkommen brukar man väl inte bli straffad för nåt man gjort? Får väl ta och läsa boken, men vill ändå bara påpeka min syn på frågan i inlägget, att om man som princip bara ligger med upptagna kvinnor så ska man fan i mig skuldbeläggas med cementfot och dumpas i Riddarfjärden. Det är inte frigjort, det är jävligt elakt.

    Reply
  7. D: Som sagt, jag efterlyser inte en tv-serie där inget händer, men en som handlar om något annat än strävan efter jämlikhet. Jag tror att en serie där jämlikhet redan från början är etablerad på intet sätt hade behövt bli för svår som tv-drama. Snarare intressant och gränsbrytande.

    Och det är väl knappast kontroversiellt att påstå att det genom historien har varit så att “lastbara” kvinnor nästan alltid straffas på ett eller annat sätt? Min poäng är att kvinnor i det traditionella berättandet nästan alltid utdelas något sorts straff om de beter sig sexuellt lösgjort, på ett sätt som inte alls drabbar män i samma utsträckning. Jag anser inte att det är rätt att bete sig som ett svin, men att samhället tillåter män att bete sig så i mycket större utsträckning än kvinnor är ett faktum. I min roman försöker jag döma – eller inte döma – personerna som individer, inte utifrån vilket kön de tillhör. Det är allt jag försöker säga.

    Om jag sedan lyckas är en helt annan femma.

    Reply
  8. Jens Liljestrand

    16/12/2010 @ 17:03

    Jag skrev inte ut bloggarens namn för att vara ohövlig, utan för att det skulle ha sett konstigt ut att då inte ange namnen hos de övriga jag citerade eller refererade, och att ta med alla dessa namn skulle ha bromsat upp flowet i texten – och i en polemik är ekonomin och rappheten extremt viktig.
    Den som undrar vem jag syftar på, kan ju enkelt gå in på DN och se vilka bloggar som länkar till Svelands text. Än så länge är dessa sju till antalet, så helt omöjligt borde det inte vara.
    Tack för en intressant diskussion!

    Reply
  9. Jens: Anade att det fanns en sådan tanke, men tycker ändå att det nog hade gått att precisera mer gällande Almestad, eftersom han får ett eget stycke där du kommer med ett motarguent. Den andra flankens åsikter summeras mer ihop i klump.

    Och visst går det att hitta till Paparkaka-bloggen via inlänkarna till Svelands text, men jag skulle tro att majoriteten av DN:s läsare inte har koll på det.

    Hur som helst – intressant debatt som också fött många bra följdtexter! Även om vi nu inte riktigt har samma åsikt i sak…

    Reply
  10. @Daniel
    “det genom historien har varit så att “lastbara” kvinnor nästan alltid straffas på ett eller annat sätt”
    Det är jag fullt medveten om och något som jag mer eller mindre aktivt motarbetar – eftersom det ligger i mitt egenintresse. Men såå banbrytande är det inte. Hoppas jag.

    Sen har jag bara sett det första avsnittet, eftersom det var så sövande tråkigt, men kan du peka på vad som skulle vara så ojämlikt i det?

    Reply
  11. D: Nej, banbrytande är det inte, jag vill på intet sätt påstå att jag skrivit något revolutionerande. Men tydligen var det ändå tillräckligt ovanligt skildrat för att flera skulle påpeka det i sina recensioner av boken. Och det gladde mig.

    När det gäller hur jämställdhet skildras i serien som helhet, eller snarare kanske vägen mot jämställdhet och uppluckring av mans- och kvinnoroller, tycker jag att det beskrivs bra i såväl Svelands som Liljestrands andra text.

    Reply
  12. Pingback: Våra vänners kiv. « Drama Online

Lämna ett svar

Markerade fält är obligatoriska *.