Slit och släng. Det är ju bara böcker.

Missförstå mig inte, jag älskar billiga pocketböcker, jag säljer min egen debutroman i pocket här på sajten för 40 kronor inklusive frakt.

Men samtidigt är det viktigt att poängtera att vi i Sverige i en internationell jämförelse har lagt våra pocketpriser på en unikt låg nivå. Oavsett hur medvetet det har skett, så har den svenska bokbranschen valt/accepterat att böcker i billighetsutgåva inte ska kosta mer än 40 kronor om man köper dem via nätbokhandeln, eller runt 70-75 kronor i butik. Mig veterligen saknar det motstycke.

I går var vi i Tornio på köpcentret Rajalla/På gränsen, som bokstavligt talat ligger vid gränsen mellan Sverige och Finland. Köpcentret är dock placerat i Finland, och finska priser gäller. Jag gick in på bokhandeln, som jag tyvärr inte minns vad den hette, och kikade runt lite. Pocketpriserna på de titlar jag tittade på låg mellan 9,25 euro och 12,25 euro. ”Miehet jotka vihaavat naisia”, i Sverige mer känd som ”Män som hatar kvinnor”, kostade 11,25 euro, vilket med nuvarande växelkurs är ganska exakt 100 kronor. Faktum var att den importerade engelska utgåvan ”The girl with the dragon tattoo” var en smula billigare, den såldes för 10,25 euro. Och prisbilden var densamma på andra titlar jag tittade på, det diffade någon euro hit och dit.

Innebär det här att man i Finland säljer betydligt mindre böcker? Tveksamt. Betyder det att man värderar litteratur högre? Kanske.

Hur som helst är det ett intressant faktum och jag antar att de svenska bokförlagen är rätt avundsjuka.

Avstånd är en konstig sak

I går åkte hela den ögrenska familjen, som jag genom ingifte nu väl får anses vara del av, ner till Haparanda för att bo en natt på spahotellet Cape East, vackert placerat vid Torneälvens västra strand. Vi packade in oss i två bilar och for söderut. Avståndet Vittangi-Haparanda? 30 mil.

Nu är så klart inte 30 mil någon oöverkomlig sträcka var man än befinner sig. Men den betyder ändå något annat här uppe jämfört med i södra Sverige. I Stockholm är det avståndet till Jönköping, Karlstad eller Söderhamn, städer som anses ligga i helt andra delar av landet. Här är det sträckan till närmaste Ikea.

Johanna har berättat att de ibland åkte in till Kiruna för att köpa hamburgare eller hyra film, 16 mil tur och retur. Och ibland åkte till Riksgränsen för att gå ut, 40 mil tur och retur.

Samtidigt håller vi nu på och funderar på om det är centralt nog att bo i en lägenhet uppåt Roslagstull, eftersom det tar sju minuter att gå till närmaste tunnelbanenedgång nere vid Odengatan.

Ibland undrar man ju.

Känd från tv

Vi var på pubbis på Vittangis pizzeria i går kväll. Innan en rätt animerad diskussion om feminism med två övervintrade hippies urartade, kom en yngre kille fram och ryckte i oss.

Er har jag sett på Youtube. Ibland håller ni upp böcker och en unge.

DJtv i ett nötskal.

Julen i bilder (1)

Använde morgonen till att vittja iPhonen på bilder. Tyvärr har jag visst glömt att ta med sladden till systemkameran, så de fotona får anstå tills jag hittar någon här uppe i Vittangiskogarna. Dessutom har Johanna alla bilder från julklappsutdelningarna på sin telefon, som består av bilder där vi försöker få det att se ut som att Tage inte bara finner glädje i att äta och riva sönder julklappspapper, utan också uppskattar paketens innehåll.

Jaja, later.

Dopparedagen (2)

I Vittangi.

Jag har fått en Muminbok, ett presentkort på Adlibris, färgglada strumpor och en slips.

Och en mage som står åt alla håll.

Tage sover i mormor och morfars säng, han stupade innan julklappsutdelningen började, de väntar under granen till i morgon. Snuvad på konfekten sin första jul. Oh well, han fick presenter både i tisdags (farfar) och i torsdags (farmor och fastrar), så han överlever nog.

Nu ser jag och pappa Ögren, jag menar morfar Ögren, en dokumentär om amerikansk julgransbelysning på SVT. Gäller ju att passa på att se kvalitetsprogram når man för en gångs skull har tillgång till en tv. Killen som har den konstnärliga utsmycknaden och misstros av grannarna utanför sitt hus verkar vinna. För jo, det är visst någon sorts tävling.

Jaha, morfar Ögren sover visst i sin soffa.

Dopparedagen (1)

Tage vaknade strax efter tre, och sedan höll han med korta vilopauser i gång tills det var dags att stiga upp vid halv sex. Tio i sju gick hyrbilen mot Arlanda.

Snöyra ner till Mehedeby, sedan uppehåll. Det var rätt behagligt att köra och se julaftonen gry. Vägen var närmast öde, tänk ”The walking dead” minus Atlanta om sommaren och zombies längs vägarna.

Terminal fyra nu. Det ekar här också, tydligen går det bara tre inrikesflyg på hela dagen. Tage håller dock pratlåda för hela fiket så att tystnaden inte behöver bli pinsam.

Avgång mot Kiruna om 45 minuter. God jul!

Prejul

Julafton är ännu en halv dag borta och min mage är redan utspänd till max. För att hålla både den åbergska och ögrenska släkten på gott humör firar vi jul i dagarna två i Gästrikland till och med i dag, och flyger i morgon förmiddag upp till Kiruna för den andra halvan av turnén.

I morse inhandlade vi samtliga julklappar på Ica Maxi i Sandviken. De som säger att julhelgen är jobbig borde prova. Älska Ica Maxi.

Utslagen i min systers soffa i Gävle nu. Kommer aldrig att orka resa mig igen.

Ska vi ta fikat nu då? frågar syster Anna.

Julen. En enda lång period av att vara spärrballong.

Tillbaka till vardagen

Och där slog klockan tolv och därmed är julrabattsperioden i webbutiken över. Nu ska jag signera, packa och frankera böcker och se till att få dem på lådan innan vi drar upp mot Gästrikland och lite prejulfirande senare i dag.

Obs! Webbutiken är så klart fortfarande öppen som vanligt, dock till ordinarie priser. Dessa är dock fortfarande billigast på marknaden: 110 kronor för originalutgåva, 40 för pocket – inklusive frakt.

Drömmen om en litterär Pixibok (2)

Damn it, det gäller att smida medan järnet är varmt. I februari skrev jag om hur jag skulle vilja ge ut kortare texter i pixiformat, någon sorts långnovell eller liknande, och även publicera som ljudbok enligt någon sorts podcasttanke. Men självklart tog jag inte tag i det, annat i tillvaron kom emellan.

Och så läser jag i dagens Svenska Dagbladet om det nystartade förlaget Novellix, som ska satsa på att ge ut kortprosa i pixibokskostym. Premiär i maj, med bland andra Unni Drougge, Jens Liljestrand, Maria Sveland, Jonas Karlsson och Karin Ström på utgivningslistan. Ser väldigt spännande ut.

Note to self: Genomför tankar genast i fortsättningen.

Tre komma sju

Det verkar råda någon sorts konsensus om att ”Vi har redan sagt hej då” på en femgradig skala är värd 3,7 i snittbetyg. På de två sajter som jag kan komma på att den kan betygsättas, Boktipset och Storytel, innehar den just det betyget.

3,7. Bör jag vara nöjd med det? På en femgradig skala brukar ett betyda uselt, två godkänt, tre bra, fyra mycket bra och fem världsklass. Att då ligga betydligt närmare epitetet mycket bra istället för bra, måste väl ändå ses som godkänt?

Ja, jag är nöjd. Inte mycket nöjd, men nära på. Säg 3,7 på en femgradig skala ungefär.