Den antifascistiska skyddsvallen

Den kallades så, muren och gränsen mot Västberlin och Västtyskland, om man befann sig i Östtyskland. Gränsen, världens mest välbevakade och dödligt utrustade, var tvungen att skyddas från kränkningar till varje pris. Skjut för att döda.

Problemet var bara att det inte var fascisterna i västerled som försökte passera gränsen för att ta sig in i Östtyskland, utan landets egna medborgare som trots ogynnsamma odds satsade allt och sökte fly över till väst. ”Gränskränkarna” kom alltid inifrån, och straffet de mötte för att försöka ta sig därifrån var ofta ihjälskjutning på plats eller långvariga fängelsestraff om de tillfångatogs.

Peter Handbergs ”Släpp ingen levande förbi” är en fascinerande och oerhört välskriven bok i gränslandet mellan fakta och memoar om muren, gränsen och östblocket, i ungefär den ordningen. Svenske Handberg levde under delar av 80-talet i Berlin, och fängslades av muren och det komplicerade förhållande stadens invånare hade till den. Som boende i väst hade han möjligheten att kunna ta sig mellan stadens halvor, och när han nu med medelålderns mer avmätta öga ser tillbaka på sitt tjugonåntingliv i den delade staden, blir resultatet inte bara korrekta faktaskildringar om flyktförsök med nästan hundraprocentig ödesdiger utgång som han nosat fram ur arkiv, utan även en rent litterär och gripande skildring av hur det var att under 80-talet leva i murens skugga. Handberg var dubbelt privilegierad – till skillnad från östberlinarna kunde han enkelt ta S-bahntåget tillbaka till sitt bohem- och poetliv i väst när dagpassets giltighetstid närmade sig sitt slut, men han kunde också till skillnad från många av västberlinarna enkelt resa hem till Sverige när livet i den lilla västenklaven i hjärtat av östblocket blev för klaustrofobiskt.

Som deltidsboende i Berlin är det så klart extra spännande att läsa en bok som ”Släpp ingen levande förbi”, att haja till när Handberg skriver om platser jag besökt, gator jag vandrat och S-bahnstationer jag passerat som drygt 20 år senare inte röjer ett spår av sin säregna historia. Men Berlinmuren är i sig själv en så fascinerande och makaber skapelse att jag inbillar mig att även den som aldrig satt sin fot i staden eller knappt ens var född den där sällsamma novemberkvällen 1989 när betongväggen slutligen föll borde ha stor glädje av läsningen.

Inte direkt recensioner, men lite, på ett ungefär.

Eftersom mitt enda egentliga nyårslöfte var att läsa mer, se mer och umgås mer under 2011, tänkte jag att jag väl lika gärna kan ta och redovisa mitt läsande i all sin blygsamma glans här i bloggen. Så att ni ser om jag lyckas eller misslyckas med att upprätthålla något som helst tempo.

Troligen inte.

Därför: Så fort jag har läst ut eller lyssnat klart på en bok, bloggar jag ut någon sorts kortare reflektion.

Start i morgon.

Julen dansas ut

Sista dagen i Vittangi. Försöker frenetiskt uppfylla mitt enda nyårslöfte genom att hinna läsa ut ”Släpp ingen levande förbi” innan vi reser mot Stockholm i morgon så att jag får en bra lässtart på 2011, men eftersom det ständigt är huset fullt och något som händer här uppe – glöm allt ni hört om karga norrlänningar och glesbygd, jag ser sällan så mycket liv och rörelse som när jag är 133 mil norr om huvudstaden – verkar jag gå bet.

I övrigt knarkar jag tekniknyheter från allehanda flöden från CES-mässan som vi hade tänkt åka på men aldrig kom iväg till – men nästa år! – ser på när Tage åker pulka med sin morfar och tycker att den här bebismonitorn är mumma för själen. Synd att vår bebis är ett helt år när den släpps och knappt räknas som spädbarn längre.

Men det kommer väl fler barn.

Effektfullt

Jag har fortfarande bara sett första avsnittet av ”Boardwalk empire”, något jag tänkt ordna med vad det lider, men den här fyra minuter långa videon om hur 1920-talets Atlantic City återskapats visuellt i HBO-serien, är riktigt intressant även om man inte sett en enda minut. Nog för att man vet att mycket görs med datorer nu för tiden, men det är ändå fascinerande att se att det nästan är … ja, allt.

Boardwalk Empire VFX Breakdowns of Season 1 from Brainstorm Digital on Vimeo.

Hittad via NRK Beta.

På nätet

Just det ja.

Sedan ett tiotal veckor tillbaka skriver jag krönikor om nätet och teknik åt TT Spektra, som erbjuds tidningar runt om i landet. Hittills har ingen av tidningarna som publicerar krönikorna lagt ut dem på nätet utan bara kört dem i papperstidningen, men i går upptäckte jag att Helsingborgs Dagblad lagt upp den senaste krönikan på nätet. Om de tänkt göra det varje vecka vet jag inte, men hur som helst, här är den. Ämnet är gratisalternativ till kommersiella datorprogram, och en liten hyllning av den svenska sajten Alternative to.

2010 i siffror

Trots gårdagens framåtriktade inlägg är jag inte riktigt redo att släppa fjolåret.

Jag djupdykte lite i Google Analytics i går, och tittade på allehanda statistik från 2010.

62 procent av er som besökte min sajt i fjol använde Windows, 35 procent använde Apples OSX eller iOS och övriga 3 procent Linux, Android eller Symbian. Bland webbläsarna använde 35 procent Firefox, 34 procent Internet Explorer, 21 procent Safari (OSX + iOS), 8 procent Chrome och övriga 2 procent. Bland mobila enheter stod iPhone för 85 procent av besöken, 5 procent iPad, Android 5 procent, iPod 3 procent, Symbian 1 procent och övriga 1 procent.

Totalt besöktes bloggen 67 537 gånger, vilket ger cirka 185 besökare om dagen (plus cirka 220 rss-prenumeranter enligt Feedburner). Den 3 februari, dagen efter att ”Vi har redan sagt hej då” haft första recensionsdag och jag skrev om att e-boksutgåvan fanns tillgänglig för fri nedladdning, nåddes årets högsta besökssiffra på 655 besökare. Näst högst nådde den 12 mars, då Tages födelse drog 553 nyfikna. Tredje högst blev den 7 juni, då jag skrev ett inlägg om Alex Schulmans och Linna Johanssons bloggbeef gällande ”dåliga mammor”, vilket gav 425 besök.

De populäraste sökorden/fraserna som ledde till besök var ”daniel åberg” (28 procent), ”daniel åberg blogg” (9 procent), ”ephone” (2 procent), ”mitt livs novell” (2 procent), ”dannyboy & kärleken” (drygt 1 procent), ”vi har redan sagt hej då” (knappt 1 procent) samt klassikern ”varför har vi julgran” (knappt 1 procent). Sökningarna på ”ephone” leder till det sura blogginlägg jag skrev i juli om problemen min mamma fick när hon bytte teleoperatör, ”mitt livs novell” till det gamla inlägg jag skrev i maj 2007 om mitt förflutna som skribent på Mitt Livs Novell, och ”varför har vi julgran” till de två inlägg jag en smula oväntat skrivit om just detta.

Så. Nog om det förflutna. 2011 here we go.

Ambition 2011

2010 var Tages År. Han är det mest omvälvande som hänt i mitt liv, ett under av söthet och ohejdbar energi. Han har, i avsaknad av ett bättre ord, dominerat sedan han kom in i våra liv den 12 mars 2010.

Men. När jag tittar igenom min Animotofilm för året som gick och konstaterar att Tage är med i 81 av 124 bilder, känner jag att nu får det kanske vara nog. Inte så att jag ska lägga ner det här med faderskapet, jag hoppas att få vara pappa åt honom i … ja runt 50 år till, sedan kan det väl vara dags för mig att lägga hatten på hyllan, men jag hoppas att 2011 ska kunna bli ett lite mer … normalt år. Inte så att jag tror att han kommer att kräva mindre arbete, snarare tvärtom eftersom han vilken dag eller vecka som helst lär börja gå och då når väl arbetsuppgiften jaga Tage runt lägenheten dagen lång för att stoppa honom från att riva ner/välta/demolera allehanda objekt helt nya nivåer, men jag ska ändå försöka återuppta en del av mina vanliga intressen också.

Se mer film. Se mer tv-serier. Läsa fler böcker. Umgås mer med vänner. Den sortens grejer.

Om det lyckas står väl skrivet i stjärnorna. Troligen inte. Men jag har i alla fall en ambition.

Och med det bjuder jag på fyra bilder från i går då jag försökte fånga Tage när han spelade på den synth han fick av sina morföräldrar i julklapp.

Det gick så där.

Året i bloggen 2010

Bloggens femte kalenderår går mot sitt slut. Här följer en summering i 28 punkter.

Årets bild (1): Danderyds sjukhus, den 12 mars klockan 11.55. Tage Ögren är två minuter gammal.

Årets release: Min roman i all ära, presentationen av iPaden var nog en aning hetare. När Steve Jobs äntrade scenen i San Francisco den 27 januari stod teknik- och medievärlden stilla. Det känns overkligt i dag, men de flesta förståsigpåarna skrek #fail! under presentationen. I sken av det är jag väldigt nöjd med de snabba reflektioner jag tryckte ur mig senare samma kväll. Även om jag själv visserligen inväntar iPad 2 innan jag gör något köp, samt underskattade Kindlens överlevnadsförmåga.

Årets genomläsning: Jag var oerhört nervös innan Johanna skulle läsa ”Vi har redan sagt hej då”. Och även om hon tyckte väldigt mycket om den, så blev det en smula jobbigt ändå. Här reflekterade jag om verklighet kontra fiktion, och hjärta och smärta.

Årets kritik: Eller rättare sagt kritiken av kritiken av kritiken. Mitt tilltag att reflektera kring recensionerna av ”Vi har redan sagt hej då” väckte uppståndelse i Arbetarbladet.

Årets recension: Av de recensioner som inkom av ”Vi har redan sagt hej då”, undrar jag om det inte var den som bokbloggaren La Bibliofille skrev som var allra mest positiv.

Årets bild (2): Äntligen blev den klar. Releasefest för ”Vi har redan sagt hej då” den 29 januari. Foto av Björn Falkevik.

Årets mest idiotiska förhoppning: Fortfarande i slutet av mars inbillade jag mig att jag skulle kunna använda en försvarlig del av föräldraledigheten till att förkovra mig. I september hade jag en något mer nykter syn på tillvaron.

Årets DJtv-avsnitt: The show must go on – två dagar efter att Tage fötts spelade vi in ett anspråkslöst avsnitt kallat ”Hjälp vi har fått barn!” från neonatalen på Danderyds sjukhus.

Årets blogginlägg: Ibland behövs det inte mer än två meningar och tre små bilder.

Årets tröttsammaste debatt: De bloggade och twittrade och facebookade sig genom förlossningen! Usch och fy och det var det jävla dummaste från kulturpotentater som inte hade något bättre för sig än att förklara för oss hur vi minsann borde bete oss. Åh jag blir fan fortfarande irriterad när jag tänker på det. Och tidningen Stockholm City nöjde sig inte med detta, de var tvungen att oja sig en gång till i november. Bah.

Årets frieri: Vårt eget, som skedde genom chatten i Gmail.

Årets siffra: 3 652. Antalet dagar jag hade varit anställd på TT Spektra, när jag den 22 maj firade tio år där.

Årets insikt: Med stora krafter följer stort ansvar. Om min relation till Tage.

Årets avsked: Efter att ha hyrt ut den i andra hand i ett år sade jag definitivt hej då till min lägenhet på Vegagatan den 1 juli efter nästan sju år. Bitterljuvt vemod när det är som bäst.

Årets bild (3): Johanna började som teknikexpert i SVT:s ”Gomorron Sverige” i januari. I premiäravsnittet bjöd hon på en snygg outfit när hon pratade om 3D. Skärmdump från SVT.

Årets queer: Jag blev en smula förvånad när jag i slutet av augusti upptäckte att ”Dannyboy & kärleken” hade sorterats in på queer-hyllan på Biblioteket Plattan i Stockholm. Några månader senare letade sig tilltaget ända fram till Expressens kultursida.

Årets förutsägelse: Den 30 augusti siade jag att Sigrid Combüchen skulle tilldelas årets Augustpris. Den 23 november slog det in.

Årets försening: Den 25 augusti, ett drygt halvår senare än planerat, meddelade jag att ”Vi har redan sagt hej då” äntligen fanns att ladda ner som gratis ljudbok.

Årets session: Traditionsenligt reste vi till Sweden Social Web Camp på Brändö i Blekinge skärgård. Där höll jag i en session om att ge ut en roman med nätet som bas, som blev rätt lyckad.

Årets intervju: Fredrik ”Bisonblog” ”Kajen” Wass gjorde en öppenhjärtig och väldigt personlig intervju med mig om hjärta och smärta med avstamp i ”Vi har redan sagt hej då”.

Årets läsning: Under ett år som innehållit mindre läsning än någonsin tidigare sedan jag lärde mig läsa, håller jag nog Sofi Oksanens ”Utrensning” som nummer ett. Men murbetraktelsen ”Släpp ingen levande förbi” av Peter Handberg som jag läser nu är väldigt vass den också.

Årets resa: Efter att på senare år gjort det till något av en vana att hänga i städer som Moskva, San Francisco, Belgrad och New York, har 2010 varit ett mer jordbundet år, även om jag rest mer än någonsin tidigare, beroende på deltidsboendet i Berlin. Annars då? Jo, veckan på Åland i somras var finfin.

Årets krypning: Den vilda jakten på Barbastark.

Årets släkting: Det var inte bara Tage som föddes. Han fick en kusin också.

Årets betygsdebatt: UNT införde betyg på kulturrecensioner på prov, och känslorna svallade. Jag gav mig in i debatten med liv och lust. Nu väntar vi bara på beskedet om de ska permanentas eller inte.

Årets brev: Det kom ett läsarbrev från Norge, och jag svarade. Det blev en rätt så bra, om än inte helt uttömmande eller slutgiltig summering av ”Vi har redan sagt hej då”-projektet.

Årets förlagsfest: Same same, not different.

Årets bild (4): Lägenheten hemma på Rådmansgatan, den 13 december klockan 20.05. Tage Ögren är 9 månader och 1 dag gammal.