Går och brunchar. Sitter med näsorna i datorerna och försöker skaffa oss vettiga kommentarssystem. Ojar oss över barn som far illa i ”Cityakuten”. Leker flytta papegojpusselbiten mellan våra munnar (lite för slemmigt för att de vuxna ska tycka det känns helt bekvämt). Går till Humlegården och gungar och åker pulka. Funderar på en ny krönika. Går på stan och försöker ordna ärenden. Förbereder för att åka till Berlin. Tänker på nya bokkapitel. Svär en smula när Tage stoppar upp fingrar i andras näsor så hårt att det blir näsblod. Försöker lära Tage att gå.
Sedan Tage fyllde fyra månader i juli har vi tagit varje chans att förklara skillnader i hans normala rutiner på att tänderna är på väg fram. Löst bajs? Det är nog tänderna. Inte den vanliga solstrålen utan helt plötsligt grinig? Det är nog tänderna. Dreglar han inte ovanligt mycket? Det är nog tänderna. Verkar han inte mer förtjust i den gröna klossen i dag? Det är nog tänderna.
Men månaderna har gått, inga tänder har skönjts och vi har så klart börjat oroa oss för att han ska krypa genom livet tandlös eftersom alla vet att bebisar vid det här laget ska ha fått tänder för länge sedan, borde han inte ha fullständiga tandrader, äta själv med kniv och gaffel och kunna prata så pass att han kan sätta ihop subjekt och predikat vid det här laget?
Jo, jo kanske det men han är ju lite för tidigt född, säger vi, slår ner blicken och går hem för att ännu en gång, till tonerna av ljudliga protester och huvudskakningar, leta med fingrarna runt i hans gom efter antydan till små stubbar. Utan framgång.
Men så i morse klockan 05.49 stod jag där, sömndrucken och kissnödig, och bytte hans morgonblöja på sedvanligt manér. När jag kittlade honom på magen skrattade han så att tandköttet syntes. En väldigt liten, men fullt synbar vänster framtand på frammarsch hälsade mig god morgon.
Efter ett par veckors pillande, suckande och grejande har det blivit dags att lätta på förlåten. Ta da!
Jag har haft den här bloggen i snart fem år, och kände att det var dags att göra en rejäl uppfräschning av hur saker och ting ser ut. Inte så att jag ogillade hur mitt hörn av nätet såg ut tidigare, men fem år är ändå ett halvt decennium, eoner av tid. Det var dags.
Så, vad har jag gjort? Well, jag har utgått från ett tema kallat Sight som kommer att tvinga mig att ha en bild till varje inlägg för att startsidan ska se snygg ut. Det ställer en del krav, men det är roliga och utmanande krav. Dessutom är upplägget lite annorlunda, istället för en enkel och rak blogg så innehåller förstasidan en rejäl puff där det (eller de två) blogginlägg som jag tycker är viktigast just nu får extra utrymme, och under följer resten av inläggen på sedvanligt manér (när en puff petas ner hamnar inlägget i den vanliga inläggslistan). Till en början kommer jag att testa att ha endast utdrag ur inläggen på förstasidan, för att läsa hela måste man klicka. Varför? För att sajten blir snyggare då. Prenumererar man via rss får man dock även fortsättningsvis hela inläggen, precis som förut. Men då får man å andra sidan inte se puffbilderna.
Den nya sajten är lite renare, har färre ingångar och inte lika mycket lull-lull. Vissa grejer som nu försvunnit kanske återkommer, vi får se. Men som det är nu känner jag mig mycket nöjd med utbudet.
En annan förändring är att jag i botten av förstasidan har angett att allt innehåll här på sajten som skapats av mig, är fritt att sprida enligt en CC-licens. Jag vet inte om det gör någon praktisk skillnad, men jag tycker att det är viktigt att visa att jag stödjer Creative Commons arbete.
Kom gärna med synpunkter och kommentarer. En del finputsande återstår att fixa med, men jag orkade helt enkelt inte vänta längre med att lansera. Vi flyttar in medan det sista av renoveringsarbetet fortfarande pågår, helt enkelt.
Att ta mig igenom Richard Yates författarskap genom öronen har blivit min grej. ”A good school” är den tredje av Yates romaner jag lyssnar på, efter att som alla andra ha börjat med ”Revolutionary Road” härom året och sedan gått vidare till ”Easter parade” i fjol. Till skillnad från de två sistnämnda finns inte ”A good school” översatt till svenska, ”Easter parade” kom ju nyligen i svensk pocket.
Om Richard Yates något tragiska författaröde, han började ju först under andra halvan av 00-talet få den publika uppskattning han förvägrades under sin livstid trots ofta strålande recensioner, har det redan skrivits spaltmeter, så jag besparar er det här. Angående ”A good school” så finns det väl en orsak till att den ännu inte översatts, jag finner den inte lika fångande som de andra två titlarna, persongalleriet på den fiktiva privatskolan Dorset Academy där boken utspelar sig under början av 1940-talet känns förvirrande stort och de 15-16-åriga pojkarnas samt deras lärares mer eller mindre olyckliga öden lyckas aldrig riktigt fånga mig.
Men det är något med Yates och hans förmåga att skildra människor på randen till att vara lyckade, men som aldrig når fram utan istället blir tragiska figurer, som ändå griper tag. Ingen går glad från sista sidan i en av hans romaner, karaktärerna skaver och deras öden är redan från början beseglade. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men hans värld fascinerar mig.
Så jag lär fortsätta, samtliga sju romaner Richard Yates skrev finns tillgängliga via Audible. Dessutom uppskattar jag deras genomgående modesta längder, ”A good school” är knappt fem och en halv timme lång, vilket känns befriande jämfört med de ofta 15-20 timmar som många romaner klockar in på.
Nytt år – nytt DJtv! Eller ja, ett nytt och något bebiskaotiskt avsnitt i alla fall. I årets första upplaga kollar vi vad vi har att vänta oss av bokvåren 2011. Romaner, deckare, biografier, novellsamlingar, faktaböcker, sonettsamlingar, medelklassångest samt en trend som vi inbillar oss vara först att upptäcka. Enjoy!
Uppdatering: Åsa Larssons ”Till offer åt Molok” har blivit försenad, och kommer inte att ges ut under våren, utan först i höst. Både vi och katalogen från Albert Bonniers har alltså dabbat sig. Damn.
Efter att återigen sedan 05.30 ha bankat kastruller och försökt lära Tage att röra om med en slev i en gryta (ringa framgång) har jag nu lämnat in honom i sovrummet där Johanna och han ska få tryna ihop en smula. Själv säger jag nu carpe diem och drar ut på café och skriver ett par timmar om det nu finns något som är öppet i denna okristna timme.
Det är en konstig känsla att inse att klockan inte ens är åtta på morgonen, men att jag trots detta har suttit på köksgolvet i över två timmar och trummat med såsslevar mot golvet.
Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners(hittills)tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:
Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.
Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.
Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.
Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.
Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.
Det har brutit ut en intressant diskussion hos Debutantbloggen gällande det här med egenutgivning, hur man ser på det, vad man kan förvänta sig av det, och om man ens bör ägna sig åt det. Mycket klokt blir sagt i kommentarstrådarna och initiativtagaren Oskar Källners(hittills)tre inlägg har fått ett motinlägg dels på Debutantbloggen och och även på annat håll, men även fått medhåll. Jag vet inte vad jag kan bidra med som är nytt i ämnet, men en sak vill jag kommentera:
Att den stora bokläsande publiken skulle bry sig om vilket förlag en bok ges ut på är rent nys. Däremot är förlagsnamnet viktigt för människor som på olika sätt jobbar inom eller påverkar bokbranschen – och dit räknar jag allt från personalen på Pocketshop till kulturredaktioner på dagstidningar – vilket gör att förlagsnamnet indirekt blir viktigt ändå, eftersom de beslut som tas av de med formell eller informell makt på litteraturområdet påverkar vad allmänheten får tillgång till i de breda kanalerna.
Faktum är att jag inte tror att läsarna i någon större utsträckning skulle ha några problem om den traditionella förlagsstrukturen bröts sönder och alla författare blev egenutgivare. Nya sätt att filtrera, sortera och haussa/baissa författare och böcker skulle snart uppstå på andra håll.
Nej, låt oss vara ärliga. De som är rädda för och gärna ser att egenutgivning eller andra nya former av utgivning förblir något för losers och glada amatörer man inte behöver bry sig om, är främst de som i dag har som uppgift att sortera och värdera litteratur – exempelvis litteraturredaktörer på tidningar eller inköpare hos bokhandlarna. Om strukturerna, hierarkierna och de oskrivna reglerna av i dag bryts sönder blir deras jobb svårare, kanske blir en del av dem till och med utan funktion.
Och visst, det blir jobbigare för kulturredaktioner om de inte längre kan lägga undan 90 procent av de böcker de får med posten redan vid ankomst genom att bara snegla på avsändaradressen på försändelsen. Det är svårt nog att välja ändå, jag vet för jag har suttit i den situationen själv, det ges ut bisarrt mycket böcker, och fler lär det bli i och med att tekniken blir allt mer tillgänglig.
Men lösningen på den situationen är inte, som jag sett uttryckas med egna ögon, att välrenommerade litteraturkritiker säger att man av princip inte bör recensera böcker av egenutgivare, eftersom det då blir för jobbigt att sålla. En sådan inställning leder bara till ytterligare avstånd mellan publiken och institutionerna, en klyfta som med nätets växande sociala funktioner att dela med sig av, tipsa och länka vidare till redan börjat bli oroväckande stor.
I det purfärska numret av Macworld intervjuas jag i samband med en sex sidor lång e-boksspecial. En fin text om jag får säga det själv, och det får jag eftersom det här är min blogg, om utgivningen av ”Vi har redan sagt hej då” med fokus på de fria digitala utgivningarna. Texten kommer väl på Macworlds sajt om några veckor, jag vill minnas att de brukar publicera sina papperstexter med viss eftersläpning, men annars är det bara att springa till Pressbyrån och köpa. Ni får ju ett fullmatat januarinummer som bonus.
Om Peter Englund hade skrivit att han tycker att Björn Ranelid är värdelös, hade jag inte ansett det vara ett dugg anmärkningsvärt, man måste självklart få uttrycka åsikter om litterära kvaliteter även om man är sekreterare i Akademien. Men det finns en skillnad i att uttrycka en åsikt om någons eventuella kvaliteter och att önska att en person ska sluta skriva litteratur. Särskilt om man är ständig sekreterare i Svenska Akademien.
Dessutom är det väl, om jag förstått kommentarerna som kommit från Akademiledamöter som Kristina Lugn rätt, inte Ranelids litteratur som Akademien eventuellt stör sig på, utan mer att han framstår som tröttsam i sin kritik av deras institution? Då vore det väl bättre om han höll tyst och ägnade sig åt att skriva böcker i stället?
