Författare och skribent
Då det råder halv storm i Berlin i dag firar vi min 36:e födelsedag i hemmets lugna vrå, Tage har med den äran ansvarat för tårtbaket och snart är det dags att hugga in. Under tiden som vi inväntar gasugnen kollar vi på Bambusersändning om journalistens (t)roll i framtiden och bygger lego. I kväll ser vi Melodifestivalen på SVT Play. Mycket webb-tv blir det.
UPPDATERAT.
Natten till i går förekom det kraftiga kravaller här i Friedrichshain, till följd av att ett av områdets ockuperade hus tömts på ockupanter av polisen på ett hårdfört sätt under onsdagen. Runt 80 ungdomar greps, och ett 60-tal poliser skadades i bråken, med rätt omfattande skadegörelse som följd. Johanna Paues har några bilder från morgonen då tömningen skulle genomföras, och engelskspråkiga The Local har mer om omständigheterna kring de nattliga kravallerna och efterspelet.
Hur som helst. Nu på fredagseftermiddagen har läget trappats upp igen. När vi kom hem vid 16-tiden var vårt gathörn vid Boxhagener Straße/Holteistraße invaderat av ett drygt tiotal piketbussar, och ett femtiotal poliser stod uppradade längs gatorna. Snett emot vårt kvarter ligger nämligen ett annat ockuperat hus där invånarna verkar ha planerat fest, entrén till gården är prydd med ballonger och ur högtalare i fönstren brassas ”Internationalen” ut på full volym. Några av ockupanterna hade omringats av ett tiotal poliser utanför närbutiken i vårt gathörn, och samtidigt som vi passerade slet sig en av ungdomarna loss och sprang för glatta livet iväg från polisringen, vilket ledde till ett visst tumult. Polisen gjorde dock inga större försök att följa efter honom.
Jag var sugen på att ta lite bilder nere på gatan, men polisernas väldigt bistra miner gjorde att jag väntade tills jag kom upp i lägenheten och kunde gå ut på balkongen istället. Tyvärr syns inte gathörnet där poliserna står och trycker, några kan dock skymtas borta vid den ballongprydda entrén till ockupanternas gård.
Om ett par timmar ska vi iväg till familjen Paues/Darlington på middag. Får väl se hur läget nere på gatan är då.
——
Ockupanterna är för övrigt rätt moderna av sig. Några av de mer kända ockuperade husen har egna hemsidor, däribland Rigaer 94 här i Friedrichshain och Köpi i Mitte.
UPPDATERING: Nej, när vi kom ut strax före halv sju på kvällen hade piketbussarna åkt och allt var frid och fröjd. Mycket väsen för ingenting, helt enkelt.
Jag ska åka till Sverige i dag, fixa en del administrativt jox under dagen och gå på Elibs tioårskalas på kvällen, sedan ta bisarrtidigflyget tillbaka i morgon bitti, 06.30 från Skavsta. Joråsåatt, vill man resa tur och retur inklusive flygbuss för under 500 kronor, då är det så man får göra. Bussen från Centralen går 04.00. Längtar redan.
Det ska bli skönt med lite egentid, men återigen, det är inte särskilt roligt att vara ensam längre. Men som tur är kan jag ju kolla på det här klippet om och om igen när suget efter Tage blir för stort.
Ah, älska statistik! För drygt ett år sedan dök jag ner i Adlibris försäljningsstatistik gällande ”Dannyboy & kärleken”, och nu tänkte jag att det var dags att kolla in ”Vi har redan sagt hej då” och jämföra lite också.
Så, vilka är det som köper mina böcker, hur gamla är de och var bor de?
Ja, bilden är rätt så entydig gällande båda romanerna. Så här ser könsfördelningen ut för ”Dannyboy & kärleken” …
… och så här ser den ut för ”Vi har redan sagt hej då”:
Så gott som dött lopp, skulle jag vilja påstå.
När det gäller ålder på de som köpt böckerna, ser det ut så här för ”Dannyboy & kärleken” …
… och så här för ”Vi har redan sagt hej då”:
Här kan man se en viss skillnad, ålderskategorin 30-39 år är mer dominant när det gäller roman nummer två, även om den leder för min debutroman också. Det kan man väl tolka på två sätt, tänker jag mig. Dels så riktar den sig till en lite äldre publik, och dels har de som köpte första boken när den var ny och därefter har köpt tvåan hunnit bli äldre, och kanske tagit sig upp till nästa ålderskategori. Man kan ju här lyfta ett varningens finger en smula, och peka på att min publik är åldrande, vilket anses dåligt i de branscher där det gäller att sälja reklam. Men nu har jag ju inga annonsplatser till salu, och väljer istället att se med tillförsikt på att jag är stark i den målgrupp som har börjat rota sig och skaffa penningkapital. Dessutom är det ju så att ”Dannyboy”-statistiken handlar om en pocketbok, och ”Vi har redan sagt hej då” om en bok i mjukband, som kostar betydligt mer. Att fler äldre köper en sådan är inte så konstigt. När roman nummer två kommer i pocket torde ålderskategorin 20-29 göra ett starkare intryck. Hoppas jag.
När det gäller Adlibris sätt att visa hur en bok har sålt rent geografiskt blir jag ärligt talat inte klok på deras statistik, men om jag tyder den rätt så har ”Dannyboy & kärleken” sålt bäst i relation till hur många som bor länet i Uppsala, Stockholms och Västra Götalands län, i fallande ordning. Sämst i förhållande till befolkningen har den sålt i Norrbottens, Gävleborgs och Kronobergs län, vilket man ju kan tycka är en smula olyckligt då Gävleborg är mitt hemlän, och Norrbotten min hustru Johannas. Inget profet i min hemstad, således. När det gäller ”Vi har redan sagt hej då” ligger Stockholm i topp, följt av Gävleborg och Skåne. Varför de verkar sky roman #1 som pesten i mina hemtrakter men gilla roman #2, är för mig en gåta, särskilt om man betänker att huvudpersonen i ”Dannyboy” faktiskt kommer därifrån, och en episod utspelar sig i Sandviken. Sämst har det gått hur som helst gått för roman nummer två i Norrbottens, Jämtlands och Gotlands län. Johanna har en del att jobba med i hemtrakterna, utan tvekan.
När jag twittrade lite om den här statistiken i går fick jag en reply från en kille som hade laddat ner boken från sajten, och bad mig ta det i beaktande i statistiken. Jag svarade att siffrorna ju bara gäller Adlibris försäljning av den fysiska boken och inget annat, tog man med de digitala nedladdningarna skulle nog bilden se helt annorlunda ut. Med det menade jag lite slentrianmässigt att det troligen skulle bli en helt annan könsfördelning om jag hade digitala siffror att tillgå, eftersom killar har en tendens att ta till sig ny teknik tidigare. Men faktum är att jag inte längre är helt säker på att det stämmer. För det finns faktiskt en e-boksversion av ”Vi har redan sagt hej då” tillgänglig hos Adlibris för försäljning också, och även om statistiken haltar betänkligt då den bara sålt i ett fåtal exemplar i det formatet (e-boken går ju också att ladda ner helt fritt från min sajt) – så har faktiskt samtliga e-boksköp gjorts av … ja just det, kvinnor.
Slutsats: Kvinnor mellan 30-39, det är grejen.
Framtida mål: Förmå killar att upptäcka mina romaner också. Och norrbottningar.
——
UPPDATERING: Får ett sms från en vän som verkar vilja förbli anonym, som stilla påpekar att det inte finns något ord som heter dykte, vilket jag som sömnbristande utlandssvensk hade råkat skriva i inläggets första mening. Mitt svar:
Nähä, det kanske det inte gör, men det borde göra det!
Psykchockskrigsattack. I går kväll slog Aftonbladet knut på sig själva.
Tipstack till Älskade dumburk.
UPPDATERAT: Enligt Resumé så var rubriken ett skämt, reportern säger till tidningen att han ville driva lite med kvällisarnas ”fjantiga chock-, psyk- och hånrubriker”.
Resumé skriver för övrigt att ordet psykchockskrigsattack ”skakar medie-Sverige i dag”. Hoppas det också är ett skämt.
Jag tyckte väldigt mycket om Johan Theorins två första delar i Ölandsserien i skarven mellan deckare och folksägn, ”Skumtimmen” och ”Nattfåk”– även om jag hade invändningar mot båda. När jag väl tog mig tid att lyssna igenom den senaste ”Blodläge” hade jag vissa således vissa förväntningar.
Kanske var det att jag lyssnade på den tredje delen om den gamle skepparen Gerlof Davidsson som ljudbok, som gör att jag inte riktigt föll för den på samma sätt. Lyssnandet har tagit lite för lång tid och känts splittrat, jag har inte haft möjlighet att promenera de där riktigt långa Tagepromenaderna som är så bra för ljudbokslyssning på sistone.
Eller så gick jag helt enkelt inte igång på älvorna.
För något i min relation till ”Blodläge” har känts svalt. Ovissheten kring det övernaturliga kommer inte riktigt fram på samma sätt, jag får känslan av att Theorin själv verkar tycka att älvor är en smula löjliga, så fort de påstås ligga bakom en händelse i boken är jag övertygad om att vi senare i handlingen kommer att få reda på att det finns naturliga – eller ja, det vi i modern tid anser naturliga – orsaker bakom. Den känslan fick jag aldrig i de två första böckerna.
Men ändå, visst uppskattar jag även ”Blodläge”, Theorin har lyckats bra med att hitta en alternativ värld för sina kriminalhistorier, den gängse kommissarien med trassligt privatliv och alkoholproblem står ingenstans att finna, istället befolkar han sina böcker med vanliga människor, där den knarrige, klurige och mysige Gerlof sitter sitter i historiens mitt och håller ordning på människor, tider, vetenskap och folktro. Enligt en bra artikel i Sydsvenskan om det svenska deckarläget år 2011 är det en trend vi för övrigt lär få se mer av, i takt med att förlagen börjar känns sig trötta på att pumpa ut deckare enligt standardmall 1A.
Johan Theorin ska ha planerat fyra delar i sin Ölandsserie. Jag hoppas på en grande finale.
Tänkte ni på en sak hos Bokhora i går? Deras fredagsfråga handlade om vilket bokformat de föredrar, och de fyra svarade unisont: Mjukband! Eller ja, visserligen svarade Jessica Björkäng engelsk storpocket, men det är i princip samma sak, eller nästan åtminstone. Jag skriver mer om det i slutet av inlägget.
Är det inte lustigt? Även i kommentarerna råder i princip konsensus – de mjuka böckerna regerar. Ändå ges fortfarande nästan all svensk litteratur ut i det hårda, inbundna formatet först, eftersom det är så det ska vara. Barn och famnar må vara mjuka, men böcker är hårda.
Jag vet att jag har skrivit om det här förut, men när jag skulle ge ut min debutroman frågade jag om det inte var möjligt att ge ut den i ett lite enklare format med mjuka pärmar direkt, och sälja den för runt 150 kronor. Nej, det var ingen bra idé tyckte förlaget, den skulle ges ut i standardutförande och fick ett rekommenderat försäljningspris på 250 kronor. Sedan gick det så klart som det gick.
Nej, det gick inte dåligt, det gick som det brukar göra för debutanter. Men jag tror fortfarande att det hade kunnat gå bättre än normalt om man redan från början funderat över vilken publik min roman riktade sig till, och paketerat och prissatt den utifrån de förutsättningarna från början. Vem i 20-30-årsåldern boende i någon av Sveriges studenttäta städer köper en debutroman inbunden för 250 spänn? Rätt få, inbillar jag mig.
Hur som helst. Jag förstår inte varför förlagen är rädda för att ge ut böcker med mjuka pärmar. Ja, en viss förändring har skett på senare år, främst bland mindre förlag uppfattar jag det, men fler borde gå den här vägen.
För om samtliga bokhoror vill ha mjuka pärmar, då inbillar jag mig att fler vill ha det.
——
Och så var det det här med formaten:
I de anglosaxiska länderna finns ett format kallat trade paperback, som oftast utkommer samtidigt som eller efter den inbundna upplagan. Böckerna är tryckta med mjuka pärmar, men i inbunden storlek (oftast 135 x 216 millimeter), till skillnad från vanliga pocketböcker, som har formatet 110 x 178 millimeter. Priset för skönlitteratur i trade paperback ligger oftast runt 15-18 dollar, det vill säga 100-130 kronor. I Sverige har några förlag försökt efterapa den här modellen, och lanserat ett format som de kallar storpocket. Hittills är det mig veterligen endast storsäljare som tryckts upp i storpocket, och när titlar trycks i det här formatet innebär det att den vanliga pocketen skjuts framåt i tiden, av rädsla för att ingen vill köpa storpocketen om den billigare vanliga pocketen kommer samtidigt.
Det vi i Sverige kallar danskt band eller mjukband är definitionsmässigt inte samma sak som trade paperback/storpocket, eftersom de danska banden/mjukbanden brukar vara förstautgivningar som helt ersätter den inbundna utgåvan och prisnivån ligger oftast mer i linje med vanliga inbundna böcker, inte de 130 kronor som trade paperback-böcker går för.
Det jag personligen helst vill se en satsning på är alltså en mellanväg – mjuka pärmar, kanske något enklare kvalitet, och ett lägre pris från start.
Tänk vad litteraturvärlden skulle kunna vara vacker då.
Vi är ju tillbaka i Berlin på allvar, och därmed är även Berlinbloggen igång igen. I dag har jag skrivit om tyskarnas något besatta inställning till parfymerade hygienprodukter. Som bonus får man inblick i Johannas beskrivningskonst.
Och så något helt annat. Efter önskemål finns nu åter en sökruta i bloggens högerspalt, så kom igen och leta upp gamla synder däri bara. Dessutom har jag gjort marginella ändringar i sidhuvudet, och tydliggjort vart man ska klicka om man vill kontakta mig i något ärende.
Minnesgoda läsare kommer säkert ihåg att det rasade någon form av betygsdebatt här i november, med anledning av UNT:s försök att betygsätta även den typ av kultur som tidigare inte ansetts möjlig att sätta siffror på – som litteratur, teater och konst. Efter en prövomånad med kajor på precis allt har de nu under januari testat att inte sätta betyg alls i sina recensioner. Nu lider försökstiden mot sitt slut, och det är dags att summera och komma till beslut. Jag är som bekant en förespråkare för betygen, eftersom jag inte tycker att litteratur är finare, fulare, enklare eller svårare att bedöma än exempelvis film.
Hur som helst – det pågår nu en omröstning på UNT:s sajt om kajornas vara eller icke vara. Gå in och gör en insats vetja, vi har ju trots allt demokrati.
När jag ska var själv med Tage en kväll eller någon dag tänker jag att det ska bli skönt med lite egentid, tid att skrota efter att han har gått och lagt sig, tid att se ikapp lite i tv-seriehögen, kanske till och med en film, tid att göra sådant som jag gjorde förr, innan vuxenlivet kickade in på riktigt vid 33 års ålder.
Men så kommer de där kvällarna och de där dagarna och jag tycker bara att det är tråkigt, ensamt, inte alls avslappnande.
Nu är visserligen inte ensamtid detsamma efter Tages födelse. Även efter att han somnat framåt halv åtta på kvällen upptar han mina tankar, min oro för hans välbefinnande ökar markant när vi är ensamma, jag går in och kollar honom minst en gång per halvtimme – andas han? – och lägger täcket som han hatar över åtminstone benen i en fåfäng förhoppning om att han inte ska sparka av sig det inom fem minuter just den här gången.
Jag vet att det inte finns någon logisk orsak till varför jag känner den här stegrade oron när vi är ensamma. Jag tar hand om honom lika bra som Johanna, visserligen klär jag kanske inte på honom riktigt lika mycket kläder när vi går ut men i övrigt är det ingen skillnad. Jag är en bra förälder. Ansvarsfull. Omtänksam. Det är jag övertygad om.
Men ändå kommer den där känslan krypande. Oron för att något ska gå fel som gör att … ja att … ja att allt är mitt fel, helt enkelt.
Det är väl inte svårare än att det handlar om manligt och kvinnligt. Som man förväntas jag inte kunna ta hand om mitt barn, och även om jag vet att jag kan det så är det skillnad på förnuft och känsla. Det dåliga självförtroendet ligger där inne någonstans, redo att blossa upp när som helst men kanske allra helst när jag gör någon syssla som Johanna oftast gör när vi är tillsammans. Smörjer in honom efter att han badat. Väljer vilka kläder han ska ha. Sjunger honom tills sömns.
Hm.
Det var ju inte riktigt den här riktningen blogginlägget skulle ta. Det skulle ju handla om insikten att jag inte längre tycker om att vara ensam, trots att jag så sent som för tre år sedan såg det som livets normaltillstånd. Att jag är en annan nu.
Men saker och ting hänger så klart ihop. Vi är en familj nu, en lycklig sådan. Klart jag föredrar när vi är tre.
Vi är tillbaka i Berlin. Än så länge bara jag och Tage – han sitter och spelar synt på golvet bredvid mig – men Johanna ansluter i morgon.
Dimman låg tät över Tegels flygplats när vi landade i går eftermiddag, tror inte marken syntes förrän vi nästan slog i backen. När vi klev av S-bahn vid Frankfurter Allee föll ett tungt snöblandat regn. Välkomnandet hade väl kunnat vara bättre.
Men. Spårvagnarna åker förbi nedanför fönstret. Det kommer att bli bättre väder. Gatorna är snöfria, vilket innebär att det är betydligt enklare att ratta barnvagn. Julgranen stod kvar där vi lämnade den i mitten av december.
Kort sagt är jag väldigt glad över att vara åter.
I dagarna ges film- och tv-nördsantologin ”Vad gör de nu?” ut. I boken, som är ett initiativ av Alexander Kandiloros, har ett femtiotal skribenter av olika slag, jag är en av dem, skrivit om vad som hänt med fiktiva karaktärer efter att ridån har gått ner. Närmare bestämt vad de här personerna/seriefigurerna/gudarna/djuren gör tisdag den 27 april 2010.
Mitt bidrag handlar om Marty McFly från ”Tillbaka till framtiden”. När jag skrev texten var jag bara halvnöjd, men nu när jag läser den igen känner jag att … tja, jorå, det blev helt okej. Det enda som grämer mig är att de allra flesta tydligen skrivit texter där det gått dåligt för de olika hjältarna, och jag är inget undantag. Marty McFly som medelålders man är ingen lycklig människa, hans ”vetskap” om vad som ska hända honom i framtiden har inte direkt spelat honom i händerna, om vi säger så.
