Nu satsar vi oss ur krisen, hörni.

Jag har ju gjort mig lustig över det här några gånger, senast i helgen, men kors i taket, kolla vad Svensk Bokhandel skriver två texter om i dag – Akademibokhandeln medger att de senaste årens hårdare satsning på bästsäljare och färre böcker av olönsam art – mindre akademi och mer bokhandel som förre chefen Ulf Lindstrand sade i en kritiserad intervju för några år sedan – inte varit så lyckad. Nu blir det åter satsning på ”den välsorterade bokhandeln med fokus på kvalitet och information”. Akademibokhandeln ska också fokusera mer på allmän facklitteratur och kommunikation med omvärlden för att betona läsningens betydelse.

Hurra! Hoppas att Bokia snabbt följer efter.

Under the dome

Jag sitter i fejktropikerna med datorn i knät i mina nyinköpta tjejshorts och håller på med internet. För samtidigt som svenska journalister låste in sig i Big brother-huset för att under ett dygn leva rövare tog vi tåget, ersättningsbussen och slutligen Tropical Islands-bussen sex mil söderut från Berlin där en gigantisk hangar slagits upp på ett fält. Utomhus är det just nu -1,8 grader, här inne 27,2 med en luftfuktighet på 48,6 procent. Ursprungligen var hangaren tänkt att husera bygget av luftskepp, men när det gick i stöpet redan på planeringsstadiet: Hello Tropical Islands.

Det är utan tvekan en underlig plats, ett Thailand i miniatyr med egen regnskog och vad som sägs vara världens största pool. Enligt Wikipedia sitter vi nu och lullar till (oroa er inte, det här skrivs på onsdagskvällen) i världens största byggnad ”without supporting pillars”, vad nu det kan tänkas heta på byggsvenska. Rymden ovan är onekligen spatiös, och ja, det känns faktiskt som att vara på ett all inclusive-hotell i Sydostasien, även om jag visserligen aldrig besökt ett sådant. I morgon – läs i dag – ska jag ta ett dopp med Tage redan före frukost. I dag – läs i går – fick han uppleva sand mellan tårna för första gången. Reaktionen var … avvaktande. Jag räknar med mer entusiasm i morgon.

Läs i dag.

Så som i en spegel

Nej, någon spegel av samtiden är väl ändå inte Elin Wägners ”Norrtullsligan”, även om den jämställdhet som berättarjaget Pegg och de övriga kvinnorna i ligan kämpor för på intet sätt uppnåtts i samhället 103 år efter dess ursprungliga utgivning.

Men ändå tycker jag att det känns som en spegel, om än förvrängd. Det Stockholm Elin Wägner skriver om i sin debutroman känns så nära, men är ändå så annorlunda. Kvartetten går längs de gator jag sedan länge gjort till mina, om jag inte misstar mig bor de till och med i samma kvarter som jag förlade huvudpersonens lägenhet i ”Vi har redan sagt hej då” till, blott ett stenkast ovanför Odenplan på Norrtullsgatan.

Hur är den som roman då? Mer intressant som tidsdokument och debattinlägg än berättelse, skulle jag säga. Ett drygt halvår i kontoristernas strävsamma liv, några lyckas, andra dör, även fast ingen visserligen dör och ingen väl riktigt lyckas heller. De gjorde sällan det vid den här tiden, kvinnorna som gick i bräschen på arbetsmarknaden trots kraftigt motstånd från samhället i stort.

Har jag roligt under läsningen? Absolut. Det finns en uppfriskande lätthet i historiens jargong, dialogen är rapp och fyndig, karaktärernas öden berör även om själva handlingen inte riktigt förmår göra det.

Formgivningen av den nya ”Stockholm läser”-utgåvan så. Jag gillar den verkligen, när jag såg boken tänkte jag genast att det är så här jag vill att pocketversionen av min ovan nämnda roman ska se ut. Det passar visserligen inte riktigt, men jag kan väl få drömma?

En avslutande fundering. Jag undrar om den här nya utgåvan skapats genom att ett äldre original scannats in, och att sedan en ny text satts utifrån denna inscanning? På några ställen dyker nämligen småmystiska fel upp, som känns som att ett OCR-program inte lyckats tolka originaltextens bokstäver på korrekt sätt. Nu minns jag så klart inte exakt var de här grejerna dök upp och jag skrev inte ner det – och språket de uttrycker sig på i boken är annorlunda mot vad vi är vana vid drygt 100 år senare – men jag undrar jag om det inte var ett par u:n som tolkats som å:n eller om det var tvärtom eller åtminstone liknande.

Ja ni hör ju. Spiksäker på min sak.

——

I kväll talar för den delen litteraturvetaren Boel Hackman, som också skrivit efterordet till den nya utgåvan av ”Norrtullsligan”, om Elin Wägner på Skarpnäcks bibliotek i södra Stockholm, som en del i ”Stockholm läser”-satsningen. Åk dit vetja!

En söndag i livet

Tog spårvagnen till Prenzlauer Berg i går. Blev sugen på att se Ingmar Bergman-utställningen som pågår i stan. Kollade in ett fint hus. Såg en bok med den föga politiskt korrekta titeln ”Den galne lappen” på marknaden i Mauer Park. Hängde i den charmerande lilla bokhandelskedjan Buchbox butik på Kastanienallee. Gick till kindercafét Onkel Albert och hängde med Shrek.

Men kontors- och pappersmaterialet då?

UPPDATERAT INLÄGG.

Vi reste en kortis till Polen i går, staden Slubice placerad på den östra sidan av gränsfloden Oder. Mer om det kan man läsa i mitt inlägg på Berlinbloggen, här tänkte jag hålla mig på den västra sidan av floden, i den tyska staden Frankfurt an der Oder, som vi strosade runt i innan vi gick över bron till den polska sidan.

Frankfurt an der Oder är en rätt sömnig stad, cirka 60 000 invånare enligt Wikipedia. I en av stadens två gallerior gick vi in på en bokhandel och kikade runt, det gör vi i princip alltid när vi får möjlighet. De hade det vanliga utbudet när det kom till svenskt, Stieg Larsson längst fram så klart, men också mycket pushande av Lars Keplers ”Hypnotisören” för tillfället. Larsson hade för den delen vid det här laget legat 164 veckor på den tyska topplistan med ”Män som hatar kvinnor”, stod att läsa, den låg nu på plats sex eller sju har jag för mig, Johanna tog en bild, kanske bloggar hon om det på Bokhora.

Hur som helst. Det som alltid slår mig när jag går in i boklådor utomlands fick mig att haja till även här. Det är så mycket böcker! Som sagt, en sömnig stad av Faluns och Östersunds storlek i Tysklands yttersta östkant, och de har en bokhandel i två våningar med bara böcker. Hur är det möjligt? Man måste ju upplåta halva lokalytan till kontors- och pappersmaterial i en bokhandel! Väl?

Det har jag sett på tv höll jag på att säga, när jag menade på Bokia. Och Akademibokhandeln.

——

PS. Ber om ursäkt för bildkvaliteten. Jag bar en son i famnen som den sista droppen vatten. DS.

——

UPPDATERING: Efter iPets kommentar började jag fundera över om vi inte hade pratat om det här ämnet någon gång i DJtv tidigare, det ringde några vaga klockor. Lyckades dock inte hitta något där det här nämns specifikt, men vi är inne på skillnader mellan den svenska och de tyska och engelskspråkiga marknaderna i det här avsnittet, när vi var på besök i Berlin hösten 2009. Check it out vetja!

De svåra trafikproblemen

Jag är ju något av en nörd när det kommer till kollektivtrafik, särskilt spårbunden sådan. I morse fick jag en länk tillskickad mig av iPet till den här helt fantastiska lilla filmen om Stockholm och ”dess svåra trafikproblem”, och hur de ska lösas genom en ökad satsning på allmänna trafikmedel.

Det fina i kråksången, eller tragiska om man så vill, är att filmen ”Den förlorade melodien” är producerad av Svenska Lokaltrafikföreningen år 1957, och jämfört med dagens situation ser trafikbilderna som visas i filmen närmast idylliska ut. Med det menar jag inte att det är en löjlig film, snarare tvärtom, eftersom kollektivtrafiken byggts ut endast sporadiskt sedan mitten av 1950-talet, om man bortser från tunnelbanans blå linje, vars förorter inte existerade vid den här tiden. Biltrafiken har dock under samma period ökat dramatiskt.

Ni kan ju själva räkna ut resultatet av den ekvationen.

Teknik ska ju hjälpa, inte stjälpa!

Alltså det här med att jag måste ha en bild till varje blogginlägg för att den nya designen på bloggen ska fungera ordentligt, det bidrar inte alltid till kreativiteten, kan jag säga. Och eftersom jag inte hittat något sätt att få temat jag valt att använda sig av en standardbild när jag … ja säg befinner mig på stan och kanske vill plita ihop något snabbt via mobilen och därför inte kan fixa med bild på det sätt som krävs – nej, iPhone saknar inte brister – ja, då känns det en smula surt.

Ville bara säga det.

Med stora krafter följer ett stort ansvar

UPPDATERAT INLÄGG.

Bokrean är igång! Eller ja, åtminstone på nätet. Eller ja, åtminstone så är förhandsbeställningarna igång på nätet. Bokus öppnade portarna redan i tisdags, och Adlibris i går, och utbudet och priserna är väl som vanligt snarlika med vissa avvikelser åt olika håll. Mina egna priser – jag har valt att ha med båda mina romaner i rean i år – är 19 kronor för ”Dannyboy & kärleken” både hos Adlibris och Bokus, och ”Vi har redan sagt hej då” går för 69 kronor hos Adlibris och 72 kronor hos Bokus. Same same, just slightly different.

Hur ser reorna ut på nätet rent allmänt då? Om vi säger så här:

Jag har alltid haft ett väldigt bra samarbete med Adlibris, ända sedan ”Dannyboy” kom ut i pocket och jag startade mitt vingliga miniförlag för snart fem år sedan har jag bemötts otroligt bra av deras inköps- och marknadsavdelningar, men det går samtidigt inte att blunda för hur sajterna ser ut. Adlibris har genomgått väldigt få förändringar genom åren, vilket säkert beror på att de har ett stort marknadsövertag gentemot konkurrenten, men där Adlibris ofta känns omodern, är Bokus sajt år 2011 rejält mer inbjudande och användarvänlig. Reafliken är inget undantag. Jag älskar att man på förstasidan för exempelvis skönlitteraturrean hos Bokus i vänsterfliken genast ser hur många titlar det finns på rean inom alla genrer och att man med ett knapptryck kan filtrera ut vilka böcker som exempelvis är särskilt väl anpassade för 9-12-åringar, vilka romanserier som finns på rean, vilka reatitlar som puffas för med bokvideos (min är en av dem!), vilka som har recensioner, vilka som är på svenska respektive engelska och så vidare. Klickar man sedan ner sig ett steg, och exempelvis väljer ”samtida skönlitteratur”, ändras filtreringssiffrorna i vänsterfliken och fokuserar enbart på samtiden, och att man sedan kan fortsätta att klicka sig neråt i hierarkin tills man når exakt de sökriterier man själv vill ha. Smart, enkelt och på intet sätt störande om man bara är ute efter att bläddra igenom hela utbudet utan en massa lullull.

Hos Adlibris då? Tja, där kan man välja genre samt använda en sökruta. That’s it.

Kom igen nu Adlibris, bättre kan ni. Innan nästa års rea drar igång vill jag se en rejält moderniserad sajt som lockar till nya läsarupptäckter på samma sätt som Bokus numera gör. Ni må vara etta på marknaden, men med stora krafter följer också ett stort ansvar, som Spindelmannens farbror sa.

——

UPPDATERING: Och som om de inte hade nog att göra på Adlibris efter att jag beordrat dem att bygga om sajten, kommer nu på eftermiddagen nyheten att företagets två kvarvarande grundare, Pär Svärdson och Fabian Fischer, lämnar företaget. Svensk Bokhandel har hela storyn och analysen.

DN Bok, boktorsken och jag.

Alltså, har den en gång så stolta (nåja) satsningen DN Bok i princip dött sotdöden? I skrivande stund toppas denna flik på DN Kultur av ”Familjen Larssons svar till Gabrielsson” och ”Lapidus knyter ihop sin trilogi”, vilket visserligen är två fina litteraturnyheter, men de är skrivna den 26 respektive 27 januari, vilket väl är att tänja på begreppet ”nyhet” lite långt.

Längre ner i flödet dyker visserligen färska recensioner och nyhetsartiklar upp, men om jag tillåts sia om sidans uppbyggnad utan att ha någon egentlig koll skulle jag säga att de hamnar där per automatik, medan de två topptexterna lagts in manuellt, och således stannar där tills någon kommer på tanken att byta ut dem.

Visserligen är det så att antal klick är rätt få när man kommer två underavdelningar ner på en sajt, men det handlar ju om att vårda sitt varumärke också. I pappersupplagan har DN Boklördag på kort tid blivit en etablerad institution på lördagar bland litteraturälskare. Nätmotsvarigheten framstår just nu som en oäkting ingen vill kännas vid.

När DN Bok lanserades lagom till bokmässan 2008 skrev jag följande i bloggen

Behagar de uppdatera den ordentligt så känns det som en välriktad satsning i tiden (internet är ju det nya svarta, ni vet).

och det känns ju fortfarande som en tanke.

Och på tal om mitt inlägg från 2008 – i slutet nämns att Jonas Thente i en ironisk släng till Bokhora ville döpa DN Bok till Boktorsk, ett domännamn som vid den här tiden ägdes av vår vän Fredrik. Han verkar dock ha slutat betala fakturan, för när jag kontrollerade boktorsk.se i går kväll fanns den tillgänglig för köp.

Inte nu längre.

Femton minuter räcker inte

Jag har aldrig varit någon novelläsare av rang, vet inte exakt vari mitt problem består men jag tror att det handlar om att jag har svårt att fatta tycke för en berättelse direkt, jag vill låta saker sakta växa sig in i mig. Att bara stiga rakt in i en värld och ta del av ett begränsat skeende och sedan pang bom tjong är det över, nej, det är inte riktigt vad jag längtar efter när jag läser.

Man skulle också kunna påstå att det handlar om att jag är korkad. Att jag inte klarar av att in för många intryck på för kort tid. Kanske är det så.

Men oavsett orsak – det här är ett grundproblem i mitt läsande som jag alltid har tampats mot, och under rådande omständigheter gör det läsningen av Alice Munros ”Kärlek vänskap hat” än svårare. För om det är något som mitt snart årslånga föräldraskap har fört med sig, så är det att ögonen aldrig orkar hålla sig uppe mer än tio, kanske femton minuter efter att sängläsningen inletts. Då Munros noveller ligger på 30-40 sidor vardera, räcker inte den tiden för att läsa en novell per kväll, inte ens en novell på två kvällar, snarare tre eller till och med fyra om tröttheten är extra stor. Alltså ligger jag där i sängen, funderandes över vad jag läste senast, vem huvudkaraktären är i den här berättelsen, om det var i den här eller i den förra som det var en kvinna som mindes att hon som barn haft en vän vars pappa byggde brunnar, om jag ska bli tvungen att bläddra tillbaka för att förstå vem Queenie är, vem hon har rymt med, om det ens var hon som rymde eller om det var någon i förra novellen.

Ja, och så vidare.

Inget av det här är så klart Alice Munros fel, jag hyser inga tvivel om att hon är novellkonstens mästare och värdig ett nobelpris, som det brukar sägas när det vankas oktober. Men just nu klarar jag inte av att varje kväll memorera ett nytt persongalleri som jag ska somna ifrån inom en kvart, ingen av oss två mår bra av det. Alltså avvaktar jag med resten av hennes författarskap tills Tage och hans eventuella framtida syskon skaffat sig dygnsrytmer som inte innebär uppstigning före klockan fem varje morgon, och ägnar mig åt romaner där ramarna hålls intakta över längre sidrymder istället.

Sparlåga

Jag fick magsjuka i går, kanske var det lördagskvällens pizza till Melodifestivalen, kanske var det bara Tyskland, har varit magsjuk tre gånger sedan vi kom hit i höstas, det hör inte till mitt normala magrutiner. Irriterande.

Sov mig igenom större delen av gårdagen. Börjar väl så sakteliga återfå livsandarna i dag, även om jag fortfarande känner mig skral, skör och går runt med en vagt molande magvärk, något som inte direkt passat så bra ihop med att Tage haft en av sina mest klängiga och griniga dagar i mannaminne. Men men, allt ska väl inte vara en dans på rosor jämt. Och just nu sover han sött i alla fall.

Det är mycket familjeliv här nu. Det är sådant livet är just nu. Familjelivigt.