Sedan sist

Det har varit några småjobbiga dagar, Tage fick rätt hög feber i onsdags kväll, sedan har det hållit i sig med vissa toppar och dalar, med allt vad det innebär. I och med att han fick en urinvägsinfektion redan när han var två månader då njurarna inte var färdigutvecklade vilket ledde till att han fick äta antibiotika i nästan fyra månader i förebyggande syfte, är vi lite extra nojiga när det kommer till feber. Nu är han visserligen förkyld också, och vi var och tog urinprov och sänka i torsdags och allt såg bra ut, men vi får väl se om vi får gå till doktorn igen om inte febern ger med sig. Tycker han känns lite svalare nu på morgonen, men det har han visserligen gjort vid andra tillfällen under de här dagarna också. Förutom vid de värsta topparna uppåt höga 39, håller han sig dock på gott humör.

Tage är ett barn som inte ligger still när han sover. Han kryper, snurrar, bökar, sätter sig upp, gnäller, kryper igen, slår huvudet i väggen, slår huvudet i väggen igen, vaknar, och så vidare. Det i kombination med febern har inte varit någon höjdare, beteendet har intensifierats, med minimal sovtid för oss äldre i familjen som följd. Vi försöker turas om att ha ansvaret för att hålla honom på rätt köl i sängen, men i natt har vi båda varit vakna större delen av tiden. Nu är jag sedan två timmar stationerad med Tage i köket för att Johanna ska få sova lite, det är det enda rum som ligger tillräckligt långt bort för att erbjuda någon typ av tystnad i sovrummet när han håller låda – vår lägenhet lider en irriterande brist på ljuddämpande dörrar. Nyss fick han dock ett trötthetsryck, men eftersom jag var rädd att han raskt skulle snurra ner på golvet om jag sövde honom i soffan i vardagsrummet, har jag nu byggt en provisorisk säng på köksgolvet, där jag sitter bredvid och vaktar på honom, samtidigt som jag skriver det här.

Rätt mysigt i all sin relativa eländighet.

Köplust

Snurrig dag. Satte mig redan i morse för att skriva något om nya iPaden, jag lade ju upp för det i går, men så kom febrigt barn, lunchmöte, barnläkarmottagning, tvätt och allmänt kaos överhanden. Nu sover dock den febrige men i övrigt tydligen friske sjuklingen, och jag kan andas ut några sekunder.

Så. iPad 2. Ja, jag kommer att köpa nu. Nej, jag tror fortfarande inte att Apple är särskilt intresserade av att överta förstapositionen från Amazon när det gäller e-böcker, även om de så klart inte skulle ha något emot om det skedde. Visst, de fick in Random House i iBookstore och därmed ytterligare 17 000 titlar, men de ligger fortfarande på under 100 000 titlar totalt, att jämföra med Amazons 800 000. Och visst ser 100 miljoner nedladdade titlar ur e-boksbutiken ut som en bra siffra, men utan jämförande siffra från Amazon är det svårt att värdera den. Kom igen nu Amazon, visa era kort för en gångs skull.

Det är ju dessutom så att det inte är dåligt för Apple om det går bra för Amazon, eftersom många använder Kindle-appen för att läsa e-böcker på sin iPad. Jag skriver än så länge eftersom det ju återstår att se hur Amazon tänker hantera Apples krav på 30 procent av intäkterna, det finns ju en risk att de säger up yours och drar in appen. Alternativet är väl att de halvretirerar och satsar på den webbaserade butiken enbart, och låter appen vara enbart ett e-boksläsarprogram, utan direkt hänvisning till webbutiken (det ju det som är stötestenen).

Jaha, där vaknade han igen. Slut på rasten.

Just ja, en grej till. Det blir en vit.

iPaden och läsplattan

Det finns ju utan tvekan en viss ironi i att jag i dag – samma dag som jag ska livefölja Apples presentation av iPad 2 och med stor sannolikhet äntligen göra slag i saken och köpa mig en egen – skriver en text på UNT Kultur där jag dissar iPaden som e-boksläsare. Jag! Som både gillar iPad och e-böcker! Mycket!

Fast det är visserligen inte det jag gör egentligen, dissar iPaden alltså. För personligen tycker jag att iPaden är en utmärkt e-boksläsare, textens syfte är ett annat, nämligen att slå hål på myten som säger att Apple med sin iPad leder e-boksläsarutvecklingen i USA. Jag trodde själv att Kindlen skulle stendö samma dag som iPaden presenterades, men så har verkligen inte skett. Amazons dedikerade läsplatta, och på sistone även Barnes & Nobles variant Nook, har i stället fortsatt plocka marknadsandelar från den fysiska bokförsäljningen, och går som tåget, även om Amazon visserligen på ett rätt irriterande sätt vägrar släppa konkreta försäljningssiffror. Apple verkar tvärtom rätt ointresserade av e-böcker, med all sannolikhet anser de att det finns mer pengar att tjäna på musik, film och appar.

Det här kan så klart komma att ändras, i samband med att iPad 2 presenteras finns en del som tyder på att USA:s största förlag Random House till sist börjar sälja sina e-böcker i Apples e-boksbutik iBookstore, till exempel. Men räcker det för att Apple ska ta en ledarposition? Jag tror inte det.

Den 1 mars 1986

Som så många andra fick jag reda på att Olof Palme hade mördats via ”Gomorron Sverige”. Eller rättare sagt via avsaknaden av ”Gomorron Sverige”. Jag minns att jag satte på tvn hos pappa strax före sändningsstart på lördagsmorgonen, och möttes av beskedet att programmet ställts in till följd av mordet på statsminister Palme. Som jag minns det var det jag som fick upplysa resten av familjen om vad som hänt. Senare på lördagen deltog vi i, eller ja, tittade åtminstone på när pappa deltog, en tävling i skidorientering i Avesta, där det hölls en tyst minut. Jag var elva år, och det är ungefär vad jag minns från den 1 mars 1986.

I TT:s Publishblogg kan man sedan i går läsa TT:s flöde av texter under mordnatten. Det är häpnadsväckande spännande läsning, och det lustiga är att jag så väl känner igen formuleringarna och sättet som texterna byggs ut och skrivs om på än i dag, trots att ett kvarts sekel gått sedan den där natten. De tappra få som satt som nattredaktör den där fredagsnatten måste ha haft en del att göra, om man säger så.

Och på tal om nyhetsbyrån i mitt hjärta så är det i dag första gången på 3 934 dagar som jag inte är anställd där. Man tycker ju när man ser den siffran att jag väl för bövelen hade kunnat hålla ut till 4 000 innan jag sade upp mig.

Tänkte inte på det.

Bloggerier

Jag har lite skaparångest. Bloggen känns oengerad för jag känner mig oengagerd, inte på bloggen specifikt utan allmänt, jag är en enda stor bebiskoma utan tankar och idéer.

Dessutom stryper tyvärr den nya bloggdesignen mig. Jag gillar den verkligen, tycker den är snygg, men den kräver en bild till varje inlägg. Och den kräver att jag sitter framför datorn när jag fixar in bilderna, det går inte att ordna via mobilen. Och att tekniskt höja bloggribban när min föräldraledighetstillvaro med en son klängande i benet 24/7 kräver mer enkelhet än någonsin i mitt liv, var kanske inte helt genomtänkt.

Så jag nojar lite över vad jag ska göra. Fortsättning följer.

Kajstopp

Det blir inga betyg över hela linjen i UNT. Efter försöksperioderna med att först ha betygsatt alla sorters kultur i en månad och sedan inget i en månad landar man nu i att betygsätta enbart filmer och skivor, de kajor som före försöksperioderna delades ut till konserter och shower slopas. Samtidigt plockar man in en superkaja och en surkaja, som ska användas när något utmärker sig rejält åt endera hållet.

Jag tycker, föga förvånande efter mina tidigare inlägg i ämnet, att det är ett trist beslut. Hela min argumentation går ut på att jag inte tycker att man kan göra skillnad på kultur och kultur, men nu kvarstår rågången – en film anses kunna betygsättas, en roman det inte. UNT:s kulturchef Lisa Irenius medger i en krönika i dagens tidning att hon helst tagit bort även musik- och filmbetygen och därmed skapat konsekvens, men anger vanans makt som skäl att behålla dem. Nu blir det en klassisk lagomlösning i stället – skala bort några sorters betyg, och förutspå att alla nog är borta inom tio år.

Jag ska inte bli långrandig – jag har en förkyld bebis som klänger i mitt byxben – men en sak jag tycker är konstig är argumentet att sidorna syntes bli för jämntjocka när man satte kajor på allt, 80 procent av betygen som delades ut var treor och fyror. Men är det inte så verkligheten ser ut? Det mesta som ges ut och som man på en tidningsredaktion väljer att lyfta upp till en recension ligger ju där, inom ”bra till mycket bra-spannet”? Nu blir det som att man försöker dölja att majoriteten av det som ges ut inom olika kulturyttringar håller en rätt så genomgod kvalitet, och i undantagsfall är riktigt bra eller rent ut sagt uselt.

Även Medievärlden har en text i ämnet.

Ambivalens

Vi är i bostadsbytarfarten, måste ha större, 55 kvadrat räcker inte på långa vägar när Tage sätter fart på dagen, jag får smärre sammanbrott dagligen av det myller av saker, papper, böcker, prylar, böcker, böcker som upptar varenda millimeter här inne.

Människor som ska komma hit och kolla, lägenheter vi ska iväg och syna, runt i stan, studera, fundera, väga för och emot, tro att något är klart och så nähä så tystnar människan, trots att hon verkat så löjligt på och har sedan inte ens vett att bara mejla tillbaka och säga nej tack.

Att människor har så lite hyfs i kroppen förvånar mig ständigt.

Men nu har vi en i princip lika bra lägenhet på gång. Men den är dyr, ack så dyr, närmast en fördubbling av vår nuvarande hyra. Är det värt det? Jag vet inte.

Jag har alltid sett mitt boende som rätt sekundärt, tycker att det är viktigare att det ligger på rätt plats än att lägenheten i sig är fantastisk, skrev på kontrakt till min förra lägenhet vid Odenplan innan jag ens sett den, hade inte ens sett foton, bara fått planritningen beskriven för mig över telefon. Men hyran var låg, storleken helt okej och den låg hundra meter från Odenplan. Det gick liksom inte att säga nej, hur osedd den än var. Och jag kom också att trivas finfint.

Men livet är annorlunda nu. Vi är tre som ska med i ekvationen, längre fram kanske fyra, och det är förhoppningsvis ett boende för oöverskådlig tid framöver.

Nej, jag tror inte att det är värt det. Eller?

Ååååh.

Lite om bokrean, trots allt.

Två år i rad har jag och Johanna levererat DJtv–avsnitt där vi ställt frågan Är bokreans saga all? Trots det fortsätter rean att tuffa på, dock kanske inte i all sin tidigare glans.

Hur som helst. I år blir det inget sådant avsnitt, vi är ju i nuläget särdeles dåliga på att producera tv, men vill man så kan man höra Johanna prata bokrea – som ju börjar i morgon – i dagens ”P3 populär”. Och det vill man ju! Hon håller låda i programmets andra timme, det vill säga efter klockan elva.

Hej hej nya tillvaron!

Måndag den 22 maj år 2000 började jag arbeta på TT Spektra. Mer än ett decennium sedan, nästan en tredjedel av mitt liv.

Men allt har sin tid. Därför har jag valt att säga upp mig från min anställning på kultur- och nöjesredaktionen. Den 1 mars sker uppsägningen officiellt, men jag hörde att det aviserats i jobbets veckoinfomejl i fredags, och är det ute där, är det väl lika bra att offentliggöra det här också.

Vad ska jag göra nu då? Vet inte exakt faktiskt. Jag tänker mig en frilanstillvaro där jag kombinerar journalistik med författande med förlagsarbete med olika nätprojekt med … ja, vad vet jag, jag känner mig öppen inför det mesta. Jag hoppas kunna hålla mig inom den kulturella sfären, men även vidga mig och skriva mer om teknik och internet, det har alltid varit rätt stora intresse- och kunskapsområden som jag aldrig gjort något av på det professionella planet.

Varför väljer jag då att säga upp mig från en fantastisk redaktion, där jag haft enbart roligt under alla år, där jag har träffat några av mina bästa vänner, där jag kommer att sakna mina arbetskamrater varje dag? Tja, kanske just därför. Jag har haft det så bra där. Jag har blivit bekväm, och det i kombination med att jag alltid har varit en trygghetsknarkande person har gjort att jag inte har utmanat mig själv utan i stället suttit still i båten. Inget fel i det i sig, men jag har blivit en annan de senaste åren, och det är hög tid att den förändringen även avspeglar sig i mitt arbetsliv.

Känns det läskigt? Inte riktigt ännu, jag är ju fortfarande föräldraledig och tänker mig en mjukstart in i den nya tillvaron, men visst, klart det kommer att vara annorlunda att inte ha en stadig och helt okej lön som tickar in på kontot per automatik varje månad.

Helt överger jag dock inte TT Spektra, vare sig på det privata eller yrkesmässiga planet. Jag skriver sedan i höstas en krönika om nätet och teknik en gång i veckan på frilansbasis, och det ska jag så klart fortsätta med.

Så. Det var det det. Jag ersätts på redaktionen av Sara, som redan vikarierat på min plats och som jag arbetade sida vid sida med förra året. Jag kan inte tänka mig en finare ersättare, hon är banne mig bättre än vad jag är.

Lite konstigt känns det. Men också väldigt roligt.

Hey ho here we go.

——

Bilden? Tja, det är inget speciellt med den, mer än att det var den äldsta digitala bild jag hittade på mig själv, den togs i november 2002 när jag hade jobbfest i min dåvarande lilla etta med kokvrå vid Gullmarsplan.

Och så flyter tiden fram

En sådan där helg när tiden flyter förbi.

Jag har inte hunnit läsa DN Boklördag, försöker hinna göra det även när vi är utomlands men den här helgen … nej. Jag samlar på mig länkar, texter jag vill läsa eller gå vidare med, den här recensionen av livet med en Macbook Air till exempel, den här artikeln om Pet Shop Boys kommande balettuppsättning som vi ska gå på sista helgen i mars i London till exempel, det här ”Tillbaka till framtiden”-spelet för iPad till exempel – om jag hade en iPad alltså, jag inväntar ju #2 – och den här mastodontgenomgången av Wireds stora artikel från 1997 om hur det krisande företaget Apple ska räddas, sedd med 2011 års glasögon.

Till exempel.

Men inget har hunnits med. Tiden flyter förbi, ägnas åt barn- och hushållsrelaterade göromål, i dag flyger vi till Stockholm, lägenheten bör väl städas först, tvätten vikas och plockas undan, barnet barnet barnet, han är i en sådan där klängig period nu, bryr sig föga om oss när vi sitter vid hans sida på golvet men så fort vi flyttar oss en meter bort, vid skrivbordet där datorn står utom hans flinka fingrars räckhåll är han genast där, sliter i jeansen, hänger i benet, klänger, drar, sliter och gnäller gnäller gnäller så det skär i öronen och det är bara att ge upp, ner på golvet igen, sitta med, försöka leka med legot men vips så har han tappat intresset för en igen, försvinner iväg för att ratta om inställningarna på stereon och man tänker bra, där kan han stå och pilla, jag ligger kvar här på golvet men läser lite tweets i telefonen så länge men ögonblicket han ser den är han blixtsnabbt där igen, drar, sliter, gnäller gnäller gnäller och man lägger undan telefonen, ligger där och gör ingenting med sin vinhuvudvärk för man såg Melodifestivalen på SVT Play hos familjen Paues/Darlingtons i går kväll och drack väl kanske ett glas vin för mycket och klockan är bara 06.55 än och så länge man betraktar honom i sin sysslolöshet är han nöjd och kan gå tillbaka till stereon och trycka på knapparna, ratta om volymen, pilla lite.

Och så flyter tiden fram i ett virrvarr av pusselbitar, lego, spännande sladdar och sönderslitna/uppätna tidningar som råkat hamna i blickfånget.