Kategori: Livet och sånt

Wyclef Jean om kärleken till bruket

Som sandvikare i exil är sådana här uttalanden väldigt svåra att få grepp om:

– Om två år kommer jag att börja titta efter ett hus där. Jag flyttar runt mycket, och då kommer min dotter att vara i rätt ålder. Jag vet automatiskt att Sandviken är ett av de ställen jag kommer att vara på. Vi har 365 dagar om året, och jag vet redan nu att minst 50 av dem vill jag tillbringa i Sandviken. Jag får en sån energi där. Naturen är underbar. Det är konstigt, jag vet inte… Ibland kan du komma till ett ställe och bara… jag vet inte, kanske min ande har varit där tidigare? Det känns bara som att Sandviken är hemma.

Wyclef Jean berättar om sin kärlek till Sandviken i en intervju med Aftonbladet i dag. I sak är det inga konstigheter, Sandviken är väldigt fint på sina platser, även om inte själva staden som sådan bjuder på någon vacker helhet, det är mer att den har potential att vara det, om man på bättre sätt lyckades ta till vara på den slumrande skönhet som finns i områdena kring kanalen, Gamla Bruket och kyrkan. I stället dras samhället isär med det nybyggda handelsområdet i norr och en illa belägen resecentral i söder och kvar i stadskärnan i mitten famlas det mest omkring.

Det är synd. Men hey, Wyclef Jean har ju nästan blivit president på Haiti, kanske kan han styra upp och skapa ett resultat av de slumrande förutsättningarna när han dyker upp om ett par år.

78 eller 87 – är det ens någon skillnad?

Tog lite tid för att kolla hur det går med min #blogg100-utmaning i år. Så där, tvingas jag väl erkänna.

På de 87 dagar som hittills gått sedan starten den 1 mars har jag i och med denna postning producerat 78 inlägg. Det innebär att jag måste få ur mig 22 inlägg på de 13 dagar som återstår innan utmaningen går i mål på dag 100 måndagen den 8 juni. Det blir ingen lätt uppgift, men med vinden i ryggen och lite tur så kan det gå.

Visst, egentligen har jag väl redan stupat i och med att jag inte har bloggat varje dag i hundra dagar, vilket är utmaningens uttalade syfte. Men jag tror inte ens att jag är officiellt anmäld till årets upplaga, så jag väljer att sätta mina egna regler.

Easy as riding a bike

Tage håller på att lära sig cykla. Egentligen lärde han sig redan förra våren, hittade balansen och cyklade runt på prästgårdsparkeringen nästgårds och tog även en tur bort till kusinen Ville, men sedan kom det av sig, han var liksom inte intresserad, och det kändes inte rätt att tvinga honom, han var trots allt bara fyra år.

I år har vi dock bestämt att han verkligen ska lära sig, inte minst eftersom han mer och mer börjat uttrycka önskningar om att få börja hänga med de barn i sex- och sjuårsåldern som rör sig i byns centrala delar, och som allihop cyklar. Så nu är det stenhård disciplin som gäller, cykling till och från dagis varje dag, och gärna en tur därutöver senare, för att han ska få upp självförtroendet och inse att han faktiskt kan, samt inse vilken enorm befrielse det innebär att ha kapacitet att transportera sig själv.

Förra veckan snubblade jag över ett mycket fascinerande videoklipp, om en man som försöker ”avlära” sig kunskapen att cykla på vanliga cyklar, genom att i stället lära sig att använda en cykel där styrningen fungerar tvärtom, det vill säga där vänstersväng av styret ger utslag åt höger och vice versa. Det visar sig vara lättare sagt än gjort (åtta månaders träning!), och scenen där han utmanar kaxiga försökspersoner som tror att uttrycket ”easy as riding a bike” även gäller tvärtomställda styren är obetalbar.

Hej vår

Vi reste åter till norr. När vi dök ner under molnen under inflygningen mot Kiruna och världen där nere till stora delar ännu var vit, får jag erkänna att modet sjönk en smula. Men när vi väl landat, packat in oss i bilen, styrt kosan mot sydost och kommit fram till Vittangi, var läget ändå betydligt bättre på snöfronten än jag trott. På vår gård hade all snö försvunnit, bortsett från en minimal fläck vid lekstugan. Jag passade på att ta en bild.

Åter i norr upptäcker vi att våren, om än försiktigt, även hunnit hit. Hann precis plåta gårdens sista snöfläck.

Ett foto publicerat av Daniel Åberg (@dannyboysthlm)

Parklek

Vi tog tunnelbanan till Aspudden, tänkte oss ponnyridning och korvgrillning på 4H-gården, något halva söderort också tänkt på visade det sig, vårbasar stod på schemat och köerna ringlade sig således långa.

Nåväl, eftersom vi packat egen korv, festis och kaffe gick den halvan fint i alla fall, bortsett från att en 2,5-åring muckade gräl med Ejda för att … tja, vem vet, de hade snarlika jackor eller något, kan ju vem som helst fatta att smockan ligger i luften då.

Ponnyköandet gick också länge bra, men vi gjorde misstaget att sätta på Ejda ridhjälmen för tidigt, och några minuter före hennes tur slet hon av den och vägrade sedan sätta på den igen så … ja, endast Tage fick vara ryttare i dag.

Därefter följde minigolf för den stora med hans älskade moster Maria medan den yngre ställde sig och fruktlöst trånade genom renoveringsstängslet mot den stora parklek de håller på och iordningställer bredvid 4H-gården. Hon älskar verkligen lekplatser, den unga Pejdon. Därför följde senare på eftermiddagen besök såväl i Fruktparken vid Liljeholmen som Skånegläntan här nästgårds. Det sista hon yttrade innan hon övertrött slutligen nannade in vid 21-tiden: Gå till lekparken.

Prisjakt

Åter i Stockholm, nu med hela familjen. Vi levde söderklyschaliv efter ankomsten, kastade i princip bara in väskan, bytte blöja och drog till Nytorget, där vi först åt middag på Urban Deli och sedan hängde på lekplatsen tills Ejdas händer hotade förfrysa. Eftersom vi rest 125 mil söderut räknade vi nämligen … ja, kallt med att det skulle vara varmt här och tog alltså varken på barnen vantar eller mössor när vi begav oss ut. Bad parenting.

Vardagsdetalj jag upptäckte i kväll: Trots att det omvända rimligen borde gälla med tanke på hur långt varor måste transporteras till Konsum i Vittangi, så är vår lokala Konsum-butik (och med Konsum menar jag i båda fallen Coop Nära) här på Blekingegatan på Södermalm dyrare än sitt nordliga syskon. En förpackning av Tages favoritpålägg Lördagskorv kostar två kronor mer här nere, ett stort paket blått Bregott likaså.

Storstadsbor. Bara dräller pengar omkring sig.

Sju hekto senare

Jag hade tänkt blogga om mina stockholmsäventyr, men begravdes i arbete så det får anstå till i morgon.

Rolig (?) ickejobbrelaterad detalj dock: Jag avbröt arbetet för att sticka ut och springa på seneftermiddagen, och vägde mig innan jag stack, och sedan igen när jag kom in. 6,5 kilometer genomsnittlig jogg minskade min vikt med 7 hekto.

Good to know.

Snålblåst

Jag tog flyget till Stockholm, rullar med flygbussen mot stan nu, skippade pendeltåget med avstigning på Södra station eftersom jag tänkte att det skulle vara trevligt att promenera genom stan från Centralen. Ingen hade berättat för mig att det bara skulle vara ett par grader varmare än Vittangi och rejäl snålblåst, dock. Jag har ju bara sommarjackan med mig, hörni. Tur att jag valde att inte lämna mössan i bilen på flygplatsen i Kiruna, i alla fall.

Hoppas hinna caféjobba ett par timmar på seneftermiddagen, följt av middag med DN-Mattias. I morgon jobbfix hela dagen och kvällsflyget norrut igen. Men frukta ej, på fredag tar jag hela klanen med mig söderut igen och stannar i dagarna åtta!

Vårväder då tack.

Grillvantar (2)

Grillandet fortsätter. I dag i stugan i Rovasuando.

Fast okej, att kalla även detta inlägg för grillvantar är att segla under falsk flagg.

Jag har ordnat mina deklarationer också, med en dag tillgodo, och momsdeklarerat med nio dagar tillgodo. Så välordnad att det gör ont.

Grillvantar

Fint nog verkar mina återuppståndna magproblem ha varit en endagshistoria. Så nu pratar vi inte mer om det.

Vi rullade fram grillen från sin vinterdvala i garaget i dag. Vårvädret vägrar dock till stora delar att infinna sig, i går föll en knapp decimeter snö som visserligen mestadels töade bort i dag men ändå, vi har rätt stora snömängder kvar på gården, och de här +3-dagarna gör inte mycket för att ändra på situationen.

Omtag

Började känna mig kymig redan på morgonen, och vid lunchtid eskalerade det. Magjäveln. Samma visa som i Mexiko, samma mönster i symptomen, samma frekvens i magsmärtan, samma totala utslagenhet däremellan.

Hoppas vid alla högre makter jag inte tror på att det tar kortare tid än efter Mexiko att tillfriskna. Där var jag återställd rent kroppsligt efter fyra-fem dagar så till vida att jag kände mig pigg, men magen återfick sin normala funktion först efter två veckor.

Orka det en gång till.

Valborg i mitt hjärta

Det går inte att komma ifrån att det suger lite i Valborgstarmen på mig den här dagen, när jag ser Uppsalakompisar posta bilder från firandet i mitt Facebookflöde. Det är mer städat nu för tiden, av vad jag kan se rätt stillsamma sillunchpicknickar flankerade av barnvagnar och tultande småbarn, en naturlig utveckling jag ibland kan önska att jag ännu var en del av.

Själv har jag dock en rätt intensiv arbetsdag, tre intervjuer som ska bockas av, två gjorda före lunch, en lite senare om telefonlinjen mellan Vittangi och Kina håller. I kväll går vi och fikar vid hembygdsgården i Suupalo och kollar brasan som tänds nere vid Torne älv. Fint det också.

Men det spöar ju inte traditionellt sista april-firande i Uppsala med studentmössan på svaj, så klart.