Författare och skribent
Sugen på att bli författare? Kolla in Unni Drougges fyra delar långa guide till hur man skriver en bok, får den utgiven, drabbas av debutanthybris och slutligen lär sig branschens regler.
Och att hon i slutet av sista delen anger mig som en inspiratör – det väljer jag att se som en bonus.
Nyss hemkommen från Afghanistan bad vi Fredrik Bisonblog Wass att berätta lite om hur det fungerar med läsning och bibliotekstillgång när man är en del av den svenska utlandsstyrkan. Och om man vill läsa om Afghanistan, vilka böcker ska man ge sig på? Och vad passar egentligen bäst om man vill fly verkligheten för en liten stund – film eller litteratur? Svar på de frågorna, samt bilder från ett sommarvarmt Humlegården (med bra ljud!) bjuder vi på i veckans avsnitt av DJtv.
Böcker som nämns i veckans sändning:
Khaled Hosseini: ”Tusen strålande solar”
Khaled Hosseini: ”Flyga drake”
Åsne Seierstad: ”Bokhandlaren i Kabul”
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
De 250 exemplar som jag beställde via ScandinavianBooks digitaltrycktjänst har som sagt kommit fram. Egentligen anlände de redan i fredags, men det var först i tisdags jag tog mig till posten, och först i går kväll som jag kunde jämföra den nya upplagan med den gamla, genom Morgans försorg.
Och summa summarum: Jag måste säga att jag är väldigt nöjd med resultatet.
Den nya upplagan är lite mindre till ytan än Publit-exemplaren – 200 x 125 istället för 205 x 135. För att kunna använda samma inlaga fick jag därför omvandla alla sidor till eps-bilder, dra ner dem till 92 procent och sedan göra pdf:er på nytt. Det finns säkert enklare sätt, men det här fungerade fint det också.
Papperet i den nya upplagan är lite lättare, det är ett 80-gramspapper jämfört med Publits som ligger på 90 gram, men trots detta tycker jag att den nya upplagan känns något stadigare i handen. Delvis beror det nog på det aningen kompaktare formatet – tio procent mindre yta om jag räknat rätt – men också att omslaget känns lite tjockare. Det är dock inga stora skillnader, jag är väldigt nöjd med Publits bokkvalitet också. Dessutom inser jag nu när jag skriver det här att jag nog egentligen inte förstår det här med 80- och 90-gramspapperen, för den nya tryckningen, med det lättare papperet, har tjockare rygg än Publitutgåvan. Någon med mer kunskap om papperskvalitet kanske kan komma med en förklaring.
En annan detalj är att omslaget på den nya utgåvan inte blev lika benvitt som tidigare. Jag gillar det.
Vad som utgör en rejäl skillnad är priset. Jag vet inte hur ScandinavianBooks priser står sig om man ska trycka stora upplagor, men när det kommer till en sådan begränsad upplaga som 250 exemplar inbillar jag mig att de 22 kronor per exemplar jag betalade exklusive moms men inklusive frakt är väldigt konkurrenskraftigt. Hade jag beställt samma antal exemplar från Publit hade priset blivit 65 kronor per styck, vilket medför ett betydligt högre slutpris om man vill ha någon vinst på sina böcker. Det är därför många titlar som producerats genom Publit kostar över 180 kronor även hos de prispressade nätbokhandlarna. Här ska man dock komma ihåg en sak, och det är att Publits affärsidé primärt knappast är tänkt för 250-exemplarsbeställningar. Deras tjänst är optimerad mot förlag som exempelvis vill ha sin backlist tillgänglig, men inte så tillgänglig att den står staplad i travar i kostsamma lager någonstans. Först när någon beställer ett exemplar av en titel trycks just det exemplaret, och skickas hem direkt till kunden. Det påverkar så klart tryckpriset.
Med facit i hand skulle jag väl ha tryckt upp en ScandinavianBook-upplaga redan från början, jag har sålt en hel del böcker mer eller mindre till nollkronorsvinst för att kunna få ett bra försäljningspris.
Men det är lätt att vara efterklok.
Jag hade tänkt lägga ut ett inlägg med resultatet av mina erfarenheter av den provtryckning på 250 exemplar jag gjorde via ScandinavianBook. Jag skrev och skrev, och tänkte till sist ta några jämförande bilder. Men så upptäckte jag till min förvåning att jag inte har ett enda exemplar av Publit-versionen kvar hemma, jag barskrapade hemmalagret – plus det exemplar jag hade ställt i bokhyllan – i väntan på att de nya böckerna skulle dyka upp. Och när jag i går kväll tog Tage under armen och gick hem till min vän Jocke för lite samkväm tänkte jag att nu ska det väl gå att ordna i alla fall, han var den första personen av alla att få ett färdigt exemplar av ”Vi har redan sagt hej då” när han fyllde år någon vecka före utgivningen, men se nähädå, han hade lånat ut sitt exemplar så den planen gick ju upp i rök.
Så summa summarum: Innan jag fått fatt i ett exemplar av Publitversionen känns det en smula dödfött att lägga ut det där inlägget. Ska försöka ordna det under dagen, så kanske blir det i morgon, vi får se.
Men till dess kan jag väl ge en kortversion då jag vet att några undrar: Jag är på det stora hela mycket nöjd. Leveransen tog lite längre tid än väntat, men det kan helt och hållet ha varit kalenderns fel. I övrigt – väldigt bra.
Hoppsan. Jag råkade visst skriva i texten till gårdagens DJtv-inlägg att Bokhoras bokbloggsträff var på torsdag kväll. Det är helt och hållet superfel, det är i morgon kväll, det vill säga onsdag, och inget annat.
Bad Daniel. Bad.
På onsdag kväll anordnar Bokhora en träff för bokbloggare, vilket fick oss att börja fundera över vad en bokblogg egentligen är, vad de skriver om och hur. Vad gör egentligen en bokblogg riktigt bra? Vilken betydelse har de? Och varför finns det så få män som kallar sig bokbloggare? Är det någon skillnad på bokbloggare och litteraturbloggare? Svaret på de frågorna, samt en påminnelse om den deckarkarta vi började sätta ihop redan sommaren 2008, får ni i veckans avsnitt.
Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.
Jag har aldrig riktigt fått något grepp om Boktipset. Jag får erkänna att jag var lite skeptisk till en början, tyckte det var en smula fräckt att de lanserade sig som Sveriges första bokcommunity när Bok.nu med närmast identiskt upplägg fanns sedan länge. När dessutom tillika Bonnierägda DN gjorde ett uppslag i kulturdelen om bokcommunitys lagom till sajtens lansering, och utmålade Boktipset som ensam i sitt slag i Sverige, kändes det … ja, lite billigt, även om man så klart inte kan klandra Boktipset för det utan snarare DN.
Men med det sagt, måste jag säga att Boktipset har vuxit på mig. Inte så att jag själv har skapat ett konto där och börjat betygsätta böcker, men jag klickar mig runt där ibland och det är uppenbart att sajten ändå används och verkar växa. Eller ja, låt mig säga så här, vad jag grundar det faktumet på är att antalet betygsättningar på mina romaner sakteliga växer. Vilket ju torde betyda att sajten lever.
Dessutom måste jag säga att deras bemötande när jag mejlade dem i onsdags var föredömligt. Det har en tid stört mitt pedantiska sinne att ”Dannyboy & kärleken” stod listad som skriven av ”Åberg, Daniel” och att ”Vi har redan sagt hej då” hade ”Daniel Åberg” som författare. Resultatet blev att man inte såg att vare sig Åberg, Daniel eller Daniel Åberg hade mer än en bok på sitt samvete, vilket var en egomässig katastrof. Men efter att mejlat och frågat om det gick att ändra tog det bara ett par timmar innan problemet var ur världen, plus att länkar till den här sajten, mitt twitterkonto, en bild samt en Wikipediapresentation hade infogats. Som kontrast kan nämnas att jag för några månader sedan mejlade till Bok.nu och frågade om de inte kunde tänka sig att ändra så att jag åtminstone lever. Där står nämligen att läsa att författaren till ”Dannyboy & kärleken” heter Daniel Berg och avled 1937. Jag väntar fortfarande på att de ska svara.
Man måste ju bara älska datorer och deras förmåga att spara allt junk man har. Efter förmiddagens inlägg om det här med vikten av följebrev när man skickar in sin roman till ett förlag, dök jag ner i min dators dokumentmapp (som jag genom den fantastiska gratistjänsten Dropbox når från varje uppkopplad dator i hela världen) och fiskade upp det följebrev som medföljde ”Dannyboy & kärleken” när jag skickade det till Forum. Dokumentet var skapat i datorn den 12 januari 2004. Jag vill minnas att de ringde och sa att de ville ha min roman den 2 februari. Rätt raskt jobbat alltså.
Till Bokförlaget Forum
Hej.
Jag heter Daniel Åberg. Jag är en snart 29-årig journalist som till vardags arbetar som inrikesredaktör på nyhetsbyrån TT Spektra. Jag har skrivit en roman, kallad dannyboy&kärleken, som jag nu skickar in till ert förlag.dannyboy&kärleken är berättelsen om en ung man iklädd frack på flykt undan sitt förflutna en svettig majlördag i Stockholm 2002. Efter en inledande tågfärd söderut från Uppsala räddar han av en slump en kvinna som försöker ta sitt eget liv genom att hoppa framför ett tunnelbanetåg vid Medborgarplatsen. Boken skildrar det kaotiska dygn i Stockholm som följer när de gemensamt försöker undvika minnena från de händelser som fört dem samman. Det är en rapp, underhållande och samtidigt ganska sorglig historia om svårigheten att bli vuxen på riktigt. Men boken är också en skröna. Bland annat spelar Alexander Bards plånbok en viktig roll för handlingen.
Jag hoppas att ni ska gilla min roman lika mycket som jag gör.
Med vänlig hälsning, Daniel Åberg
Fråga mig inte varför jag valde att skriva titeln på det sätt jag gjorde, jag var som ni ser inte ens 29 år gammal och ej ännu torr bakom öronen. I övrigt finns väl inte så mycket att säga. Brevet är ganska kort, och kanske inte den största litteratur jag skrivit, men jag ser inte riktigt vad mer jag hade behövt tillfoga.
Det fanns ingen tid för något bloggande i morse, men jag tänkte kort notera några grejer från förmiddagens flöde värt att uppmärksamma:
* Mattias Boström på Piratförlaget skriver informativt och bra om följebrevets betydelse när man skickar in sitt romanmanus. Det som förvånar är egentligen inte inlägget, utan det som föregick att det skrevs – att det tydligen finns de som hävdar att man inte ska skriva något följebrev – och att om man nu ändå gör det, absolut inte ska skriva något om boken man vill få utgiven, utan låta den tala för sig själv. Jag väljer att inte kommentera det ytterligare, utan tar mig bara för pannan här vid mitt skrivbord och tänker några tankar om Konstnären och Litteraturen.
* Bokdagar i Dalsland tioårsjubilerar i år. Jag tycker det låter som ett oerhört sympatiskt arrangemang och skulle gärna åka dit, men tror inte att det går ihop med våra semesterplaner. Nästa år kanske?
* Tidningen Vi läser efterlyste förslag på intervjuobjekt till nästa nummer via Twitter, och jag föreslog mig själv. Nu lär det ju verkligen hända.
Gårdagens mest dramatiska utspel i förlags-Sverige var utan tvekan Carl-Michael Edenborgs utrop Jag är bokförläggare, inte elektriker! och beskedet att Vertigo förlag slutar ge ut sina titlar i e-boksformat samt drar in dem som de redan gett ut. Vi gjorde en kort men snabb grej på det hela (25 minuter tog det visst enligt Edenborg själv på Twitter), som fick stor spridning.
Personligen tycker jag att Edenborgs beslut var en smula uppfriskande, om än kanske förhastat. Att besluta sig för att med buller och bång dra sig ur en branschgren som ännu är långt ifrån att ens få styrfart känns … ja, onödigt. Eller så här egentligen – Vertigo förlag ska så klart inte ge ut titlar i e-boksformat om de inte har lust att göra det, men att gå ut och säga NU SLUTAR VI MED DEN HÄR SKITEN! är ju att måla in sig i ett rätt trångt hörn, åtminstone om man tänker sig att vara principfast på sikt.
För visst, Carl-Michael Edenborg har rätt i att dagens e-böcker ofta ser rätt dassiga ut. Har man konstnärliga eller åtminstone estetiska ambitioner så är det fritt flödande epub-formatet rätt trist, eftersom det ligger i dess natur att texten ska flöda om beroende på hur stor eller liten text man vill ha och vilken skärm man för tillfället råkar befinna sig framför, för att inte tala om att de läsarprogram som i dag finns på marknaden gärna ställer in standardtypsnitt. Och ja, det ska väl gå att tvinga epub-filerna att ställa in sig på vissa sätt tror jag, men det är i ärlighetens namn rätt jäkla överkrångligt om man inte besitter rejäla kunskaper i xhtml-kodknackning. Utifrån mina egna erfarenheter av epub-filer hade jag nog satt rubriken Jag är bokförläggare, inte it-tekniker på det där pressmeddelandet.
Men. För det finns så klart ett men – det vore ju väldigt underligt om inte möjligheten att skapa snygga och estetiskt tilltalande e-böcker ökade i samma takt som läsplattemarknaden utvecklas. Om ett år, kanske två, utgår jag ifrån – och hoppas innerligt – att programmet Calibre som jag själv använde för att skapa epub-filen av ”Vi har redan sagt hej då” framstår som otympligt, begränsat och hopplöst omodernt. Och när programmen samt hårdvaran för att läsa titlarna på utvecklas, ja – då lär marknaden börja ta fart och kanske vill även Vertigo vara med.
När det gäller Apples censurmöjligheter i iBookstore och App Store (fråga mig inte varför de skriver ihop det ena och isär det andra men det gör de) håller jag med om att det är ett problem. Däremot är jag långtifrån säker att Apple kommer att bli dominerande i Sverige när det gäller e-boksförsäljning. Till skillnad från i USA fick iTunes Store inte samma megadominans i Sverige när det gäller digital musikförsäljning, och nu när Sverige åtminstone tillfälligt blivit totalt spotifyierat finns det ju knappt något incitament att använda iTunes Store här alls då varken filmer eller tv-serier går att köpa i den svenska butiken. Har Adlibris, Bokus eller för den delen Cdon – som faktiskt stått för en ansenlig del av den svenska digitala musikförsäljningen och därmed har erfarenheter som de två största nätbokhandlarna i Sverige saknar – lite framförhållning och innovationsanda bör de kunna ta för sig på e-boksmarknaden. Och ett långsiktigt tips där: Skapa hellre en webbshop som är anpassad för iPhone, iPad, andra smartphones och Android-tablets istället för att bygga fristående appar. Så länge ni håller er på nätet riskerar ni inte att stoppas av Apples eller någon annans granskningsnämnd. Internet i sig är ju fortfarande fritt, oftast.
Så. Mitt råd till Vertigo är: Kalla gärna officiellt ställningstagandet för ett avhopp, men se det i hemlighet blott som en time out.
Public service-intensiv dag i går. Först P3 på förmiddagen, och därefter medverkan i en artikel hos SVT:s Kulturnyheterna med rubriken ”De delar ut sina böcker gratis på nätet”. Tillblivelsen av artikeln är en rolig historia i sig, en fråga slängdes ut på programmets Facebooksida om nyhetstips, och när Ulf Diktonius föreslog att hans förlags gratisutdelning av e-böcker skulle uppmärksammas, var jag inte sen att haka på med en egen kommentar, tidig på gratisbollen som jag var redan i februari. En diskussion om fenomenet uppstod i kommentarstråden, och en timme senare hade Kulturnyheterna en text ute på webben, i stort sett byggd på vad som sagts i kommentarsfältet. Ingen stor nyhet men ändå intressant, dessutom en väldigt enkel och snabb grej att skriva ihop, vilket inte ska underskattas.
Så varför publicerar jag då mina romaner fritt som e-böcker? Vill jag inte tjäna pengar på mitt författarskap? Klart jag vill, även om jag får erkänna att det inte är min främsta eller ens näst främsta drivkraft med skrivandet, men jag är av uppfattningen att jag som författare tjänar på att göra på det här sättet. Jag tror inte att e-boken kannibaliserar på de fysiska böckernas försäljning, snarare höjer de vetskapen om mitt författarskap vilket är en nytta i det långa loppet. Mitt tänkande är detsamma när det gäller den numera ökända ljudboken som fortfarande inte är riktigt klar men snart snart snart, jag stod i nästan en och en halv timme och redigerade i går kväll på Debaser i Humlegården, visserligen drickandes vitt vin samtidigt men vadådå det gör väl inget? Men för all del, lyssna gärna extra noga fyra timmar och två minuter in ifall redigeringen slirar när ljudversionen är klar, vilket den snart är. Lovar.
Och ja jag vet, jag använder mig av plural i stycket ovan och skriver e-böcker, trots att jag inte fixat en fri e-boksversion av ”Dannyboy & kärleken” ännu, samt i höstas valde att dra in köpesvarianten som tidigare fanns. Men den kommer också inom kort.
Lovar.
Det var roligt att vara med i P3 i dag. Studion var gigantisk jämfört med P4-studion jag är van vid – men P1 har ännu större som producent-Calle föga förvånande berättade – och det är aldrig lika enkelt att få ett bra samtal när några är med över länk från Göteborg och andra sitter i Stockholm, men jag tyckte att det gick rätt så fint, även om jag blev lite svamlig och svajade iväg under en av frågorna. Oh well. Ska bli intressant att se om det ger någon effekt i tittandet framöver. Här kan man lyssna på inslaget i efterhand (jag kommer in cirka 20 minuter efter start tror jag), samt se en bild på mig och Hanna Fahl i studion. Själv glömde jag så klart att plåta något annat än kontrollrummet.
