Kategori: Litteraturvärlden

Oh the e-possibilities!

Ingen har förhoppningsvis missat det faktum att det går att helt gratis och fritt ladda ner ”Vi har redan sagt hej då” som e-bok här på sajten. Ja, det ska så klart komma en fri e-version av ”Dannyboy & kärleken” också, men jag har låtit den anstå tills arbetet med ljudboken är klart, vilket det alldeles alldeles snart är.

Vilket jag ju aldrig påstått tidigare.

Hur som helst. Om man av någon anledning inte vill ladda ner min e-bok helt fritt och gratis, så går det även att köpa den. Och sedan ett par dagar går det att göra på ett ännu enklare sätt om du har en iPhone, detta efter att Adlibris släppt en ny version av sin app, där man kan shoppa samt läsa e-böcker direkt i programmet. Ja, det är smått bisarrt att det inte har gått att göra tidigare, men nu fungerar det hur som helst. Så ladda ner appen, köp romanjäveln och läs.

Ett tredje alternativ är så klart att låna den i e-format på biblioteket.

Och ja, ljudboken ÄR så gott som helt klar.

Andra tider

Jag säger inte att allt var bättre förr för det var det sannerligen inte, men låt oss enas om att det var annorlunda.

I ladan som vi sover i här i Vittangi har Johannas mamma ställt samman en liten bokhylla vid sängen, där Olle Holmbergs vänbok om Hjalmar Gullberg ådrog sig mitt blädderintresse. Jag har ingen större koll på Gullberg, minns att vi läste en del dikter av honom på litteraturvetenskapen, inte mer än så, men en välskriven biografi kan ju vara läsvärd ändå oavsett initialt intresse för personen i fråga.

Jag fastnade dock redan på ett av försättsbladen. Sjätte-åttonde tusendet. Bokjäkeln om poeten Hjalmar Gullberg har tryckts i minst 68 000 exemplar, inbunden. Tanken svindlar.

Året var 1966. Det var väl ändå inte så länge sedan?

——

Uppdatering: Morgan chattar till mig. Betyder inte sjätte till åttonde tusendet att man tryckt ytterligare 3000 ex efter de 5000 första?

Och det är ju så klart en ytterst trolig tolkning. Jag är en idiot.

Jag kan skriva, jag är inte rädd.

Fick en kommentar i går kväll, där jag angavs som en direkt inspiratör till att ett nytt bokprojekt kallatDimmaletting kommit till stånd. Jag är inte helt på det klara med hur projektet ska gå till eller hur det kommer att bli, men på deras om-sida står att läsa Kan man skriva en bok om två helt vanliga personer? I realtid? Och dessutom göra det riktigt bra? Självklart kan man göra det! vilket väl ger någon typ av fingervisning. Jag kommer absolut att följa utvecklingen av projektet och heja på.

Och ja, det känns väldigt fint att mitt projekt inspirerar andra. För vad än den etablerade förlagsvärlden och förståsigpåare vill göra gällande, så går det så klart att skapa god litteratur utan extern inblandning om man vill. Är det svårt? Självklart. Är det enklare om man har ett bra förlag med kunnig personal som stöd? Med all sannolikhet. Är det hopplöst att lyckas nå ut i bruset på egen hand? Näst intill, åtminstone än så länge. Men är det omöjligt? Nej!

Ett annat projekt jag följt en tid, där jag mig veterligen inte alls är någon inspiratör, är bloggen Lektören och dess modersajt Skrivsidan. Deras tanke är att inspirera och att utveckla författare in spe genom att sälja lektörstjänster om jag förstått det hela rätt, och det finns det ju fler som gör, men det jag främst uppskattar är bloggen, där det bjuds på en inblick i hur en lektör tänker samt tar sig an texter. Väl värt att ta med i rss-läsaren för den blivande författaren.

Ett avslutande torsdagstips om sociala medier-inspirerade litteraturprojekt är den väldigt uppmärksammade UR-serien Hej litteraturen!, som just nu sänds på SVT samt växer fram som bokprojekt på Facebook. Jag har själv inte hunnit se något av avsnitten ännu, men vad jag har hört så håller den god kvalitet.

Att pusha eller inte pusha

Väldigt fin recension av ”Vi har redan sagt hej då” hos Boktoka i går. Dock skriver hon att hon stört sig på mitt marknadsföringsarbete av romanen, något som nästan verkar ha fått henne att inte läsa den.

Det är en svår balansgång det där. Hade jag inte jobbat aktivt med att marknadsföra romanen genom att få mitt självutgivningsprojekt omskrivet i bloggvärlden – det är främst där det har fått uppmärksamhet, traditionell media har inte alls skrivit lika mycket – hade jag troligen inte lyckats nå ut alls. Samtidigt är det så klart inte lyckat att skapa en antikänsla inför romanen heller. Själv tycker jag dock att den väg jag valde var den rätta, och egentligen den enda möjliga i och med självutgivningen. Att en del skulle ogilla det var nog oundvikligt.

Samtidigt vill jag understryka att alla de blogginlägg jag själv har skrivit om ”Vi har redan sagt hej då” nästan uteslutande har handlat om projektet, och inte om romanen i sig. Förutom när jag dristade mig till att reflektera över recensioner, så har jag verkligen försökt låta romanen som sådan tala för sig själv. Det är möjligt att jag inte alla gånger har lyckats, men det har ändå varit min ambition. Jag har en hel del grejer jag gärna skulle vilja dela med mig av gällande själva romanen, detaljer jag är sprickfärdigt stolt över, några saker jag kanske inte tycker blev fullt så lyckade och ett gäng allmänna reflektioner kring varför romanen blev som den blev, men jag håller dem för mig själv. Åtminstone ett tag till.

Är det färdigskrivet om självutgivningsprojektet här samt hos andra nu då? Jag hoppas inte det. Det ska ju för bövelen komma en ljudbok vilken dag eller vecka som helst, samt en pocketupplaga vad det lider också.

DJtv #65 – Sommarläsningsspecial

Vadå industrisemesterstiltje? Under vår vistelse på Åland beslutade vi oss för att strunta i dåsigheten och spela in ett rykande färskt tv-avsnitt. Och vad passar väl bättre än att diskutera de böcker vi passat på att läsa under sommarledigheten. Eftersom vi numera är tre i familjen blir det även tips och omdömen gällande Tages läsning. Ledtråd gällande hans favoritbok: En god bok kan ha flera betydelser.

Böcker som vi pratar om i veckans avsnitt:
Sara Stridsberg: ”Darling River”
Lena Sundström: ”Världens lyckligaste folk”
Patricia Cornwell: ”De dödas bok”
Carsten Jensen: ”Sista resan”
Sofi Oksanen: ”Utrensning”
Joar Tiberg: ”Vad säger fågeln?”
Tove Jansson: ”Mumin – Var är lilla My?”
Eric Sörling (red): ”Ålandsboken”
Jan Guillou: ”Ordets makt och vanmakt”

Johanna har även bloggat på Bokhora om inköpen i Mariehamns bokhandel på lördagen.

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.

Ordningen återställd

Nästan exakt på dagen två år efter att jag gjorde det senast, gick jag igår till Mariehamns stadsbibliotek och ställde saker och ting till rätta i det vackra biblioteksrummets hyllor.

Och jodå, de hade även tagit in ”Vi har redan sagt hej då”, men den var tyvärr – eller ja, det är ju bra för egot men dåligt för skyltningen – utlånad till den 23 augusti.

Déjà vu, banne mig.

Minns ni mitt Hallå bokbranschen, har ni internet?-inlägg förra sommaren, som kanske inte direkt skakade förlagsvärlden men åtminstone var en av startpunkterna till att branschen började diskutera framtidsfrågor på ett lite mer aktivt sätt under andra halvan av 2009? Något liknande har jag väl inte tänkt bidra med just nu, men jag tycker ändå att det är intressant att notera hur den amerikanska förlagsvärlden yrvaket och bestörtat nu tvingas se hur en del författare ratar deras tjänster och går direkt till Amazon för att sälja sina e-böcker, alltså en variant av det som redan skett i musikbranschen och som man hade kunnat räkna ut med lillfingret att det skulle ske även inom bokvärlden.

I Sverige tror dock inte Förläggareföreningen att något liknande kommer att ske, säger Kristina Ahlinder till DN, för här finns ett större samförstånd mellan författare och förlag. Well, tillåt mig vara skeptisk. Den svenska förlagsbranschen har nog bara sett starten på en våg av förändringar som kommer att ske de närmaste fem-sju åren. Visst kommer nätets påverkan på marknaden att ta längre tid här än i USA eftersom vi är ett så mycket mindre land, men att förändringen sakteliga kommer är jag tämligen övertygad om.

Hur som helst – det här inlägget var egentligen bara till för att tala om att Anders Mildner skrivit ett bra blogginlägg hos SvD om just det här med författarna, Amazon och de försmådda bokförlagen. Läs vetja.

Passerad men inte förglömlig

Hepp!

Satt och surfade runt bland de större landsortstidningarnas kultursidor i jakt på notismaterial i går seneftermiddag, och vad stötte jag på om inte en finstämd artikel om ”Dannyboy & kärleken” i UNT? De kör artikelserien Uppsala i litteraturen i sommar, och vem hade efter inledande Elsie Johansson och Karin Boye förärats den tredje delen? Joråsåatt, yours truly minsann.

I texten skriver Sebastian Johans, för övrigt samme person som recenserade ”Vi har redan sagt hej då” i UNT tidigare i somras, om upptakten i romanen, den frackbeklädda flykten över Uppsalas kullerstenar mot tågstationen och vidare mot Stockholm. Han ser språngmarschen och resan bort som ett tecken på att Uppsala är en stad man inte stannar i, blott en hållplats på vägen. Högtalarrösten ekar, tåget kvider igång, du ser en rätt förglömlig stad passera och du tänker: hur kom jag hit, egentligen? Och vart är jag på väg? Både uppgiven och full av tillförsikt.

Uppsala blev utan tvekan en stad jag valde att inte stanna i, även om jag ständigt tenderar återvända. Förglömlig däremot, nej, staden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt sinne – Du och ditt älskade Uppsala som en gammal flickvän en gång sade till mig med humoristisk men samtidigt lätt uppgiven stämma, en fras som med tiden blivit en långkörarserie här i bloggen.

Men förglömlig. Jag gillar ordet, så klart finns det förglömliga ting när det finns oförglömliga, även om det är ett ord jag nästan aldrig tidigare sett och jag kunde så klart inte hålla mig från att googla dess vanlighet, 1320 träffar bara, att jämföra med 280000 för dess o-syskon. Lustigt nog var den näst högst placerade träffen en annan nyligen publicerad text i UNT, kanske är staden förglömlig trots allt.

Texten gladde mig. Jag tycker om att figurera i ett sammanhang, att min roman plockas upp som en del av något, sätts in i ett större helhet, att litteratur som jag skrivit exemplifierar ett tillstånd, en plats, en rörelse.

Tack för det.

——

Fast just det ja: Varning. Artikeln innehåller en spoiler gällande en av de två saker man helst inte ska veta när man inleder läsningen av ”Dannyboy & kärleken”. Bara så att ni vet.

Manligt kontra kvinnligt läsande, igen.

I det purfärska numret av tidningen Vi skriver Peter (Fröberg Idling) i sin litteraturkrönika om vilka böcker vi väljer att ha i våra bokhyllor, sett ur könsperspektiv. Det är en krönika som delvis har sin upprinnelse i några inlägg som jag skrev i den här bloggens barndom, ända tillbaka i augusti 2006, en tid i mitt liv då jag bland annat led av villfarelsen att jag hade jämställda bokhyllor.

Det hela började med ett inlägg som Johanna skrev på då rätt nystartade Bokhora – det här var långt innan vi kände varandra – som handlade om ladlit och där min debutroman ”Dannyboy & kärleken” nämndes i en kommentar som en ladlitroman. Det fick mig att gå i taket, eftersom jag hade en helt annan bild av denna typ av litteratur än det jag själv försökte skriva, och i kommentarerna snurrade jag in mig i ett resonemang kring manligt och kvinnligt läsande som jag i dag finner väldigt naivt. Hur som helst, jag var inte mer säker i mitt antagande om att män minsann läser kvinnliga författare än att jag var villig att utsätta min egen bokhylla för en kontrollräkning, något som så klart visade på ett ytterst nedslående resultat.

Drygt två och ett halvt år senare – i mars i fjol när jag och Johanna verkligen kände varandra – gjorde vi för övrigt ett DJtv-avsnitt på det här ämnet. Jag tycker att det är ett av de mest intressanta program vi har gjort. Check it out vetja:

DJtv #16 – Daniel & Johanna pratar litteratur from DJtv on Vimeo.

Med anledning av den internationella kvinnodagen diskuterar vi den här veckan kvinnligt respektive manligt läsande. Varför består Daniels bokhylla endast av 24,4 procent kvinnliga författare, och varför är bara 30 procent av de böcker Johanna läser skrivna av män?

Filmtajm!

Äntligen! Jag har ju skrivit en del här i bloggen om mina tankar på att göra någon eller några sorts författarvideor, men har ännu inte hunnit ta tag i det riktigt. Därför känns det oerhört passande och peppande att Svensk Bokhandel nu har startat en bokvideotävling, vars vinnare ska koras under bokmässan i Göteborg, för att få fart på det gryende men inte särskilt välkända fenomenet med författare som på olika sätt promotar sina böcker. Fantastico för hempularen Daniel Åberg!

Det finns alltså inga ursäkter längre. Här ska planeras, filmas och redigeras. För även om filmatiseringsplanerna av mina romaner verkar gå i moll och Guldbaggegalan därför får vänta, så räcker det ju en bit på vägen med SvB-galan också.

DJtv #64 – You’re in the army now

Nyss hemkommen från Afghanistan bad vi Fredrik Bisonblog Wass att berätta lite om hur det fungerar med läsning och bibliotekstillgång när man är en del av den svenska utlandsstyrkan. Och om man vill läsa om Afghanistan, vilka böcker ska man ge sig på? Och vad passar egentligen bäst om man vill fly verkligheten för en liten stund – film eller litteratur? Svar på de frågorna, samt bilder från ett sommarvarmt Humlegården (med bra ljud!) bjuder vi på i veckans avsnitt av DJtv.

Böcker som nämns i veckans sändning:
Khaled Hosseini: ”Tusen strålande solar”
Khaled Hosseini: ”Flyga drake”
Åsne Seierstad: ”Bokhandlaren i Kabul”

Och glöm inte att DJtv även finns som podcast via iTunes.