Kategori: Författande

När 2009 bara var minuter gammalt publicerade jag följande inlägg:

Här och du.

Det var någon gång vid femtiden på eftermiddagen som jag skrev följande sms till Peter:

Yo! Efter 346 187 tecken satte jag klockan 16.38 punkt för romanjäveln. Nu ska jag klippa håret och dricka champagne. Kram!

För jo, jag hann, och det med råge. Exakt i detta nu, när 2009 är två minuter gammalt, avslutas ”Vi har redan sagt hej då” på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull med den korta mening som kröner det här inlägget.

För mig återstår i nuläget bara att säga gott nytt år.

Nu börjar jag inse att de där tre orden, som jag planerat att ha som slutmening sedan tidernas begynnelse, på grund av en omskrivning inte funkar.

Och det känns ärligt talat skitjobbigt.

Spenderar morgontimmarna på Ritorno i dag, det finns fortfarande så mycket text att jobba med och jag är rädd att jag aldrig kommer att släppa det här sjoket ifrån mig.

Jo det ska jag men det känns så.

Samtidigt är det lustigt, den första tredjedelen av bokjäveln har jag gått igenom så många gånger att jag närmast kan den utantill. Andra tredjedelen likaså, om än inte i riktigt samma omfattning.

Men de avslutande 60-70 sidorna är nästan oskrivna blad. Texten finns ju på dem, men jag skrev dem med sådan fart i slutet av förra året i min iver att sätta punkt före nyårets inträde att tankarna och orden knappt verkar ha registrerats någonstans i min hjärna. Jag börjar komma dit nu, till de där stigarna jag endast flyktigt beträtt, och förundras. Inte på grund av kvaliteten – även om jag tycker att det oftast är väldigt bra – utan för att det är jag som har skrivit det. Utan att egentligen minnas det.

Och nej, att skriva under berusning har aldrig varit min grej. De har helt enkelt inte repeterats, stötts och blötts, omtag, famntag, klapp eller kyss.

En bok är en ack så långsam process. De inledande tankarna, orsakerna till att händelserna i texten kommit ut på det sätt de nu gjort, varför människorna däri säger som de gör, ofta har de hunnit gå mig förlorade. Kvar finns endast texten, som något sorts vag hågkomst av hur något var eller åtminstone kunde ha varit.

Jag sitter på Noco och tråcklar på med manuset samtidigt som Odengatans trafik susar förbi. Går sakteliga igenom texten ännu ett varv, funderar, lägger till, tar bort, placerar frågetecken här och där, gör anteckningar för att kolla upp saker, använder bulle+F rätt ofta för att söka efter fraser som återkommer – ibland medvetet och ibland inte – och mestadels våndas jag väl, antar jag.

Våndas för att det, hur jag än försöker skjuta på det, snart kommer en tid då jag måste börja ställa in min hjärna på att jag måste visa upp det här för omvärlden.

Och det gör mig ofta rätt så rädd.

Nej, nog är kameran sämre i iPhonen jämfört med Nokian allt. Men vad fasiken, lite spill får man väl räkna med.

För övrigt sker dagens textredigering på Levinskys på Rörstrandsgatan.

Jag spenderar dagen på Vurma/Kjellsons i dag också, förbannar min förmåga att skriva en roman som hoppar fram och tillbaka i tid och rum på ett sätt som gör redigeringen ordentligt komplicerad. Och nej, det blir inte bättre av att jag ständigt gör ändringar, slår ihop karaktärer, flyttar saker fram och tillbaka och skapar allmän oordning. Nu innehåller texten på flera ställen markeringar likt ÄR INTE DET HÄR EN INKONSEKVENS? eller VET HAN VERKLIGEN DET HÄR NU? och det som irriterar mig mest är att jag gör markeringarna, men inte åtgärdar eller kollar upp dem, tänker istället kollar det sen, bättre att gå vidare nu och skjuter problemen på framtiden.

Nästa bok. Då ska det bli ordning. Jajemen.

Jag älskar verkligen tanken bakom nya Kjellsons/Vurma. Jag har, i sällskap av bland annat @joclar, i åratal skrikit mig hes efter ett ställe som börjar dagen som fik men som mot kvällningen övergår till att bli en regelrätt bar, ett koncept som nästan är ett helt okänt i Sverige där ordning och reda ska råda och var sak har sin plats.

Men på nya Kjellsons på Birger Jarls-gatan är det exakt vad som åstadkommits. Ett Vurmafik från klockan nio på morgonen, som sömlöst glider över till att bli klassiska Kjellsons fram emot kvällen. Visst, det luktar lite väl mycket österländsk rökelse i lokalen för att man ska känna den där genuina Kjellsonskänslan, men vadå, jag gillar ju framtid och förändringar och sånt där, brukar jag inbilla mig.

Och det bästa av allt? @joclar har fått platsen vi eftersökt i åratal bokstavligt talat rakt över gatan. Sneglar jag lite uppåt längs fasaden på andra sidan vägen ser jag hans sovrumsfönster.

Därför skaldar jag i dag på Vurma/Kjellsons, och tänker så göra åtskilliga gånger.

Och framåt eftermiddagen tänker jag banne mig avsluta kaffesörplandet – älska hämta själv-bryggkaffe med gratis påtår! – med ett glas vin.

Fyra timmar kvar till semestern. En semester som ska ägnas åt semestrande i norrled samt åt att bli klar med den där förbannade boken.

Nu jävlar.

Jag skulle nog främst kategorisera den här lilla delen av internet som en författare som bloggar-blogg, mer än en författarblogg. Jag är till och med ambivalent inför att kalla mig själv författare, men låt gå då, för formens skull. Tanken var från början att det här skulle vara en blogg där jag skrev om mitt skrivande, en morot/piska för att få fart på författandet, jag skulle tvinga mig själv till stordåd under offentlighetens obarmhärtiga lampa, utan möjlighet till flykt.

Men det är ju så med offentlighet – man vänjer sig, tappar respekten, sparkar den rakt på pungen till ljudet av sitt eget hånskratt. Således har det som från början var tänkt att vara ett sommarprojekt på tre månader nu löpt över tre år.

Min roman nummer två och bygget under Hallandsåsen – Sveriges långsammaste projekt.

Och med långsamheten har också kommit en urvattning av de antal inlägg jag tycker mig kunna få ur mig som handlar om just skrivandet.

När jag startade den här sajten i början av 2005, några månader innan den första romanen skulle komma ut och ett drygt år innan bloggen föddes, möttes jag av en del skepsis. Varför skulle en författare finnas på nätet? Var det inte lite billigt att marknadsföra sig så ogenerat? Jag fick från ett par håll höra att jag åtminstone borde lägga ut några negativa recensionsklipp, detta för att undgå att framstå som självgod.

En hel del har hunnit förändras sedan dess. Förlagsbranschen är en annan, marknadstänkandet ett annat, författarens roll i det offentliga en annan. På gott och ont, bör väl tilläggas.

Och bloggar, det gör vi. Jajemensan, hand i hand.

——

Veckans tidigare inlägg om författarbloggar finns här och här.

Jag är rätt förtjust i omslaget till min första roman. Det är enkelt, ganska tydligt, består i princip av två färger och funkar även bra i tumnagelsstorlek, något som blir allt mer viktigt när nätbokhandlarna blir en primär försäljningskanal för böcker. Dessutom gav det mig en möjlighet att få min egen överkropp tryckt i tusentals exemplar, något som inte är alla förunnat.

Hur som helst – ibland när jag och stegräknaren är ute och promenerar dagdrömmer jag om nästa bokomslag. Hur det bör se ut, försöker visualisera det. Och en tanke som jag leker med är att göra omslaget likadant, fast tvärtom. Omvända färger och en kvinnlig överkropp istället, alltså i röd t-shirt med gul bakgrund, och rubriken tryckt i svart ovanpå. Visserligen handlar även den här boken om en man, men det förekommer en del kvinnor i den kan man väl säga, de är en grundförutsättning för att det ska bli tal om någon handling.

Frågan är alltså – utan att berätta något mer om boken i övrigt – låter det som en god idé?