Kategori: Författande

Jag vet inte om vi gav något direkt uttömmande svar på den frågan i veckans DJtv, men jag har hur som helst funderat vidare sedan vi spelade in i söndags kväll.

Om man som författare har en blogg där man verkligen skriver om sitt skrivande innebär det att man öppnar upp författarrollen på ett sätt som för bara några år sedan var närmast okänt. Jag säger inte att konversationer om pågående skrivprojekt inte existerade innan det gick att registrera en wordpressblogg på två minuter, men bloggen förändrar förutsättningarna för den typen av samtal på ett drastiskt sätt. Skillnaden ligger i hur internet fungerar. Du pratar inte längre bara med din skrivarcirkel eller ditt vanliga läsbollplank. Alla får komma till tals. Även de mest okunniga tillåts ha en åsikt om vad du sysslar med.

Internets inbjudande natur är i grunden en fantastisk utveckling som jag applåderar. Men det är också en utveckling som är extremt läskig för mig som författare. Jag har en idé om vad jag vill säga, och besitter åtminstone en någorlunda klar bild av hur jag vill säga det. Att då vem som helst ska kunna komma och säga nej nej nej, du borde göra så här istället är en tanke som gör mig väldigt nervös. Komma här och ha åsikter om mitt skrivande liksom? Innan det ens är klart? Tror inte det vad. Vem är du ens som tror att du är så jävla smart?

Jag tror det där är en ryggmärgsreflex hos många författare. Det är läskigt att möta publikens åsikter även efteråt, men då är det ju redan gjort liksom, boken är tryckt och det är en aning för sent att drabbas av tvivel. Men om jag publicerar ett blogginlägg med första stycket i min kommande roman, och det inkommer sju kommentarer varav fem är positiva, ett är svalt och ett lyder fy fan vilken jävla nolla du är, ja då börjar jag troligen fila på det där stycket igen, det går ju säkert att göra bättre på något sätt.

Ger jag mig ut på internet kontrollerar jag inte längre under vilka former jag tar emot åsikter om mitt skapande. Bara genom att ha en sajt inbjuder jag folk till att kommunicera med mig. Det är inget som är unikt just för författare, men det är ett yrke/kall/hantverk/tidsfördriv som tidigare oftast varit en ytterst privat syssla under tillblivelseprocessen.

Jag är inte ens säker på att det är en särskilt god idé att blogga om sitt författande på det sättet. Att bjuda in läsare för att på något sätt gemensamt knåda fram berättelsen, låta skeendet styras genom en sorts kommentarskonsensus eller omröstningar låter kanske som en intressant tanke, men frågan är om resultatet skulle bli särskilt spännande.

Men att ett förlag på jakt efter nästa megasäljare skulle anlita en författare för att göra något sådant känns inte helt omöjligt. Testvisningar av långfilmer där publiken efteråt får fylla i uttömmande formulär om vad de gillade och inte gillade är ju mer eller mindre legio, med syfte att via omklippningar och tagningar av nya scener få fram en så inkomstbringande film som möjligt. Och cynikern i mig säger att skillnaden mellan bok- och filmbransch blir mindre för var dag som går.

Men varför ska då en författare blogga om sitt skrivande?

För att kommunicera med sina läsare. Det må låta motsägelsefullt med tanke på vad jag skrivit ovan, men jag tror att öppenhet och dialog om skrivandeprocessen är till nytta både för författaren och publiken. För man behöver inte skriva om vad man skriver, inte på det sättet. Jag har visserligen låtit den här bloggen domineras av andrameningen i min tagline på sistone, men jag har ändå skrivit en hel del om mitt skrivande här i mina dagar, och jag tror egentligen aldrig att jag ens nämnt vad min andra roman handlar om. Inte på riktigt. Det har gått bra ändå, inbillar jag mig.

Och jag vet att åtminstone jag har berikats av den här bloggen, och att mitt liv har förändrats till följd av den.

Det räcker för mig.

Ett kafé längs Tverskaya Ulitsa, tisdag eftermiddag. Plötsligt händer det.

Det är konstigt att en stegräknare fäst vid bältet kan föda en lyckokänsla. I dag inleds årets stegräknartävling på jobbet och under och en halv vecka kommer vi att vara en enhet, den lilla manicken i höfthöjd och jag.

När jag gick till sängs i går kväll var det tanken som slog mig – i morgon börjar det, i morgon får jag börja mäta mig igen, föra in siffror i en tabell och jämföra med andra, men först och främst jobba på att slå förra årets resultat.

Och jag somnade lycklig.

Nej, jag ljuger. Jag sitter inte och dricker öl den här morgonen. Men jag har, om det är någon tröst, min Weekdaykofta och Zaraskjorta på mig.

När jag tog den här bilden på Caffe Nero på skärtorsdagskvällen med ambition att blogga upp den tog batterierna slut i mobilen innan jag hann skicka över bilden. Och när jag kom hem kändes det som lurendrejeri att publicera bilden. Jag satt ju inte längre och skaldade. Jag hade ju gått vidare i tillvaron.

I dag har jag därför försökt återskapa påskstämningen.

Och skrivandet då? Jo, tackar som frågar. Det är på duttstadiet. Flyttande av kommatecken-stadiet. Jag försöker komma på en bra baksidestext istället för att göra något vettigt-stadiet. Borde jag inte hitta några bra ryckcitat istället för att hålla på och tråka ut mig med att skriva den här jävla boken-stadiet.

——

För tidigare inlägg i modets tecken, se här och här.

En skål fisk- och skaldjurssoppa, med stöd av ”En riktig författarhustru”.

I samband med att min dator skulle iväg på lagning gjorde jag en sista backup av dokumentmappen på hårddisken, man vet ju aldrig i vilket skick datorn kommer tillbaka och jag vill inte förlora min historia. För det är ju det den är, min skrivande historia, mitt förflutna, det närmaste en dagbok jag kommer, mappen där 1 343 objekt samsas i undermappar och filer.

Och jag börjar fundera på när en fil blir antik.

Kommer det i framtiden att säljas antika datorfiler på auktion? Kommer det att dras efter andan när en utropare meddelar att nästa objekt är en originalfil bestående av första kapitlet av Daniel Åbergs första romanförsök från 1993, skapad i en DOS-version av Wordstar?

Troligen inte. Kanske om jag hade floppydisken kvar. Men det har jag väl … inte? Mamma? Pappa?

Vad hände egentligen med min första pc, den utan hårddisk som jag köpte synnerligen begagnad för 1 500 kronor någon gång i slutet av 1989, den där varje sittning inleddes med att jag laddade in MS-DOS från en 5,25-tums floppydiskett? Finns den fortfarande kvar? Finns de sladdriga disketterna med originalfilerna undanstoppade någonstans?

Tanken svindlar.

Det händer att jag drömmer om Gästrikland. Ju fler åren blir, desto oftare kommer de, tankarna på uppväxten, hembygderna, Sandviken, Kungsgården, i viss mån Gävle.

Nej, jag tror aldrig att jag kommer att flytta norrut igen men jag inser att killen som när han flyttade till Uppsala en augustidag för fjorton år sedan jobbade aktivt på att bli av med sin dialekt sedan länge är borta. Inte för att den någonsin var särskilt grov, inte för att den är helt avlägsnad, men den är nedtonad, tillmjukad, hanterbar. Som jag själv ungefär. Nedtonad.

Nu drömmer jag om den tredje romanen. Den som ska börja vid en grind framför en femtiotalsvilla i min hembygd med att en man tvekar. Han tvekar och går sedan upp och ringer på och en kvinna från det förflutna öppnar och de har inte sett varandra på femton år och

Nej. Inte nu. Det finns annat som måste färdigställas först gubevars. Men det blir en annan typ av bok. Jag längtar.

I helgen skapade jag en mapp som heter Gästrikland i min rss-läsare. Den innehåller visserligen bara fem feeds från Arbetarbladet av kultur- och fotbollskaraktär ännu, men ändå.

Det är en början.

Yay!

Som minnesgoda läsare av Dagens Nyheter och den här bloggen minns så stod det i recensionen av ”Dannyboy & kärleken” i DN back in the day att min roman var inspirerad av James McInerneys bok ”Bright lights, big city”. Jag visste ju inte ens att det var en roman utan hade alltid trott att det blott var en Michael J Fox-film (som jag inte sett). Sedan dess har jag visserligen köpt boken i fråga, men nej, jag har ännu inte hunnit läsa den.

Och strålande tider, nu behöver jag aldrig göra det heller. Josh Schwartz – skapare av världens bästa ”The OC” och ”Gossip girl” – ska nämligen göra en nyversion av filmen! Äntligen får jag chans att se min inspiration, och det utan ett pastellfärgat 80-talsfilter framför ögonen.

Jag längtar redan.

Ni som följde min Skaldarsommar 2008 minns att jag i princip aldrig skrev utan en dryck i närheten. Så är självklart fortfarande fallet, även om jag inte längre envisas med att plåta min vedermödor varje dag.

Vi har vandrat länge vid varandras sida, Alfmuggen och jag. I dess botten står årtalet 1987 stämplat, men jag skulle tro att jag kanske fick muggen året därpå, troligen till och med 1989. Ja, låt oss säga att det var så, och i och med detta inlägg fira 20 år tillsammans.

Tillsammans har vi bott på nio olika adresser i tre olika städer, Alfmuggen och jag. Under de tio första åren drack vi mest choklad ihop, jag började uppskatta kaffe först vid 22-23 års ålder. Sedan några år spelar det heller ingen roll hur noggrant jag diskar den, vissa avlagringar har kommit för att stanna och skänker en viss karaktär och stolthet som inget annat i mitt köksskåp kommer i närheten av. För jo, visst finns det även andra koppar i mitt liv, det ska jag inte förneka.

Men om jag tvingades välja – ja då skulle det bara vara Alf och jag.

Jag har en fundering:

Ponera att händelserna i en roman inte presenteras i kronologisk ordning. Är det då

1. idiotiskt
2. kalasbra
3. meningslöst
4. mest lite konstigt

att trots detta sätta ut kapitelnummer enligt den plats de skulle ha på en tänkt tidslinje? Så att boken exempelvis inleds med kapitel fyra och följs av kapitel sex? Och där kapitel två kanske följer på kapitel tretton?

Rent hypotetiskt alltså.

Back in the day recenserade Nina Lekander min debutroman i Expressen. Jag vill minnas att hon tyckte den var ganska schyrre och att jag bara töntade mig lite grann stilistiskt (ja, hennes recension av min bok finns på nätet men jag tänker inte länka till den för som enda recensent avslöjade hon romanens twist, bu för det). I dag har hon hur som helst recenserat Hanna Hellquists debut ”Karlstad Zoologiska” i Dagens Nyheter och även här får nog slutsatsen betecknas som ganska schyrre, även om det tar henne längre tid att komma till samma slutsats.

Men det är något med texten som stör mig. Det finns en uppläxande och mästrande ton i recensionen, Lekander vill uppfostra Hellquist, bland annat skäller hon på henne för att hon inte använt sig av orden som sagt när hon på sida 180 skriver att kakaduor dammar, trots att samma info ju finns på sida 88. Och ”representabel”, vad är det för kontamination mellan representativ och presentabel! utbrister Lekander i slutet, en mening som gör mig så motvalls att jag genast öppnar mitt pågående romanprojekt och skriver in representabel på första bästa ställe där det passar (kapitel 31, första stycket).

Det brukar sägas att man måste ge ut minst två romaner för att få bli medlem i Författarförbundet. Gäller samma regel för ord? I sådant fall torde nu det här ordet vara på god väg mot de fina salongerna.