Kategori: Författande

Den dag man ämnar besöka Kungliga biblioteket för att skalda (sitter i stora läsesalen i detta nu) gäller det att ha rätt outfit. För denna uppgift bär jag i dag mina Dieseljeans, en Yankees-t-shirt från Nike (gotta love them dubbelbindestreck) samt en babyblå kofta från kulturmänniskornas favoritbutik nummer ett – Beyond Retro. Till detta bär jag svarta strumpor från H&M och mörkblå kalsonger från Åhléns.

För tidigare outfits, se här.

Den dag man ämnar göra om hela kapitelstrukturen i sin roman gäller det att klä sig rätt. Därför bär jag i dag Dieseljeans, en v-ringad t-shirt från H&M och en grön second hand-kulturkofta inköpt på Beyond Retro.

Och ja, konceptet är snott från ax till limpa från Biblioteksbella.

Jag gick igenom fem kapitel på tåget ner till Malmö i går. Den stora kollisionen, vändpunkten, katastrofen, the point of no return, tandagnissel, gråt och ytterlig sorg och jämmer och elände.

Jag hade sovit alldeles för få timmar natten innan, huvudet sprängde en aning, känslorna satt utanpå.

Men ändå.

Jag grät nästan över mina egna ord. Jag satt där i mitt säte och såg det nordskånska landskapet svischa förbi och ville fan i mig gråta. För att det var så grymt, så elakt, så … hopplöst.

Jag har inte hunnit läsa mer, jag vet inte om händelserna därefter kan te sig realistiska i ljus av sveket. Jag vet inte om någon annan kommer att gilla det eller förstå vad jag vill ha sagt.

Men jag vet att jag nästan drevs till tårar av kapitel 45 och det räcker för mig.

Jag har en sådan där textmässig svacka igen. Tveksam över texten. Vem intresserar den? Mig? Ja, det gör den, jag finner den ofantligt intressant eftersom den säger väldigt mycket om mig själv, kanske mer än jag egentligen hoppats få fram. Några saker undrar jag om de ens kan stå kvar, jag läser dem och tänker kan det där verkligen stämma, är det verkligen så där, har jag … skulle jag … tänker jag verkligen …

Ja. Det kanske jag gör.

Det är svårt. Det är en rätt cynisk text på sina ställen, en ärlig sådan på andra, en romantisk sådan här och var men när jag går igenom texten, putsar på skavankerna, skalar bort onödigheter och funderar på lustmord kommer ändå det där förbannade jävla tvivlet över mig igen. Varför ska någon vilja läsa det här förutom jag själv? Jo, jag tänkte så förra gången också och det visade ju sig vara falskt, men den här gången är det väl ännu mer så, är det inte?

Är det inte så?

——

Bortsett från dubierna: Ja, romanen är färdigskriven. Nej, den är verkligen inte färdigredigerad. Och den här Melodifestivalen sätter verkligen käppar i mina ansträngningar att jobba med texten. Men till veckan är jag ledig måndag, tisdag och onsdag.

Då ni.

Det händer inte ofta men heller inte sällan och jag blir alltid lika skärrad/uppspelt/förvånad/mindboggled när det sker. Jag sitter och läser i romantexten och i samma ögonblick som ögonen sveper över frasen livet håller på att springa ifrån mig sjunger Neil Tennant time is running out ur mina högtalare. Det är inte exakt men det är nära nog.

Mindboggled som sagt.

När jag satt på Stadsbiblioteket i går eftermiddag och egentligen borde ha textredigerat romanen men stundom ägnade min datortid åt annat upptäckte jag att min blogg återfinns i startfältet till Vi läsers tävling Sveriges bästa författarblogg. Och eftersom jag är rätt skamlös, och dessutom ser att de som ligger högt på listan redan gjort samma sak – anmodar jag er nu att gå in på deras sajt och rösta. Jag säger inte vem ni ska lägga ert klick på, men eftersom ni läser min blogg på daglig basis utgår jag ifrån att ni är smarta människor och förstår vinken.

Så, schas iväg härifrån nu, make my day.

PS. För att påvisa min förträfflighet vill jag påpeka att jag här i bloggen i går skrev att jag skulle redigera tre kapitel på eftermiddagen. Det blev – trots att jag ägnade delar av tiden åt att surfa – fem! DS.

Nej, dags att ta tag i textredigeringen. Jag skulle ha gjort det redan i går, men skolkade helt fräckt, lallade runt och kom med ursäkter.

Tre kapitel måste gås igenom och ges grönt ljus. Måste.

Mot biblioteket.

Jag vill bli helt klar med boken nu.

Jag vill kunna titta på texten och den ska säga jag är färdig nu och jag ska le tillbaka och nicka och svara ja det är du med ett leende i ansiktet och jag ska våga släppa taget om staketet, klappa dig en sista gång på huvudet och vinka och med någorlunda bestämda steg gå iväg utan att titta tillbaka mer än en, kanske två gånger bara för att se efter att du verkligen har det bra, att du är trygg och färdig och välmående och kan interagera med andra på helt egna ben. Låta dig leva ditt eget liv.

Men.

Inte riktigt än.

Jag har ju skrivit lite om min kollega Kalle Dixelius debutroman ”Toffs bok” – releasekalas och livesändning förra veckan bland annat – och i dag var så dagen T som i Toff, med recensioner lite här och där med både hiss och diss. En som sannerligen hissar är Bodil Juggas i min modertidning Arbetarbladet vilket glädjer mig eftersom jag alltid blir stolt när människorna där hemma gör fina saker.

Men. För det brukar ju finnas det.

I recensionen skriver hon:

Kalle Dixelius är den tredje debutförfattaren på kort tid med bakgrund som journalist och filmrecensent på nyhetsbyrån TT Spektra. Tidigare kollegan Erik Helmerson gav nyligen ut en relationsroman, ”Blixthalka”. Tidigare kollegan Daniel Åberg skrev ”Dannyboy & kärleken”. Skrivarbegåvade Stockholmskillar, med sinne för dramatik och uppfödda på roadmovies – som söker större utmaningar. Nej, det kanske inte är ett så underligt sammanträffande ändå.

Men Dixelius sticker ut. Science fiction! Som nästan helt saknar tradition i Sverige. Ett lika osannolikt tilltag som John Ajvide Lindqvists vampyrer. Bara det.

Och vafalls! Min bok handlade ju om en kille som går runt på Stockholms gator iklädd frack med en tjej i släptåg som kräks över elskåp! Finns det fler böcker med den handlingen än det finns dystopiska stockholmsskildringar?

Nej just det, det gör det inte.

Jag lät till slut Johanna läsa de fem första kapitlen i går kväll. Jag har varit rätt rädd för det.

Hon sade – trots att hon ansåg att jag använder mig för mycket av tankstreck i första kapitlet – att hon tyckte väldigt mycket om det.

Jag ligger och morgonundrar på när tanken om att jag skulle bli författare föddes.

Jag hade märkt redan på högstadiet att jag skrev noveller som min svensklärare verkade tycka var välskrivna om än ofta groteska – jag och min vän Jennie tävlade om att skriva makabra skräcknoveller inspirerade av Stephen King i allmänhet och ”Det” i synnerhet och en gång i åttan eller om det möjligen var redan i sjuan fick våra föräldrar samtal hem där vår bekymrade klassföreståndare Ulla undrade hur det egentligen stod till med våra hemförhållanden. Jo tack bra, svarade vi och skrev vidare om hemsökta hus där det rann blod ur kranarna när allt man ville var att dricka ett glas vatten.

Jag tror att min fascination för lemlästning började försvinna när jag ställde upp i en novelltävling i Arbetarbladet som 17-åring. De hade haft samma tävling året innan med en vuxenklass och en upp till 20-klass och temat hade varit fritt. Jag hade av någon anledning snöat in på statarlitteratur och ville skriva en novell om en statardräng som om nätterna såg en älva dansa på en äng, ett smula apart tema möjligen men låt oss se det som ett delsteg bort från skräcken då jag ju ändå valde bort blodet även om jag behöll någon form av andevärld. Tyvärr visade det sig att 1992 års tävling hade ett tema – ”min första kärlek” – men skam den som ger sig och jag författade ihop ett melodramatiskt bidrag med en handling man bara kan komma på när man är 17 år och skrev en text om en kille som är olyckligt kär i en tjej i en parallellklass. Genom att vara prettodjup lyckas han fånga hennes intresse en eftermiddag i skolbiblioteket, de blir ihop, han får en hjärntumör varvid hans första kärlek också blir hans sista och det visar sig i slutet att novellen är skriven på hans dödsbädd. Jag vill minnas att objektet för förälskelsen i novellen egentligen hette Susanne och gick i klassen under mig.

Och jo, jag vann så klart. Och nej, jag gick inte till skolan på måndagen efter att novellen och vinnarintervjun publicerats, det är möjligt att jag stannade hemma på tisdagen också. Låt oss säga så här – att ha vunnit en novelltävling om kärlek var väl inte direkt det coolaste man kunde göra när man gick teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken.

Nåväl, jag hade börjat slå in på en bana jag därefter inte lyckats ta mig ur – relationer, kärlek och det däremellan. I den första romanen hade jag lite död och melodrama kvar, i den nya finns inget av det första och mindre av det andra Åtminstone än så länge, redigerandet är ju långt i från klart. Hur som helst så var det väl ändå där någonstans, 17 år och en smula svår, som författaren Daniel Åberg föddes.

——

Och när jag nu i efterhand läser igenom det här inser jag att det här inlägget i stora drag redan är skrivet. Vafan.

Jag har inte tittat åt romandokumentet sedan de där allra sista dallrande timmarna av 2008. Annat har kommit i vägen och jag har ett nytt temporärt schema på jobbet vilket stör mina rutiner, men faktum är att jag nog är lite rädd för att öppna det igen. För nu ligger den ju där, en deg som börjar på A och slutar på Ö, och väntar på att jag ska knåda, forma och grädda den till en välsmakande limpa. Och visserligen går jag ju på GI-diet nu, men jag är inte helt säker på att dieten även inbegriper avhållsamhet från bröd i metaforform.

Jag borde verkligen ta tag i det. Måste. Och visst, det går att hitta tusen tidsursäkter och godtagbara undanflykter men tänk om verkligheten är så enkel att jag är rädd för att texten vid en genomsyning helt enkelt inte är bra? Att den inte håller ihop? Att den är patetisk?

Det skulle kunna vara så. Det skulle också inte kunna vara så.

Finns väl bara ett sätt att ta reda på det antar jag.