Kategori: Författande

Så kom det nya året, men livet är ju sig rätt likt ändå. Jo, manuset har en början, en mitt och ett slut, men det är ju inte på länga vägar färdigt för det, gubevars. Nu startar fas två, redigerings- och vånda över textens eventuella kvalitet eller brist därpå-fasen. Förhoppningsvis tar det dock inte tillnärmelsevis lika lång tid som fas ett. Vi borde ändå tala om månader den här gången, låga siffror dessutom, närmare siffran ett än fem. Borde.

Intressant att se hur strömlinjeformad jag är dessutom. Manuset jag satte punkt för under 2008 års sista skälvande dag stannade på 346 187 tecken. ”Dannyboy & kärleken” är på 340 946. Nu kommer ju som sagt en del att hända med texten innan jag verkligen basunerar ut att nu är jag banne mig klar, men en skillnad på 5 200 tecken känns i sammanhanget rätt så … ja låt oss kalla det försumlig.

Och just det ja. Bara någon timme efter att jag satt punkt för texten började jag bli illamående och febrig, delar av nyårskvällen spenderades med frossa i soffan under filt. Tillståndet sitter fortfarande i, även om jag känner mig lite svalare i dag. Jag har bestämt mig för att kalla det postfärdigställarromansyndrom.

Det var någon gång vid femtiden på eftermiddagen som jag skrev följande sms till Peter:

Yo! Efter 346 187 tecken satte jag klockan 16.38 punkt för romanjäveln. Nu ska jag klippa håret och dricka champagne. Kram!

För jo, jag hann, och det med råge. Exakt i detta nu, när 2009 är två minuter gammalt, avslutas ”Vi har redan sagt hej då” på bron mellan Gullmarsplan och Skanstull med den korta mening som kröner det här inlägget.

För mig återstår i nuläget bara att säga gott nytt år.

Årets sista dag. Saker ska summeras, säckar ska knytas ihop. Om vi börjar med det första så har jag i år snott en idé av Fredrik och gjort en bildkavalkad presenterat som ett videoklipp över mitt år – jag har till och med anammat hans låtval, för jag kan inte erinra mig en låt som ens tillnärmelsevis sammanfattar 2008 så väl som The Killers ”Human”. Enjoy.

Säckknytandet så. Det var ju det här med att sätta punkt för romanen innan året rings ut. Det är faktiskt inte en omöjlig uppgift om jag sköter mina kort på rätt sätt under dagen. Det återstår ungefär fem romansidor text, en tidsrymd i romanen på knappt 40 minuter, ett slutkapitel som trots att de inte har särskilt mycket med varandra att göra blir en direkt spegling av inledningskapitlet i ”Dannyboy & kärleken”.

Cirklar som sluts, band som knyts, händer som möts, världar som krockar.

När klockan slår midnatt på nyårsafton 2008 avslutas handlingen i ”Vi har redan sagt hej då”. Vid samma tidpunkt publiceras dess sistamening här på bloggen. Och ja, alla föreliggande meningar kommer då att vara prydligt nedskrivna i Worddokumentet på min dator.

Det kan, ska och kommer att ske. Punkt slut.

Jag var på middag hos Peter i går. Han ställde mig en fråga:

Daniel hur ligger du till med romanen? Jag följer ju bara vad du skriver i bloggen och den är ju som ”Alice i Underlandet”.

Fotnot: Enligt Wikipedia handlar Lewis Carrolls berömda bok om ”den lilla flickan Alices äventyr i en värld som strider mot all logik”.

Jag har huvudvärk i dag vilket irriterar men knappast kapsejsar, inget tillåts göra det nu, jag måste få något skrivet, dagarna går, deadlinen består, nyår nyår nyår elva dagar kvar nu, vet inte hur det ska gå men på något sätt gör det nog det. Hoppas jag.

Ibland tänker jag att jag kanske inte ens vill att boken ska publiceras. Att jag skrivit den enbart för mig själv. Jag brukar fnysa åt artister/författare/kreatörer som säger så – nej inte inför dem om jag gör en intervju – men i det här fallet vet jag inte, kanske är det så, kanske behöver jag bara få det här ur systemet och sedan gå vidare mot det där riktiga, mot resten av livet, mot den där mytomspunna bok nummer tre som jag drömt om så länge nu.

Kanske är det bara för att bok nummer två jävlas och vägrar bli klar som drömmen om trean känns så stark inom mig. Den är ju obesudlad ännu, kan bli hur jävla bra som helst inga trädtoppar här inte utan bara himlen himlen himlen.

Kanske inte.

Men jo, självklart ska även tvåan ut. Att skriva för lådan är i slutändan väldigt mycket inte min grej.

Det lackar mot nyår och med det följer faktumet att jag lovat mig själv – och därmed indirekt hela jädra världen eftersom jag skrivit om det på bloggen – att vara färdigskriven då. Märk dock väl att färdig inte är detsamma som färdigskriven, jag ämnar nå fram till slutet av historien innan nyåret infaller, därefter startar redigeringsfasen och känner jag mitt material rätt kan den komma att bli rätt så lång.

Hur som helst. För att nå detta evangeliska stadium – jag har ingen aning vad ett evangeliskt stadium innebär men det låter passande i sammanhanget – har jag tvingats till drastiska åtgärder då timmen börjar bli sen. Jag är exempelvis ledig i dag – satan vad här ska skaldas! – och kommer istället att arbeta på lördag kväll i Strängnäs och bevaka finalen av ”Dansbandskampen”. Jo men visst, vad gör man inte för de sköna konsterna.

För det är enkel matematik. Eller logik. Eller ja jag kan kalla det vad fan jag vill för att parafrasera någon som redan hunnit få ut roman nummer två trots att vi debuterade samtidigt – aldrig i livet att jag skulle ha suttit och tragglat med boken på lördag kväll, men jobba är en helt annan sak, och eftersom jag mycket väl kan tänka mig att romanskriva på dagtid en tisdag, är slutsatsen denna:

Satan vad här ska skaldas.

Handlingen i min andra roman börjar precis … NU!

Det är dagen D i dag.

Nej, jag talar inte om faktumet att jag har namnsdag i dag, även om det också är helt sant. Nej, det jag talar om är att det är i dag som den börjar.

Romanen.

Boken, så som den är skriven just nu, utspelar sig nämligen under tjugo dagar i december 2008. Slutet infaller vid tolvslaget på nyårsafton, och räknat baklänges ger det att boken inleds den 11 december. Att den dagen är en torsdag i boken – precis som i verkligheten – var inget jag ursprungligen tänkte på när jag skrev de första kapitlen, jag minns inte ens om jag hade en speciell veckodag i åtanke när jag började, men händelserna som inträffar dagen därpå sker utan tvekan på en fredag, så torsdag fick det med tiden bli.

I dag. I romanen har kylan lagt sig över Stockholm den 11 december 2008 och på kvällen faller ett lätt snöfall över staden. Förutsättningarna för att verkligheten ska efterlikna dikten verkar inte direkt goda med utgångspunkt från vädret utanför fönstret.

Visserligen har tiden en tendens att ändras med … ja, tiden. När jag skrev ”Dannyboy & kärleken” utspelade den sig ursprungligen i slutet av maj 2001, men så drog skrivandet ut på … ja, tiden och jag ändrade några detaljer och i slutändan blev Dannyboydagen fastslagen till lördag den 25 maj 2002, även om det visserligen aldrig skrivs ut exakt i romanen. Kanske blir det samma visa nu, kanske går … ja, tiden fortare än jag anar. Då är det inte bara – som alla som kan sin Andres Lokko vet – pophistorien som ständigt måste skrivas om, utan även romanhistorien. Åtminstone min.

För de flesta är det säkert inte ens viktigt, att exakt tidsbestämma en historia skapar en bundenhet som vissa inte finner önskvärd, det ökar dateringen, låser skeendet vid en specifik punkt i historien och gör den alldeles, alldeles …

Underbar?

Att vara någorlunda exakt och precis ligger mig helt enkelt rätt nära hjärtat.

Jag har tagit mitt morgonpickochpack och begett mig till Ritorno på Odengatan, jag skaldar i julgranens sken och sippar på en kaffekopp och jo det är en drastisk åtgärd men desperata tider kräver desperata åtgärder, som väl någon amerikan sade back in the days.

Jag kämpar mot klockan som vore jag självaste Jack Bauer. Romanen avslutas på tolvslaget på nyårsafton. Det vore ju själva fan om jag inte lyckades bli färdig innan denna tidpunkt inträffar i verkligheten. I fiktionen är det sex timmar kvar att sätta på pränt, i världen jag lever i återstår tjugoen dagar.

Det borde väl gå? Även med mina slöhetsfasoner?

När jag duschade i morse kom jag på en detalj som jag hoppas ska sätta en knorr på romanens slut, ett speciellt kapitel, ett kapitel som aldrig skrivs ut, en epilog som aldrig kommer att behövas och därför inte medtagas trots att den spelar en viktig roll i handlingen. Jag har inte hunnit fundera över dess logiska konsekvenser ännu och kanske låter det lite snurrigt, men jag tror det kan bli bra. Tror jag. Hoppas.

Med tankar om slutet kommer också medvetenheten om att det faktiskt närmar sig. Slutet. Det är nästan kväll nu. Nyårsaftonkväll och säckar ska knytas, raketer skjutas och rusningar genom en närförort på väg mot en avgörande bro göras.

Det gör mig ganska så rädd. Mycket räddare än vad jag minns att jag blev förra gången och jag hatar att det troligen medför att jag undviker skrivandet mer än vanligt.

Huruvida det blir någon filmatisering av ”Dannyboy & kärleken” står visserligen fortfarande skrivet i stjärnorna, även om jag fortfarande hyser någorlunda gott mod. Men oavsett vad som komma skall stör det mig att Lukas Moodysson använder Ladytrons ”Destroy everything you touch” i trailern till sin kommande film ”Mammut”.

Den paxade ju jag för två år sedan.

Jag har haft en slummerperiod med boken, har haft svårt att ens öppna dokumentet, oklart varför, det har bara blivit så de senaste tio dagarna ungefär.

I dag öppnade jag det. Kapitel 51 låg där jag mindes det. Eller nja för den delen, det jag skrev senast minns jag nästan aldrig, förvånas när jag ser det eftersom jag oftast är så missnöjd med det jag senast fått ur mig att jag försöker glömma det genast när det plitats ner. Först när jag gått igenom det – nästa gång jag öppnar dokumentet – förlikar jag mig med det och förvånas då och då över dess kvalitet – oavsett vilken riktning ordet kvalitet den här dagen råkat ta.

Jag skrev lite också. Inte mycket, en halv sida i skarven mellan vakenhet och sömn – nej inte jag jag var klarvaken eller nära nog i alla fall, men romanens jag. Det kändes fint.

Det var bara det.

——

Eller nej för den delen. Jag vill vidare meddela att måndagens succépremiär för DJtv numera också återfinns på Youtube, i något kortad version då klipp inte tillåts vara mer än tio minuter långa där.