Kategori: Författande

Någon googlar frasen när svarar förlagen och hamnar på min blogg och jag ler. Dagen efter söker samma ip-nummer på frasen kommer manus bort på förlagen och ett sting av sorg och vemod infinner sig istället.

Den där väntan, tiden av ovisshet, tankarna är jag värdelös eller något att ha, vill de ha mig eller inte och i sånt fall varför inte jag måste ju faktiskt vara värdelös. Väl?

Dagarna går, tvivlet består.

Jag minns dagen då jag blev antagen. Det var måndag den 2 februari 2004, klockan var strax före tio och jag hade ännu inte klivit upp, jobbade andra tider då. Telefonsamtalet varade i över tio minuter, Peter bodde hos mig temporärt, men trots att han hörde åtminstone delar av konversationen förstod han aldrig vad samtalet handlade om. Först efteråt, när han tyckte att jag verkade lite bedövad och frågade hur det var fatt och jag berättade att de ringt och meddelat att de ville ge ut min roman och att jag skulle gå och skriva kontrakt dagen därpå började han endast iklädd kalsonger dansa runt på mitt vardagsrumsgolv.

Det är konstigt men när människor frågar hur det kändes, hur det där ögonblicket då tvivlet skingrades verkligen var, brukar jag ljuga. Jag brukar ljuga och säga att det var en underbar och fantastisk känsla olik någon annat jag upplevt i hela mitt liv.

När jag egentligen satt i min soffa i vardagsrummet och kände mig fullständigt tom. Skakade lite.

De gånger jag valt att vara ärlig har jag sagt att det närmaste jag kan komma i liknelse är känslan när ett långt förhållande med en människa jag älskat och anförtrott mitt liv åt har tagit slut. När vetskapen drabbat mig att det verkligen är över. Den totala overkligheten, insikten att inget någonsin kommer att vara riktigt detsamma igen. Hur luften töms ur bröstet. Hur skakningar uppstår.

Ja, det låter konstigt vilket människor också brukar påpeka och därför ljuger jag. Men det är sant. Samma fysiska tillstånd.

Glädjen då? Jodå, den kom efter ett tag. Jag minns mina steg i förlagets trapphus efter att kontraktet undertecknats och jag tilldelats en redaktör. Overkliga steg, fjäderlätta. Men främst vill jag minnas stoltheten som framträdde när känslan av att vandra med vadd kring skallen blåst bort. Stolthet över att det jag drömt om så länge faktiskt blivit verklighet. Att tvivlet varit obefogat, att jag inte var ett endaste dugg värdelös utan faktiskt något så när förträfflig.

Jag hoppas att det blir så för dig också.

Jag är trött i dag, huvudet känns tungt. Om det var därför jag just skrev en halvsida om sömnlöshet vet jag inte men det var inget som var planerat så kanske. Inte för att jag har legat sömnlös. Men jag är trött. Huvudvärk. Och det avspeglar sig i skrivandet. Kanske.

Annars sitter jag mest och tänker på taglines, punchlines, titlar, undertitlar, snärtiga utdrag. Inte för att jag borde göra det i det här skedet, jag borde koncentrera mig på att skriva färdigt istället. Men det är ju så mycket roligare och ger ett ögonblickligt rus istället för att skriva skriva skriva och aldrig komma till gå. Eller mål. Eller vart det nu är man ska.

Alla kommer med bagage. Det är en mening jag gillar som summerar saker och ting rätt bra på flera sätt. Jag vet inte om den överlever dagen, men den fick inleda kapitlet jag började skriva i morse i alla fall, trots att jag fortfarande inte är nöjd med avslutningen på det förra.

Men ibland är det väl dags att vända blad och gå vidare istället för att bara stå och stampa på samma fläck trots att det kan vara ack så lockande.

Jo.

Jag kan inte för mitt liv få ihop en bra och snärtig avslutning på det kapitel jag håller på med. Jag lider ju lite av sjukan att allt jag skriver ska leda till en framåtrörelse, ett sug efter att läsa även nästa kapitel, en sorts cliffhangersmitta grundad i för mycket ”24”-tittande i mina dar, om nu något sådant är möjligt. Jag skrev om det där redan för mer än två år sedan, för även om romanen i sig var en annan så var känslan densamma. Framåt, våga aldrig stanna upp och vila, läs vidare.

Men det vill sig inte. De står i en bar. Kommer inte till skott. Trevar. Det håller inte. Blä.

Dessutom satt jag och grubblade under hela frukosten efter en tanke till ett blogginlägg. Skönt att det ena löste det andra åtminstone.

Jag har strött en del siffror kring mig i ett antal inlägg. Romantekniska siffror. Och så såg jag i helgen att det kommit länkningar till min blogg från en kommentarstråd hos Ninni Schulman, där frågan om hur lång en roman är hade ställts i ett inlägg. Och jag skrev ju om det där i fredags, men de siffrorna beskrev endast ett pågående arbete, inget färdigt sådant, som jag gjort tidigare. Så här kommer, för förhoppningsvis sista gången, de kalla fakta som omgav ”Dannyboy & kärleken” när det begav sig:

Antal sidor: 234 i pocketupplagan, 229 av dem effektiv text
Antal tecken inklusive blanksteg: 341 000
Antal ord: 64 200
Antal tecken per normalsida: 1 845
Antal ord per normalsida: 345

Att antalet tecken per ”normalsida” inte är lika med det totala antalet tecken delat på sidantalet förklarade jag i fredagens sifferexercis.

Hur man formaterar ett Worddokument för att få en dokumentsida som motsvarar en romansida beskrev jag här för en tid sedan.

Fotnot: Bilden är tagen under gårdagens skrivarstund på Café R4 på Rörstrandsgatan.

Jag sitter på Café Lola på Renstiernas gata med nya Anna Ternheim-skivan i lurarna och skriver. Vi har det fint ihop, jag och lilla Macbook. Han var lite yster när han fick komma ur sin nya datorväska till en början, sprang omkring och skränade tills caféinnehavaren stirrade stint på honom och han stillade sig. Nu vilar han lugnt under mina handlover när jag skriver skriver skriver oj vad jag skriver.

Boken gör mig allt mer nervös. Bara en och en halv dag kvar nu.

Nej, inte av verkligheten vad jag vet – om inte McCain går och vinner tidigt i morgon bitti då. Men av fiktionens berättelse. Och det är nästan lika omvälvande som det verkliga livet. Kanske till och med mer.

Vad ska människor tänka? Vad ska de tycka? Jag vet att det inte ska påverka mitt skapande men det gör ju det. Ändå.

Jag har å romanens vägnar grottat ner mig i ett gammalt nummer av Pop de senaste dagarna, #2 för att vara exakt. Minnesresan är omedelbar, jag sugs bakåt och är arton år igen, Brett Anderson är universums härskare och jag drömmer om att besöka Mario’s Café, vill resa i Saint Etiennes fotspår och vi är så unga. Jag lyssnar på ”Animal nitrate” på repeat för det är vad som behövs den här morgonen.

Om det blir något vettigt skrivet är dock skrivet i stjärnorna.

Jag är med ny dator nu. Jag tycker om den. Jag tycker mycket om den, och fällde en liten tår vid uppackandet.

Min ambition var att jag skulle köra med Open Office i mitt nya mac-liv, det har ju kommit en ny version precis, gratis och öppen källkod är gott och tanken att ha en helt Microsoftfri dator lockar mig, även om det på intet sätt är ett självändamål.

Men så laddade jag ner, installerade, ändrade lite inställningar och drog igång mitt romandokument. Och det såg ju helt okej ut, allt verkade ligga på plats, inga direkta omflödningar och det går ju att spara i vanligt word-format vilket underlättar kommunikationen med omvärlden men … ja, det kändes konstigt, avigt, en smula fel. Och visst, det finns mycket på den nya datorn som känns konstigt – jag är ännu inte van med det nya tangentbordet till exempel och det kommer att ta lite tid innan den helt knapplösa styrplattan blir du och bror med mina fingertoppar – men … det här kändes annorlunda, skevt, onaturligt.

Så jag förbliver nog vid min läst, Gud vet att mitt romanskrivande behöver stabilitet för att det ska gå framåt.

Typiskt att man skulle komma ut som stockkonservativ när det gäller just Microsoft.

Jag har en liten identitetskris. Ska jag vara journalist eller författare? Ska mitt liv ägnas åt att skalda eller korvstoppsskriva? Vilket av dem är för övrigt författeriet? Inte helt självklart när man sitter framför romandokumentet och den litterära horisonten känns mörk.

Men gästrikebesöket i helgen var bra, jag visade upp såväl Sandviken som Kungsgården och tankarna kring min nästa roman – den jag helt ärligt längtar efter att få börja skriva – fick kanske inte struktur men åtminstone välbehövlig näring.

Det kommer att bli bra. Det kommer att bli jättebra. Måste bara … ja, få den här pågående jäveln ur systemet först. Och det tar ju sin lilla runda tid.

I ett inlägg från den 24 oktober 2006, när det årets Augustnomineringar presenterats, skrev jag så här i bloggen:

Att bli utgiven från första början var ju ett nålsöga i sig, nu gäller det att sikta mot nästa – och tillsammans med romanfilmatisering och översättning till andra språk håller jag nog en Augustnominering som topp tre på min personliga författarambitionsönskelista. Jag tror jag någonstans i en intervju förra året sa att jag hoppades att min tredje roman, som enligt min strikt uppstyrda femårsplan ska komma 2010, skulle vara redo för en sådan uppgift. Det är fortfarande min ambition. Det får så klart gärna komma tidigare, men det gäller ju samtidigt att vara (lite) realist. Om det sedan går att förverkliga är ju en annan sak. Men jag vill, åh vad jag vill.

Två år senare ser jag ingen orsak att backa från det påståendet. Min tredje bok kommer att hålla Augustklass. Kanske inte vinna hela tjotaballongen, inte ens troligen, men få en nominering, ja – den ska vara av sådan art att den ska kunna greja det.

Eller jo, en sak får jag väl börja fundera kring. Att bok tre skulle ges ut senast hösten 2010 verkar smått osannolikt med tanke på det tempo jag håller.

Ja, smått. Men inte helt osannolikt.

Ledig i dag. Skrivardag. Satan i gatan vad jag ska skriva. Sida upp och sida ner. Som en berg- och dalbana. Högerut högerut högerut, som markören ständigt kommer att sträva mot.

Vilken dag det ska bli.