Jag sitter på Café Lola på Renstiernas gata med nya Anna Ternheim-skivan i lurarna och skriver. Vi har det fint ihop, jag och lilla Macbook. Han var lite yster när han fick komma ur sin nya datorväska till en början, sprang omkring och skränade tills caféinnehavaren stirrade stint på honom och han stillade sig. Nu vilar han lugnt under mina handlover när jag skriver skriver skriver oj vad jag skriver.
Handlober?? Jag vet bara en som har såna, och det är den där läbbiga källarvarelsen i Pans Labyrint…
Språkpolisen rycker ut!!
Lov, lob, potato, potato. Men okej då, jag ändrar väl tills loberna börjar växa ut.
Den riktigt petiga språkpolisen skulle upplysa om att det heter lovarna. Men sån är inte jag.
Handlover med engelskt uttal låter tuffare. Eller åtminstone konstigare.
Men ingenting om bakgrundsbilden som för ovanlighetens skull (nästan) visar den som så ofta har hamnat utanför bild.
Jamengudja, det såg jag ju inte ens. Gud vad bra jag är på att dansa. Eller skåla?
Posera. Sleeveface.
Ja juuuuuust det. Ja då hade ju min fotoidentitet varit fortsatt höljd i dunkel oavsett. Skönt.