Kategori: Författande

I den roman jag sitter och skriver på … ja låt oss säga relativt ofta, använder jag mig av ellipser (tre punkter) för att visa på tveksamhet med viss … ja låt oss kalla det regelbundenhet. Nu läser jag i bloggen Spectatia att det tyder på att jag är lat och obildad.

Ser man på.

Jag hade ledigt på förmiddagen i dag, och tanken var att jag skulle skriva järnet. Samtidigt hade jag ett möte med en mobiltelefonkartong vid Odenplans tunnelbanestation, och bestämde mig för att slå två flugor i en smäll. Jag köpte en kaffe på Espresso House nere i underjorden och satte mig till rätta på deras rätt minimala fik.

Och det var en rätt trivsam upplevelse faktiskt. Människorna som passerade förbi vid min vänstra sida gav en lagom distraktion, och det var en lätt hisnande känsla att se och känna tunnelbanetågen dundra förbi under rumpan.

Eller som min kollega Nils sa när jag väl kom till jobbet: Gick det som på räls?

Jag har hamnat vid något av en slutpunkt. Nej – inte så att bokjäveln är klar gubevars, vad tror ni egentligen!? – men det jag tänkt ska utgöra första delen, vilket ska vara sju niondelar (niondedelar?) av hela klabbet, är nog fasiken klart. Nej – inte klart gubevars, men åtminstone nedskrivet.

Och i dessa sifferbesatta med globalt ekonomiskt sönderfall, tänkte jag bjuda på lite statistik:

Manuset är nu på 267 349 tecken inklusive blanksteg och 173 romansidor långt. När jag hade nått motsvarande sidlängd i ”Dannyboy” hade jag skrivit 258 331 tecken, den nya boken är alltså aningen mer texttung – något som är medvetet – även om jag hade trott att skillnaden ännu något större. Då den nya romanen hittills består av 50 045 ord, och ”Dannyboy” vid samma sidlängd hade 48 825 i magen, ger det att den nya romanen består av ord som i medel är 5,34 bokstäver långa, jämfört med ”Dannyboys” 5,29.

Det tar sig.

Det slog mig när jag åkte tåg tidigare i dag att det faktiskt inte är så mycket kvar att skriva på boken. Att jag faktiskt kan se hela vägen från platsen där jag står till slutet.

Jag antar att det borde glädja mig men jag blev mest rädd.

Nej, det går fortfarande inte särskilt snabbt – det tvivlar jag på att mitt författande någonsin kommer att göra, jag måste ju lida fram texten gubevars – men en skillnad har infunnit sig den senaste veckan.

Jag vill skriva. Jag ser faktiskt fram emot det, tänker på boken när jag inte skriver, funderar över hur jag ska få ihop berättelsen på det sätt jag vill, om planerna jag har är särskilt kloka, om man borde låta det förflutna vara det förflutna eller om det är okej att rota lite, jag går omkring och skriver sms-utkast till mig själv, lösryckta förnimmelser, de flesta inte särskilt bra men ändå, en del kloka tankar har jag väl ändå. Ibland. Tror jag.

Tanken är just nu att bokens första del ska heta Sju dagar och den andra och avslutande Två dagar. Variation är ju A och O och den som gissar rätt på hur många dagar boken utspelar sig inom får guldstjärna i marginalen.

Ah, jag känner igen känslan så väl.

Man trängs där inne i baren på Park, stångas med alla dessa högdjur, drabbas av mindervärdeskomplex, knyter näven, tänker att nästa år ska jag fan också vara bokaktuell, om jag bara kunde få fatt i den där briljanta romanidén, den där stora berättelsen, den som slungar mig från golvet och upp på bardisken, där man syns och är någon och massorna flockas, hyllar, prisar, tindrar.

Så kommer tanken. Idén. Idén med stort I även när den inte står först i en mening, dimper ner som ett betongblock i skallen. Men var finns papper när man behöver det, när tankarna måste fångas på pränt för att inte försvinna i sista nattens desperata mingel? En bordsduk! Ja! Och så en penna, så där ja, ner med tankarna nu, de stora, de grandiosa, embryot till det som ska bli mästerverket, låt det flöda nu bara!

Och så är det som kommer ut det här:

Nej, jag har inte skrivit särskilt mycket. Men jag har ändå skrivit, två morgnar i rad. Och när jag läser det som tidigare kommit ur mina fingrar så känns det bra.

Vissa saker oroar mig. Den övervägande frågan är som alltid om det här är intressant för någon mer än mig själv. Varför skulle någon bry sig, finna något intresse i mina hjärnspöken? Men så tänker jag att vadå, vi har alla hjärnspöken och att få känna att man inte är ensam är väl bra?

Jag hoppas det.

Sedan är jag rädd att det är för krångligt. Att myllret av personer av samma kön med visserligen väldigt olika namn men ändå samma mål ska förvirra och skapa ointresse. Eller så är det inte alls så, kanske är det hur bra som helst.

Jag vet inte. Och det stör mig.

Det och mobiltelefonen.

Jag kunde inte hålla mig. When in Rome, liksom. Bilden är tagen från ett Starbucks på Edgware Road. Det blev inte många rader, sisådär femton kanske, men what the heck, alltid något.

I dag har jag sett Robert Downey Jr prata om siamesiska tvillingar i nästan tio minuter på en presskonferens, samtidigt som Ben Stiller försökte avbryta honom och säga att den korrekta titeln numera är co-joined. Det var lite … annorlunda.

Nu har jag ett flyg att passa igen. Hej så länge.

——

Uppdatering torsdag: Precis som Julia påpekar i en kommentar, så är det korrekta ordet conjoined. Men jag tycker verkligen att det låter som att han säger co-joined. Särskilt när Downey Jr senare upprepar det.

Jag har ett litet problem. Jag håller på och författar en liten historia, en berättelse i berättelsen, inte särskilt många sidor – fyra kanske – en utvikning för att fördjupa den kvinnliga huvudkaraktären – som för tillfället går under namnet Iris för den delen, vi får väl se om det håller i sig, även fast hon mest kallas du.

Hur som helst, hon berättar om en kärlekshistoria som avbrutits och återupptagits. Just nu sker det i dialogform, men jag undrar om det passar bättre som ett mejl. Hon har en tendens att mejla nämligen, skicka ut små bulletiner, delge den manliga huvudkaraktären sina tankar när ord man säger öga mot öga inte räcker till. Han går under namnet Daniel för den delen, det känns enkelt och bekvämt, får mig att känna mig nära honom, inbilla mig att vi är samma, av skrot och korn båda två, han kallas dock mest jag.

Ja, mejl får det nog bli. Så var det avgjort. Tack bloggen.

——

Uppdatering: Tack för ingenting för den delen. Det blev inget bra i mejlform och svårt att yxa in på det ställe i berättelsen där det borde ligga. Så det blev snickelisnack istället.

Mycket väsen för ingenting.

Måndag morgon. Första dagen på resten av livet. Upp strax efter sju, rakning, duschning, P1 Morgon, någorlunda nyttig frukost, DN, SvD, uppdaterad ipodhårdvara och … jorasåatt – två sidor romanförfattande! Herre jisses ibland förvånar jag mig själv så till den grad att jag ryggar tillbaka när jag kollar i spegeln.

Nu dags att gå till jobbet.

Jag har inte skrivit på bokjäveln på en vecka. Det vill sig inte. Jag har en fin idé som jag vill trycka in i den någonstans, som jag verkligen känner att jag vill skriva, men det kommer inte ut. En fin liten sidohistoria som kommer att bli en bra pusselbit i den större helheten. Den ligger där inne i skallen, skvalpar omkring, kommer inte ut, inte mer än som de korta stolparna jag hastat ner i idédokumentet, där det även står saker som Ändra kön på barnet! och Glad inte alkohol och INTE GLÖMMA DET SENARE.

Det irriterar mig. Det stör mig att jag inte får ur mig det jag vill ha sagt.

Ibland känns det som ett hopplöst projekt, det kommer aldrig att bli något. Men så står jag där i publiken på en uppläsning, en litterär tillställning, lyssnar till någon jag tappat intresset för redan efter två meningar, villat bort mig i tankar, långt bort därifrån, långt bort från lokalen människorna som lyssnar sorlet som tystnar och jag tänker att jag kan fan bättre än det där, ja det kan jag ja men bevisa det då!

Innan det är för sent.