Kategori: Författande

Yay! Jag hittade coke-romanen ”Bright lights, big city” i en bokhylla i går. Äntligen kommer även jag att få upptäcka vad det var jag inspirerades av när jag skrev min första roman.

Smak verkar jag ju ha haft i alla fall, rysligt stiligt omslag faktiskt.

Ja, jag ska skriva klart boken så fort det går. Hej vad det går. I en oändligt hög fart. Jag skriver och skriver och skriver och skriver. Ibland.

Och ja, vad fint det vore med pocketsläpp direkt, vilket efterfrågades i går. Jag skulle verkligen vilja det. Det är konstigt, i torsdags lovade jag en bekant att ge henne en bok, frågade om hon ville ha en inbunden eller en pocket och sa instinktivt men pocketen är bättre! när hon sa inbunden. Och nej, det handlar inte om snålhet eller något, jag fick en hel låda inbundna av förlaget i våras och vill inget hellre än att bli av med dem, men pocketar är bättre, åtminstone för mitt skrivande. Behändiga. Oömma. Roliga. Inte så uppfordrande. Fina.

I och för sig faller ju idén med extramaterial om en bok ges ut i pocket direkt, och sånt gillar jag ju också. Hm. Vad svårt livet är.

Nåväl, gårdagens slutsats gäller väl än: Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.

Jag funderar på det här med sanning kontra fiktion. Hur nära jag kan gå. Hur långt bort jag kan stå och ändå känna att det jag skriver har bäring. Om jag kan såra. Om det i sånt fall är värt det. Om det ens spelar någon roll.

Ja, litteratur är litteratur, verklighet är verklighet och för litteraturens skull bör man inte ta någon hänsyn, inte bromsa, bara köra på utan att titta bakåt eller åt sidan eller framåt. Det säger skolboken. Men i praktiken är det ju inte så. Jag är inte så. Det kommer alltid människor i vägen. Och det kanske är ett problem.

Eller inte.

Just nu är det inte det. I går påmindes jag om en jättefin liten historia jag nyligen hörde som jag tänker inkorporera under fiktionens väv, som jag har väldigt svårt att tänka mig att någon skulle kunna bli sur över.

Men bakåt. Det finns ju saker däri som inte bara är solsken och söta anekdoter. Sådant som kanske inte är så roligt att läsa om man känner sig träffad, inbillar att man är träffad eller träffar någon som man tror kanske känner sig träffad. Även om jag tycker att den som i slutändan åker på råsoparna endast är jag själv.

Jo, det var så förra gången också. Men det är värre nu tror jag. Eller så är det bara för att nuet alltid känns mer påtagligt än dået.

Nåja. Kanske borde oroa mig för att skriva klart klabbet först.

Fyra veckors semester. 28 dagar. 28 skrivstunder fördelade på 14 olika fik (inkluderande två återbesök), en Ålandsfärja, en rastplats, en bil, ett hotell gånger två, ett bibliotek, ett tåg och fem hemmasittningar.

Vad resulterade det i? Tja, text som motsvarar drygt 30 romansidor, 28 blogginlägg och ett Facebookalbum. Inte särskilt högproduktivt kanske, men ändå en produktion. En kontinuerlig sådan som jag hoppas kunna hålla uppe även nu när jag åter styr kosan mot jobbet.

Blev det 30 bra sidor då? Jag vet inte. De ligger lite för nära mig för att jag ska kunna avgöra det just nu. De måste fogas in i massan, ses i helheten, sparkas på en smula och se vad de avger för ljud. Vad jag vet redan nu är att berättelsen behöver stramas till, rätas upp, bestämma sig för vad den vill. Ja, och så skrivas klart då.

Det ska nog lösa sig. Hoppas jag.

Just nu i de södra delarna av Vasastan:

I dag från Espressohouse i korsningen Sveavägen/Rådmansgatan. Skulle ursprungligen gå till Café 60, men tonårskoefficienten var något för hög. Inget fel på tonåringar, men helst inte tio före i kön när allt man vill är att köpa en kopp kaffe.

Just nu i de centrala delarna av Vasastan:

I dag från ett väldigt trött och låt oss säga smula bakfullt hem. Damn that Allsång på Debaser alltså.

Just nu där Vasastan möter Östermalm:

I dag från Café Le Mans på Birger Jarlsgatan, där jag i ensamhet skaldar om tvåsamhet och känner hur semestern lider mot sitt slut till tonerna av Broder Daniel.

Det är ju en sådan dag i dag.

Just nu i de västra delarna av Vasastan:

I dag från fiket Mersmak på Rörstrandsgatan, där saker och ting just tog en oväntad vändning.

Just nu i de centrala delarna av Vasastan:

I dag från Ritorno på Odengatan, där jag hittat en form av framåtrörelse. Men den lider fortfarande av … ja jag vet inte riktigt vad men låt oss kalla det vingel eller åtminstone oförmåga till fokusering och god stringens.

Just nu i de västra delarna av Vasastan:

I dag från ett väldigt barnvagnsbullrigt Levinsky’s på Rörstrandsgatan.

Jodå, jag skriver som sagt, min kära dator har ju blivit oj så nätexponerad på sistone och mer lär det väl bli innan sagan är över.

Frågan är dock vad som kommer ut. Jag finner mig ofta sittande still, utan större känsla för framåtrörelse, texten står och stampar, jag vill något med den men kan inte riktigt sätta fingret på vad när hur varför. Jag känner inte att jag når fram till pudelns kärna – konstigt uttryck för den delen – och det irriterar mig.

I går begav jag mig till Bönor och bakat vid Sankt Eriksplan för att se om det kunde trigga mig. Boken inleds där, det skrivs visserligen aldrig ut i texten, men jo, det är dit de går, jag hade en fikadejt där en gång i … ja i slutet av december 2005 var det väl och nej det var inget värt att skriva en bok om men det har på något sätt ändå blivit platsen där det börjar, och den sötsliskiga biskvi jag minns att jag tvingade i mig har också fått följa med in i romanen.

Väntandet som föregår träffen sker för övrigt vid Fridhemsplan – vid tunnelbaneuppgången där det förut låg ett Dressmann men nu byggs om – vilket väl inte riktigt går ihop rent geografiskt för de promenerar bara en minut innan de når fiket, men som sagt, hur mina inre bilder fungerar spelar väl roll mest för mig själv.

Hur som helst – triggningen uteblev. Texten stampar. Dialog kommer ut, men de säger inget. Åtminstone inte det som bör och måste sägas. Det irriterar mig.

Fan.

Just nu i de västra delarna av Vasastan:

I dag från Bönor och bakat på Sankt Eriksgatan, där jag försöker trigga fram en reaktion.

Det går dock så där, tvingas jag erkänna.