Författare och skribent
Innan jag börjar skriva ska jag göra personförteckningar på de viktigaste personerna, samt ange i manuset när jag använder mig av faktauppgifter som kan behöva ändras om man ruckar på saker som exempelvis ett födelseår.
Det kommer att göra mitt korrekturliv så mycket enklare.
Alltså jag skulle jättegärna skriva ett intressant blogginlägg men jag måste korrläsa i romanutskriften en halvtimme innan jag går till jobbet.
Alex Schulman skriver i sin blogg om recensionscitaten som ska pryda pocketversionen av hans debutbok ”Skynda att älska”. Utifrån en rätt sval recension i Dagens Nyheter av hans bok har Månpocket tänkt använda sig av DN-citatet ”… välskriven och sparsmakad …” trots att helheten egentligen lydde Den är välskriven och sparsmakad, VISST, men också mild. Rätt så gråtmild, om man ska vara kritisk. Skynda att älska är i tamaste laget. Av någon med Alex Schulmans energi hade jag förväntat mig mer än en sådan här veckotidningsnovell.
Jag gillar att han faktiskt öppet redovisar det, och att ryckcitatet på något sätt blir en hämnd på recensenten. Han skriver att DN:s recensent vill mena att min bok är lika platt som en veckotidningsnovell. Men ni som står på Pocketshop på Arlanda och ska hugga en jäkel till utlandssemestern kommer att bli varse att DN tycker att min bok är välskriven och sparsmakad.
Jag har en liknande relation till min DN-recension. Det var en av de tamare jag fick, recensenten Ola Larsmo lade stort (negativt) fokus på att jag skrev ut vilka gator huvudpersonerna gick på och att jag namngav barerna som de besökte. Recensionen toppades av rubriken Nöjesguiden som roman, och texten låg på den nivån att de fann det lämpligt att bildsätta med en spritflaska och skriva Bokens huvudperson under. Rubriken var med all säkerhet menad nedsättande.
Men vadå, för den tänkta pocketköparmålgruppen var det ju alldeles ypperligt. Och det kändes bra att lyckas vända vad jag tyckte var en rätt orättvis recension till ett köpargument. Alltså toppas pocketupplagan av ”Dannyboy & kärleken” av DN-citatet Nöjesguiden som roman. Förhoppningsvis grämer det väl någon.
Började ju med korrekturläsningen i går. Och det är då för underligt. Man läser och läser och läser sin text på skärmen, våndas, stryker, lägger till, ändrar, filar, putsar, donar och våndas ytterligare några vändor tills man känner sig så jävla nöjd med resultatet.
Och så skriver man ut det och börjar läsa och resultatet blir genast så här.
Korrekturläsarfasen av ”Vi har redan sagt hej då” börjar nu!
Tänka sig att tre år har gått sedan Morgan skickade mig länken till det här i författarsammanhang åh så ökända ”Family guy”-klippet.
I somras skrev jag och min vän Morgan på ett av Adlibris kritiserade samarbetskontrakt för det pyttelilla bokförlag vi startade tillsammans i samband med att ”Dannyboy & kärleken” skulle ges ut i pocket 2006. Jag har inga direkta invändningar mot avtalet, redan innan vi skrev på det gav vi Adlibris – samt under en tidigare period även Bokus – 20 procents rabatt på F-priset vid inköp. Visserligen måste vi i och med det nya avtalet betala fraktkostnaderna själva när vi får beställningar – tidigare stod Adlibris för den notan – men å andra sidan är det skönt att inte längre behöva skicka böcker till dem särskilt ofta, med det nya kontraktet har de en egen liten Dannyboyhylla att plocka från, som fylls på när lagret börjar sina. Att det kan vara en helt annan femma för riktiga småförlag – som inte bara ser sin förlagsverksamhet som en nollsummehobby – har jag dock full förståelse för.
Men kontrakt schmontrakt, lager schlager – det roligaste är ju att det här avtalet för första gången ger oss tillgång till riktig försäljningsstatistik. Vi har exempelvis en sådan här stapel, som visar åldersfördelningen hos de som beställt ”Dannyboy & kärleken” hos Adlibris…
…och vi har en sådant här litet tårtdiagram, som med stor säkerhet fastslår att jodå, visst är det så att kvinnor är de som i första hand köper böcker, eller åtminstone vissa böcker:
En lite mer komplicerad form av statistiken klargör varifrån köpen sker. Jag har inte riktigt lyckas förstå procentsatserna fullt ut, men hur som helst är det väl föga förvånande att se att två av de tre län i Sverige där det i förhållande till befolkningsmängden sålts flest antal exemplar är Stockholms län och Uppsala län – det vill säga de platser där boken i huvudsak utspelar sig. Något mer förvånande är att Jämtland är det tredje länet i topp, trots att de gånger jag ens besökt nämnda del av landet kan räknas på tre av ena handens fingrar.
Sorgligt nog återfinns mitt eget hemlän Gävleborg först trea från slutet. Detta väljer jag att skylla på jantelagen samt Gefle Dagblad, som gav mig en rätt nesligt besk recension när det begav sig.
Spenderar min lunchtimme i Stockholms mest udda citygalleria – Galleria Slussen – i dag, och passar på att sno åt mig 25 minuters romanredigeringstid efter en snabb Biff à la Lindström.
Får se om jag hinner klämma in lite Jack Vegas också.
Jag är i ett sådant där mellanläge nu. Boken är inte klar men relativt klar. Tankarna kring utgivningen är relativt konkreta men inte helt konkreta. Hur omslaget ska se ut är inte helt spikat men relativt spikat. Hur de andra utgivningsformerna ska realiseras är relativt uttänkt men inte helt uttänkt. Vart omslagsbilden ska tas är … nej, inte alls bestämt överhuvudtaget men jag har varit och rekognoscerat på flera ställen som jag trodde skulle passa men inte riktigt har motsvarat mina förväntningar. Å andra sidan tror jag att jag nojar lite i onödan över hur bakgrunden ska se ut, det är vad som syns i förgrunden som är det viktiga. Eller inte kommer att synas, rättare sagt.
Nåväl. Det är mycket som är typ klart men inget som är helt klart. Men snart så. Om sisådär en månad. Då bör åtminstone planerna vara helt spikade. Redo att delge omvärlden.
Och att det faktiskt är så skrämmer mig ärligt talat rätt mycket. Den här romanen har gått vid min sida så länge nu att tanken på att låta den vandra iväg på egen hand känns absurd.
Har morgonparkerat mig på Ritorno igen, gick genom Vasastan med raska steg strax efter halv åtta och staden vaknade runt mig och jag kände mig som kung över världen. Här skulle skrivas.
Vilket så klart innebär att jag sitter här med min kaffekopp och gör annat. Eller nej, inte egentligen. Jag har drabbats av namnbryderier, under romanskrivandets gång har jag valt att låta huvudpersonen bära mitt namn – mest för att det är bekvämt men också för att det får mig att känna mig nära det jag skriver även om jag fabulerar fritt ur hjärtat. Men nu när jag närmar mig målet har jag insett att det ställer till vissa logiska problem i mitt expanderande romanuniversum. Eller för att uttrycka det som Dr Emmet ”Doc” Brown – [it] could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe!
Och det vore ju förjävla dumt.
Alltså har jag suttit och googlat namn som landar någonstans i mitten mellan kategorierna mesiga och unika halva morgonen. Till sist hittade jag ett som funkade. Så bye bye Daniel Åberg, and hello
Nej, jag sparar det för mig själv. Har inte fått mejlkvittot på domännamnsköpet ännu.
Angör strax Göteborg. Om det inte varit för att jag snålat och valt andra klass hade jag haft ett eluttag och batterierna hade räckt och jag hade banne mig varit klar med redigeringen av första utkastet på bokjäveln nu.
På något sätt känns det ändå bra. En av bokens nyckelmeningar är Sagor slutar inte i Göteborg, de slutar i solnedgången. Och eftersom solen dessutom redan gått ner här i väst är det väl lika bra att vänta till tågresan hem med att bli klar.
Fan. Jag tror banne mig att jag lyckades knyta ihop slutet rätt så vackert.
Just det ja.
Efter att ha våndats halva dagen fann jag ett sätt att ändå lyckas få in den där Här och du-meningen som slutord i boken i går.
Har inte vågat titta på texten igen efter det. Rädd att den ska implodera. Eller bara se allmänt halvdassig ut.