Kategori: Författande

Det är ett dåligt samvete jag har gått och burit på alldeles för länge.

Men nu ska jag banne mig ta tag i e-boksvarianten av ”Dannyboy & kärleken”. Det håller inte att den just nu saknas i digitalt format helt och hållet, jag drog ju in den variant som fanns fram till slutet av förra året som var utgiven av Forum/Bonniers och hade kopieringsskydd, men tanken var så klart inte att det skulle ta ett år innan jag hade en ny variant ute. Ett par månader, möjligen tre. Inte elva-tolv.

Så. Det lilla projektet hamnar nu högst upp på att göra-listan. Efter att borsta tänderna och duscha vill säga, det blev en lite sen morgon till följd av en dunderförkyld Tage som hostat och gråtit sig genom stora delar av natten. Nu är han dock en glad lax igen, om än väldigt snorig.

Men. Den nya e-boksvarianten av ”Dannyboy  & kärleken” – bör den innehålla något unikt? Ska den ha kvar det extramaterial i form av en bonusepilog som jag lade till i pocketen, eller ska den lilla snutten vara just unik för pocketupplagan? Och om jag ska ha något annat – vad i sånt fall?

Tips mottages tacksamt.

Del tre i serien om mitt skrivande liv:

Jag inser att jag kanske inte varit helt sanningsenlig i mina tidigare inlägg i den här serien. Eller främst i mitt första. Om det där med engelskaläraren som i tvåan på gymnasiet fick mig att inse att mina tankar om att jag skulle bli civilingenjör bara var nys och att jag borde satsa på det jag hade talang för istället – språket.

För det var ju inte som att insikten om att jag hade en viss begåvning när det gällde att författa var ett faktum som var fullständigt okänt för mig innan min lärare skrev de där raderna i slutet av min uppsats.

Hösten innan hon plitade ned orden Don’t let the tech world invade you vann jag en novelltävling i Arbetarbladet på temat Min första kärlek. Jag ställde upp med en tårdrypande, översentimental berättelse om en kille som är dödligt kär i en tjej på gymnasiet. Och eftersom jag sällan kan nöja mig med det som förutsatts var jag tvungen att skruva det hela ett varv till, han var inte bara dödligt kär, han var också dödligt sjuk, en obotlig hjärntumör, och vips så var temat min första och enda kärlek.

Faktum är att jag var rätt övertygad om att jag skulle vinna tävlingen redan när jag skickade in texten. Jag var visserligen bara 17 år och tävlade i ungdomsklassen som var upp till 20, men det var en sorglig och särdeles sturm und drangig historia som inte kan ha lämnat ett öga torrt inne på Arbetarbladets redaktion. Eller så skulle de se det som det mest överlastade Harlequindravel de någonsin läst.

Nu vann jag som tur var och skulle således intervjuas. Jag fick ledigt från skolan en eftermiddag då reportern skulle komma hem till mig. Under intervjun berättade jag med stort allvar att jag mest läste Stephen King-romaner och att jag egentligen var missnöjd med tidningens tema, jag hade velat skicka in en novell jag hade skrivit om en statare som upptäckte en dansande älva i gryningen på den daggfyllda ängen bakom sin länga.
Sturm und drangig som sagt. Och tydligen gillade jag statarlitteratur också.

Tidningen kom ut, det blev ett uppslag i lördagsbilagan, artikeln om mig bredvid novellen hade rubriken Daniel är Kungsgårdens Stephen King och jag vågade inte gå till skolan på måndagen. Jag hade ju dels skrivit om kärlek och haft mage att publicera det vilket var särdeles fjolligt, och dels vågade jag inte möta föremålet för min kärlek, en tjej som gick i klassen under min som jag aldrig tordes prata med och när jag ändå gjorde det så trillade bara pinsamheter ur min mun. Jag var övertygad om att hon skulle förstå, att hon skulle skratta åt mig, att hon skulle tycka att det var jobbigt att en töntig idiot hade mage att … ja ni fattar, mitt självförtroende var väl inte på topp.

Hon nämnde aldrig något om mitt alster. Kanske prenumererade hennes familj på Gefle Dagblad så att hon aldrig såg eller hörde något om det hela. Kanske förstod hon inte.

Kanske brydde hon sig bara inte.

Hur som helst. Min engelskalärares ord kom inte som en blixt från klar himmel. Men jag vill ändå minnas det som att det var hon som puttade mig över kanten.

Och ja, det grämer mig att jag fortfarande inte minns hennes namn.

——

Del ett här. Del två här.

Del två i serien om mitt skrivande liv:

Mitt första försök till en roman skrev jag som mitt specialarbete i trean på gymnasiet, efter att ha insett att det där med civilingenjöreriet (förra inlägget i serien) var ett villospår. Min klassföreståndare var skeptisk, skriva romaner, var det något för en elev på ett tekniskt gymnasium? Även min svenskalärare, som skulle bli min handledare, var en smula sval, hade väl inte allt för höga förhoppningar kring vad en nyss 18 år fyllda elev på teknisk linje kunde åstadkomma i romanväg. Men jag stod på mig.

Resultatet blev ”Jag älskade Rebecka”, en historia om en man på runt 24 som återvänder till sin lilla hemort, kusligt likt mitt eget Kungsgården, efter ett antal år på vift efter gymnasiet. Väl där blir han tillsammans med en tjej från sitt förflutna, som snart därefter hittas mördad i sin lägenhet på ett synnerligen bestialiskt sätt. Då polisen inte verkar särskilt intresserad av att ta fallet på allvar, bestämmer sig huvudpersonen och en gammal skolkamrat sig för att själva försöka lösa mysteriet.

”Jag älskade Rebecka” var när jag nu ser på den med 17 år i backspegeln en rätt så … överlastad historia. Även om den på beskrivningen ovan låter som en spänningsroman, så var ambitionen att skriva en vemodig betraktelse över en svunnen ungdom, berättelsen i nutid varvas med ett antal händelser under huvudpersonens sista år på gymnasiet som visar sig vara viktiga för Rebeckas död. Lägg sedan till kryddor som prostitution, frossande i blod och äckel samt en oerhört naiv syn på det här med vuxenhet, och vi har en roman som jag ofta rodnar över när jag tänker på den. För ärligt talat, hur lätt är det att skriva om en svunnen ungdom med bitterljuv blick, när man i verkligheten befinner sig mitt i tiden han försöker återblicka mot?

En detalj jag minns från skrivandet är bokens begravningsscen. Jag var villrådig, hade aldrig varit på en begravning själv och var inte säker på hur det gick till, och tog därför beslutet att cykla upp till Shell och låna ”Änglagård” om precis kommit ut på video, och skrev av begravningsscenen i filmen replik för replik, och anpassade dem en smula efter mina behov. Slutresultatet blev det stycke som jag vill minnas var det som min svenskalärare berömde mest när vi gick igenom boken. Jag vet inte om det säger mer om berättelsen i stort eller om min kopieringskonst.

Helt oäven var dock romanen inte. Efter att jag gått ut gymnasiet skickade jag in den till Albert Bonniers Förlag, och den tog sig ändå så pass långt att den lästes av en lektör som visserligen sade nähädu, men brevet jag fick som svar var uppmuntrande och de ville gärna läsa om jag bestämde mig för att skriva något mer.

När jag tänker efter skickade jag aldrig något mer manus till Albert Bonniers Förlag. Kanske var det dumt.

——

Den första delen i serien kan hittas här.

Del ett i serien om mitt skrivande liv:

Jag minns inte när jag först tänkte att jag ville bli författare.

Jag var som ung en bokslukare av rang. När jag var runt 13-14 spillde intresset för att läsa över till svenskalektionerna, jag och min klasskamrat Jennie tävlade i att vara bäst i novellskrivande. Problemet var dock att vi båda helst skrev skräckberättelser av det blodigare slaget oavsett vilka uppgifter som egentligen ålagts oss. En kväll andra terminen i sjuan fick våra föräldrar telefonsamtal från vår klassföreståndare som nåtts av oroväckande uppgifter från vår lärare i svenska, vi skrev tydligen osmakliga berättelser på lektionerna om övergivna kråkslott där det rann blod ur kranarna. Hur hade vi det egentligen hemma?

Jo tack bra. Hade nog förläst oss på Stephen King och hans blekare kopior bara.

Hur som helst. Det spelade ingen roll. Jag skulle bli ingenjör, civilingenjör, började teknisk linje på Bessemergymnasiet i Sandviken, skaffade portfölj, miniräknare (Casio FX82) och vitskjorta med stiftpennor istoppade i bröstfickan (0,3, 0,5 och 0,7 millimeter). Vägen var utstakad – tre år på gymnasiet, ett år i lumpen som gruppchef (alla som gick natur eller teknisk blev grupp- eller till och med plutonchefer) och därefter fyra år i Uppsala. Sedan klart. Karriär. End of story.

Nu hände ju visserligen allt det där, på ett eller annat sätt. Jag gick ut från Bessemergymnasiet våren 1994, ryckte in i lumpen tre dagar senare, gjorde mina tio månader som skyttegruppchef i Sollefteå, flyttade därefter till Uppsala och blev kvar i fyra år.

Men någon ingenjör blev jag aldrig. Vad hände?

Först och främst hade jag tyvärr överskattat min fallenhet för matematik. Faktum är att den trea jag till sist fick i ämnet var den enda plumpen i mitt slutbetyg som i övrigt bestod av fyror och femmor.

Men viktigare var att någon såg mig och fick mig att tänka att en annan framtid var möjlig.

Det var på tvåan i gymnasiet vi fick en ny lärare i engelska. Var man engelskalärare var timmarna man hade med teknistklasserna främst ett straff, vi skulle ju bli ingenjörer gubevars, humanistämnena var till för att sittas av, de var inte viktiga. Men jag gillade språk, inte grammatiken – jag har alltid varit fullständigt jävla usel på grammatik – men de delar där man fick läsa och skriva. Och den här engelskaläraren, som jag skam att säga det inte minns vad hon hette, tyckte om att låta sina elever läsa och skriva, vi läste klassiker på engelska, skrev recensioner och fick stundtals dikta fritt, så länge det skedde på engelska.

Och jag skrev. I skenet av de andra dönickarna som använde timmarna till att programmera sina miniräknare torde jag ha framstått som ett under av talang. En dag under våren i tvåan fick vi tillbaka ett skrivarbete, jag minns inte om det var en recension av en roman eller något mer fritt, och jag kommer inte ihåg vad min lärares generella omdöme var. Jag minns bara den förhoppning som hon hade skrivit längst ner.

Don’t let the tech world invade you.

Känner jag mig själv rätt blev jag troligen generad och låtsades inte om hennes intresse efter att ha läst orden. Men något hände inom mig efteråt. Något började gro. En tanke om att jag kanske inte var ämnad för ingenjörskonsten trots allt. Att vitskjortor kanske helst bars till kostym och då inte med stiftpennor istoppade längs prydlig rad.

Jag minns inte när jag först tänkte tanken att jag ville bli författare. Men vissa saker under uppväxten är trots allt viktigare än annat, och ibland bestämmer vi oss för något som i stunden kanske framstår som en bagatell, men som får livsavgörande konsekvenser.

Vi tog vår examen. Gjorde vår tid i lumpen. Fyllde ett släp med möbler, kläder och tankar om framtiden och körde ner till Uppsala. Skrev in oss på nationer. Började vår första termin.

Men till skillnad från mina kompisar från gymnasiet som jag delade lägenhet med började jag inte läsa till civilingenjör ute på Pollacksbacken. Hösten 1995 inledde jag istället mina studier på Uppsala universitet genom att läsa Engelska A.

En slump? Skulle inte tro det.

Jag kommer under en tid framöver att blogga dubbelt, då jag på Boktipset numera har en blogg där jag tänkt blogga om mitt skrivande. I Boktipsets blogg finns en nypublicerad intervju med mig, där jag lägger ut texten om vad jag vill med den nya bloggen.

Jag har bara hunnit skriva tre inlägg ännu, ytterligare ett kommer senare i dag, och vana läsare här kommer säkert att känna igen en del saker jag skriver, jag har ju vänt och vridit på det mesta kring mitt författande i den här spalten i snart fem år nu. En del saker jag skriver där kommer säkert att dyka upp här längre fram också.

Så, lägg in även den bloggen bland era favoriter nu!

Hepp!

Satt och surfade runt bland de större landsortstidningarnas kultursidor i jakt på notismaterial i går seneftermiddag, och vad stötte jag på om inte en finstämd artikel om ”Dannyboy & kärleken” i UNT? De kör artikelserien Uppsala i litteraturen i sommar, och vem hade efter inledande Elsie Johansson och Karin Boye förärats den tredje delen? Joråsåatt, yours truly minsann.

I texten skriver Sebastian Johans, för övrigt samme person som recenserade ”Vi har redan sagt hej då” i UNT tidigare i somras, om upptakten i romanen, den frackbeklädda flykten över Uppsalas kullerstenar mot tågstationen och vidare mot Stockholm. Han ser språngmarschen och resan bort som ett tecken på att Uppsala är en stad man inte stannar i, blott en hållplats på vägen. Högtalarrösten ekar, tåget kvider igång, du ser en rätt förglömlig stad passera och du tänker: hur kom jag hit, egentligen? Och vart är jag på väg? Både uppgiven och full av tillförsikt.

Uppsala blev utan tvekan en stad jag valde att inte stanna i, även om jag ständigt tenderar återvända. Förglömlig däremot, nej, staden kommer alltid att ha en särskild plats i mitt sinne – Du och ditt älskade Uppsala som en gammal flickvän en gång sade till mig med humoristisk men samtidigt lätt uppgiven stämma, en fras som med tiden blivit en långkörarserie här i bloggen.

Men förglömlig. Jag gillar ordet, så klart finns det förglömliga ting när det finns oförglömliga, även om det är ett ord jag nästan aldrig tidigare sett och jag kunde så klart inte hålla mig från att googla dess vanlighet, 1320 träffar bara, att jämföra med 280000 för dess o-syskon. Lustigt nog var den näst högst placerade träffen en annan nyligen publicerad text i UNT, kanske är staden förglömlig trots allt.

Texten gladde mig. Jag tycker om att figurera i ett sammanhang, att min roman plockas upp som en del av något, sätts in i ett större helhet, att litteratur som jag skrivit exemplifierar ett tillstånd, en plats, en rörelse.

Tack för det.

——

Fast just det ja: Varning. Artikeln innehåller en spoiler gällande en av de två saker man helst inte ska veta när man inleder läsningen av ”Dannyboy & kärleken”. Bara så att ni vet.