Kategori: Författande

Hålla låda

Man kan ju lugnt påstå att jag svor inombords när jag stod i tunnelbanan i går morse och insåg att mitt elva sidor långa manus som jag förberett till mitt föredrag på Biskops-Arnös skrivarlinje låg kvar hemma på soffbordet. Trots att jag hade gått upp extra tidigt för att ordna med utskriften. Trots att jag hade fixat till ett par detaljer med bläckpenna bara minutrar innan jag lämnade lägenheten. Trots att jag placerat pappershögen extra synlig när jag packade ihop väskan, så att jag bara skulle kunna placera den överst.

Men nej, på soffbordet låg det, och jag tuffade ner mot centralen.

Elva sidor!? Är jag knäpp? Möjligen, men det är så mina talmanus brukar se ut, jag skriver ner i princip exakt vad jag planerar att säga, inklusive effektfulla pauser, men sedan när jag väl är på plats använder jag bara manuset sparsamt, jag har ju hunnit gå igenom det några varv under skrivandets gång, så det brukar gå av sig själv. Dock vill jag ha det där som backup, som ryggrad. Plus att det behövs extra mycket när jag ska göra en presentation i Keynote, jag skriver ut

KLICK

i manuset där bilderna ska komma, så att jag vet när det är dags. Förekomsten av bilderna gör också att det blir svårare att tala i fri stil, att komma ihåg vad jag tänkt säga är inte så svårt på det stora hela, men det är svårt att komma ihåg exakt i vilken ordning bilderna kommer utan något sorts körschema.

Nåväl. Nu gick det visserligen alldeles utmärkt ändå, när jag väl var på plats i Biskops-Arnös mediesal och lyckats koppla in iPaden i systemet (Keynotepremiär via paddan!) återstod 20 minuter tills eleverna skulle komma, så jag hann gå igenom bildspelet och utifrån det kunde jag skriva upp mina stolpar på ett stort papper som jag hittade. Jag höll låda i nästan timmarna två non stop, ämnet för dagen var Författarrollen i förändring eller Den nya författarrollen eller Så kan man också ta sig fram som författare eller något i den stilen. Kursledaren sa efteråt att hon var väldigt nöjd, och att hon tyckte att de hade fått mer matnyttig information om den svenska förlagsvärlden från mig än de fått totalt under de två studiebesök de gjort på förlag inne i Stockholm. Det gjorde mig väldigt glad att höra.

Det är en lustig plats, den där anrika folkhögskolan utslängd på en ö i norra Mälaren. Jag har bara varit där en eller två gånger tidigare, när Peter gick på skrivarlinjen för sex-sju år sedan, minns inte exakt hur många besök jag gjorde, men jag kan verkligen känna en saknad inför att jag aldrig provade på en liknande tillvaro någon gång när jag pluggade. Jag var nära att söka skrivarlinjen i Skurup en gång minns jag, men tyckte till sist att Skåne kändes för långt bort trots allt, och struntade i det. Varför sökte jag aldrig Biskops-Arnö? Mer prestigefyllt blir det ju inte när det kommer till skrivarutbildningar i Sverige, och det ligger ju rätt nära såväl Sandviken som Uppsala som Stockholm, de tre nav jag haft i mitt liv. Minns inte.

Hur som helst. Det var roligt att få komma dit, och jag hoppas på repris nästa årskull.

Dannyboy – äntligen e-bok!

I ungefär detta nu går följande pressmeddelande ut lite hit och dit:

”Dannyboy & kärleken” i ny e-boksutgåva med extramaterial

Efter fjolårets stora framgångar med de fria digitalutgivningarna av romanen ”Vi har redan sagt hej då” återpublicerar i dag Sockerförlaget Daniel Åbergs debutroman ”Dannyboy & kärleken” som e-bok med nyproducerat extramaterial. Även denna gång får läsarna ladda ner boken helt fritt.

– ”Dannyboy & kärleken” finns fortfarande att köpa i pocket, men jag vill att den ska finnas digitalt också, något den inte gjort de senaste åren. Därför har jag producerat en ny e-bok med ett nyskrivet förord om musikens roll i berättelsen. Texten ackompanjeras av en Spotifylista med 65 låtar som finns med i eller har präglat romanen, säger Daniel Åberg.

Förutom förordet och låtlistan ger även den nya e-boken tillgång till en epilog som klipptes bort från ”Dannyboy & kärleken” före utgivningen 2005.

Den nya e-boksversionen av ”Dannyboy & kärleken” är precis som ”Vi har redan sagt hej då” producerad med gratisprogram och är fri att sprida vidare enligt en Creative Commons-licens.

FAKTA ”DANNYBOY & KÄRLEKEN” (e-bok)
ISBN 978-91-9761-882-3
Format: Epub (version för iPhone/iPad), epub (version för vanliga e-boksläsare), mobi (anpassad för Kindle)
Hittas via: https://www.danielaberg.se

SAGT OM ”DANNYBOY & KÄRLEKEN”:
”En generationsroman med turbointrig.” Arbetarbladet
”Nöjesguiden som roman” Dagens Nyheter
”En medelklassungdomens sorgesång över oförmågan att bli vuxen.” Helsingborgs Dagblad
”En smått fantastisk historia om två uppfuckade människor i övre tjugoåren” Situation Sthlm
”Helt oemotståndlig i sin underfundiga humor” Upsala Nya Tidning

Hurra hurra säger jag och bockar av en punkt på att göra-listan.

Det är på riktigt den här gången, hoppas jag.

Jag tror att e-boken är klar nu. Den nya ”Dannyboy & kärleken”-filen alltså, som jag utlovat i uppåt ett år vid det här laget. Satt och pillade lite i går kväll samtidigt som vi inmundigade champagne eftersom vi åtminstone kommit närmare en ny lägenhet då det råder enighet om en byteskedja som placerar oss i en fin 3,5:a vid Helgalunden på Blekingegatan. Dock är kedjan fem länkar lång, så mycket kan hända innan allt är klart. Men vi håller tummarna, och Johanna har redan inrett lägenheten och gett min pappa i uppdrag att bygga matbord.

Fast e-boken var det ja. Jo, den är klar nu, textuellt. Ska bara exportera den till korrekta e-pubfiler och fixa med omslaget och så. Sedan läggs den ut här fritt, men görs även tillgänglig via nätbokhandlarna och biblioteken. Ska bli oerhört skönt att lägga den åt sidan och gå vidare mot nya miniprojekt. För sådana saknas inte.

Dit vi ska behövs inga vägar

I dagarna ges film- och tv-nördsantologin ”Vad gör de nu?” ut. I boken, som är ett initiativ av Alexander Kandiloros, har ett femtiotal skribenter av olika slag, jag är en av dem, skrivit om vad som hänt med fiktiva karaktärer efter att ridån har gått ner. Närmare bestämt vad de här personerna/seriefigurerna/gudarna/djuren gör tisdag den 27 april 2010.

Mitt bidrag handlar om Marty McFly från ”Tillbaka till framtiden”. När jag skrev texten var jag bara halvnöjd, men nu när jag läser den igen känner jag att … tja, jorå, det blev helt okej. Det enda som grämer mig är att de allra flesta tydligen skrivit texter där det gått dåligt för de olika hjältarna, och jag är inget undantag. Marty McFly som medelålders man är ingen lycklig människa, hans ”vetskap” om vad som ska hända honom i framtiden har inte direkt spelat honom i händerna, om vi säger så.

Dagen gryr (2)

Efter att återigen sedan 05.30 ha bankat kastruller och försökt lära Tage att röra om med en slev i en gryta (ringa framgång) har jag nu lämnat in honom i sovrummet där Johanna och han ska få tryna ihop en smula. Själv säger jag nu carpe diem och drar ut på café och skriver ett par timmar om det nu finns något som är öppet i denna okristna timme.

Köp mina böcker med julrabatt!

Det är lucia, och julen står för dörren. Vad passar då bättre än att fram till jul erbjuda julrabatt på mina böcker om man köper dem här från sajten? Inte mycket, anser jag.

Därför har jag från och med i dag, och fram till klockan 12 nästa tisdag, den 21 december, sänkt priserna på originalutgåvorna av ”Vi har redan sagt hej då” samt ”Dannyboy & kärleken” med 20 procent till 88 kronor inklusive frakt, och slagit till med hela 25 procent på pocketupplagan av ”Dannyboy & kärleken” till 30 kronor inklusive frakt. Nu finns det ingen orsak till tvekan längre, låt en av mina romaner – eller båda – bli en julklapp till någon som står dig kär. Eller till dig själv, egenkärlek är också bra i rimliga mängder.

Att jag inte sträcker erbjudandet längre än till lunchtid den 21 december beror på att jag inte vågar lita på Posten efter den tidpunkten. Vill ju inte att någon ska bli utan sina böcker.

Kom också ihåg att böckerna går att få signerade, det finns en särskild checkruta för det. Vill man att boken ska tillägnas någon går det bra att ange det i övrigt-fältet.

God jul!

Extra! Vad ska jag ha för något extra? (2)

Nej hörni bloggläsare, särskilt duktiga på att komma med förslag på vad jag ska ha som extramaterial i den nya e-boksupplagan av ”Dannyboy & kärleken” var ni inte. Den enda som hade vett att kommentera var Morgan, och han är ju för bövelen delägare i förlaget, och borde därför knappt ens räknas.

Tur då för min egen självkänslas skull att frågan faktiskt fick några svar på Twitter:

aglaktuq @dannyboysthlm sno lite idéer här, det gjorde jag: http://www.enhanced-editions.com/

tyckr @dannyboysthlm En karta så läsaren kan göra sin egna Dannyboy-runda. 🙂

aglaktuq @dannyboysthlm soundtracket som nick cave gjorde till sin bok, gjorde ett eget till iBooks-versionen av våld.

aglaktuq @dannyboysthlm högläsningsvideo är också kul. och schysst att kunna switcha till ljudbok under läsningens gång, om du har spelat in ljudbok.

eldebo @dannyboysthlm En fototävling av alla scener i boken!

Vad det blir har jag inte riktigt bestämt mig för ännu, men förhoppningsvis kommer alla de här idéerna att komma till användning på något sätt vad det lider, även om de inte kommer i e-boken redan nu.

Du eller aldrig

Jag har länge tänkt blogga om Oskar Linnros låt ”Från och med du”. Likt många popnördar tycker jag att det är en av årets finare sånger. Men orsaken till att jag gillar den så mycket är kanske av det mer ovanliga slaget, nämligen titelns användande av ordet du istället för nu.

När jag satte punkt för det initiala skrivandet av ”Vi har redan sagt hej då” på tolvslaget mellan år 2008 och 2009, gjorde jag det med orden Här och du, en kort mening som är ett tynande eko av romanens mantra När och var som helst, men aldrig här och nu. Dra dock inte för stora växlar på avslutningen om du ännu inte har läst boken, den hade under skrivandets gång diametralt olika betydelser innan jag satte ner foten om vilket slut romanen skulle ha.

Min inspiration till användandet kom från finlandssvenska Malin Kiveläs roman ”Du eller aldrig”. Kanske är det ett vanligt grepp, men jag hade aldrig sett det tidigare och tog det genast till mig.

Nej, det betyder inte att jag inbillar mig att Oskar Linnros har inspirerats av min avslutningsmening när han skrev ”Från och med du”. Jag ville bara lyfta fram vad jag tycker är ett vackert och smula poetiskt grepp.

Och så säger de att det är meningslöst att blogga

Jag har suttit och sökt mig lika blå i ansiktet som Tages smurfpyjamas efter ett inlägg som jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men jag hittar det inte. Nåväl.

När jag skrev ”Dannyboy & kärleken” var jag ofta särdeles lat. Eftersom jag dessutom har en tendens att ofta när jag skriver finna själva sättapåpräntprocessen outsägligt tråkig, hände det rätt ofta att jag satt där framför skärmen och istället för att skapa nytt började tänka har jag inget som jag skrivit tidigare som jag kan klistra in här istället, och få upp dagens antal nya tecken bara så där, pangbomtjom?

Och som tur är hade jag det. Ett nästan halvfärdigt romanprojekt med ambitionen Den stora Uppsalaromanen låg på min hårddisk och bara väntade på att få bli lånad från. Och vänta särskilt länge behövde det inte. Faktum är att om inte det där dokumentet funnits hade nog min debutroman sett rätt så annorlunda ut. Hela tanken på att väva in huvudpersonens förflutna i Uppsala och göra det till en nyckelingrediens i romanen kom ur den här latheten, eftersom jag var tvungen att hitta på ett sätt att få bitarna att passa ihop. Dessutom kändes det väldigt fint att faktiskt få använda den där oavslutade affären på något sätt. Med facit i hand var det en vinnvinn-situation, eftersom berättelsen behövde ett förflutet för att fördjupa nuet.

Men man ska heller inte underskatta känslan av tillfredsställelse när teckenräknaren vissa dagar steg från 500 inmatade tecken till 7 000 i ett enda svep. Även om det inklistrade så klart behövde putsning och bearbetning. Men den delen av skrivarprocessen tycker jag ju om, det är originalinmatningen jag hatar, så även det var en vinst.

Hur som helst. I går satt jag framför datorn för att få ur mig lite text till ett kommande projekt – nej, inte den nya romanen, den får anstå ett tag till – och det tog emot något ofantligt. Så slog mig tanken hm, undrar om jag inte har bloggat något om det här som kan passa in i den här texten?

Och det hade jag ju så klart. Vips så var summan av de tecken jag fått in i dokumentet sexfaldigad, och texten jag hade planerat tog en ny och bättre vändning.

Visste väl att jag skulle få nytta av den här förbannade bloggen.

En historia att krydda orden med

Del fyra i en helt oöverskådlig serie om mitt skrivande liv:

När jag tänker tillbaka på mitt skrivande under de sena tonåren, så är det med en viss grad av skammens rodnad på mina kinder.

Jag hade ett ofantligt självförtroende inför min egen text. Jag vill minnas att jag vid ett tillfälle sa – eller möjligen skrev – till min vän Jennie (vars föräldrar också fick telefonsamtal från klassföreståndaren i mitt första inlägg i den här serien) att om jag bara hittade en historia att krydda mina ord med, så skulle jag kunna skriva förbannat bra romaner.

Inte exakt med de orden, åtminstone inte de där sista, jag hade säkert en mycket mer pompös beskrivning än ”förbannat bra”. Men jag hade, vilket väl hör de sena tonåren till, ingen som helst vetskap om mina eventuella tillkortakommanden.

Jag minns att vi vid något tillfälle läste Marcel Proust på svenskan. Eller åtminstone läste om. Jag köpte första delen av ”På spaning efter den tid som flytt” i pocket. Efter att ha läst var jag stensäker – jag kunde också skriva så där, jag kunde också låta meningar flyta ut över hela sidor, inga problem, jag var ju en gudabenådad talang.

Och jodå, jag skrev meningar som flöt över hela sidor. Jag staplade bisats på bisats på bisats och plötsligt skulle jag inspireras av Joyce också, de inre monologerna i ”Odysseus” kunde jag skriva lika bra, så inte nog med att meningarna blev oändliga, de blev malande också, tvära associationskast som väl oftast inte hängde ihop.

Jag har för mig att jag faktiskt skrev några uppsatser i den där stilen.

Skammens rodnad som sagt.

Del ett här. Del två här. Del tre här.

Lyckat

Jaha, här sover Tage snällt på det trevliga fiket Karvana nära Boxhagener Platz och jag har fått in min kaffe och tänkte börja pilla lite med den där sabla e-boken och så minns jag inte hur fan det var jag gjorde i vintras när jag höll på och meckade med det it-teknikerjobbet. Det står helt still.