Har morgonparkerat mig på Ritorno igen, gick genom Vasastan med raska steg strax efter halv åtta och staden vaknade runt mig och jag kände mig som kung över världen. Här skulle skrivas.
Vilket så klart innebär att jag sitter här med min kaffekopp och gör annat. Eller nej, inte egentligen. Jag har drabbats av namnbryderier, under romanskrivandets gång har jag valt att låta huvudpersonen bära mitt namn – mest för att det är bekvämt men också för att det får mig att känna mig nära det jag skriver även om jag fabulerar fritt ur hjärtat. Men nu när jag närmar mig målet har jag insett att det ställer till vissa logiska problem i mitt expanderande romanuniversum. Eller för att uttrycka det som Dr Emmet ”Doc” Brown – [it] could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space-time continuum and destroy the entire universe!
Och det vore ju förjävla dumt.
Alltså har jag suttit och googlat namn som landar någonstans i mitten mellan kategorierna mesiga och unika halva morgonen. Till sist hittade jag ett som funkade. Så bye bye Daniel Åberg, and hello
Nej, jag sparar det för mig själv. Har inte fått mejlkvittot på domännamnsköpet ännu.