Kategori: Jobb och sånt

Jaha, där sitter man i godan ro och läser om Melker Anderssons Grill-restaurering och känner plötsligt för en till kopp kaffe och när man återkommer till sitt frukostbord har Niklas Strömstedt försökt sno ens DN På stan. Oj, förlåt, jag visste inte om du skulle komma tillbaka, förlåt mumlar han när jag spänner isblicken i honom. Men eftersom jag är en god människa får han ekonomidelen. Och när jag lämnar frukostsalen ger jag honom På stan och han ler blygt och säger tack.

Jag tror vi är bästisar nu.

Saxat från Wikipedia:

Karlskrona är en stad, centralort i Karlskrona kommun och residensstad för Blekinge län.

Karlskrona är en gammal örlogsstad belägen på fastlandet och öarna längst österut i Blekinge skärgård. Den största ön heter Trossö och utgör Karlskrona centrum. Stumholmen tillhörde länge Flottan, men är idag ett marint musealt centrum samt bostadsområde. Centrala delen av staden upptogs 1998 på UNESCO:s världsarvslista som Örlogsstaden Karlskrona.

Jaha, så långt neråt i det östra hörnet man kan komma utan att slå huvuet i tyska kusten alltså. Vi sitter på schlagertåget och jo, jag har tyvärr placerat oss i andra klass igen och Marko och Therese sitter på raden bakom och muttrar över de modesta faciliteterna. Lighten up dudes, Karlskrona ligger femhundra kilometer söderut, de borde ha palmer på gatorna!

Jag är snorig, utarbetad och jävlig. Och inte fasiken har jag hunnit göra det jag skulle i dag heller, bokreaartikeln tog alldeles för mycket tid och energi. Men nu ska jag rusa och hämta upp pappa vid centralen – jag vill ju inte att han ska gå vilse i storstan gubevars – så det fortsatta arbetet med mastodontintervjun med Kärnborg får anstå till måndag. Var sak på sin plats och ordning och reda på fredag.

Ska iväg för att intervjua Ulrika Kärnborg angående hennes roman ”Myrrha” strax. Eftersom det är en morgonintervju går jag direkt dit. Gissa vem som har glömt blocket med alla förberedda frågor på jobbet?

Ja just ja, jag länkade ju till min införartikel tidigare i dag, men nu är det ju officiellt – det blev Viktor Johansson som fick årets upplaga av Borås Tidnings debutantpris för diktsamlingen ”Kapslar”. Här är min intervju med honom om saken, och här DN:s om ni känner för en jämförande studie. Min handlar mindre om alkohol, det ska erkännas.

Som kuriosa kan dessutom nämnas att jag äger en likadan träningsjacka som den han har på bilden i DN. God natt.

Två saker:

1. För en månad sedan anklagades ju jag och några andra för att vara köpta då vi var peppade på ”Låt den rätte komma in”. Med risk för att dra det hela ett varv till säger jag nu VAD FAN! när jag läser följande bit ur ett pressmeddelande från Sandrew Metronome som nyss damp ner i mejlkorgen:

Biopremiären av filmen ”LÅT DEN RÄTTE KOMMA IN” flyttas från sol och vår till höst och mörker. Istället för den 18 april får den romantiska skräckfilmen premiär veckan före Halloween, fredagen den 24 oktober.

Filmen är ju hajpad NU! Jag vill se den NU! Varför i hela fridens namn vänta till i oktober bara för att årstiden stämmer bättre överens? Alla som törstar efter blod kommer ju ändå bara att vilja gå och se ”Saw V” när det är allhelgona. Bah.

2. Nu är äntligen min inför Borås Tidnings debutantpris-text publicerad även på webb. Läs bland annat här.

Min chef Micke sitter as I write och pratar i telefonen med Bryan Adams några meter bort. Jaja han må vara en stjärna på dekis men låtar som ”Summer of -69”, ”Run to you” och ”Heaven” sitter för evigt inpräntade med värme i mitt sinne hur okreddigt det än är och jag älskar när ungdomen gör sig påmind oavsett om den kommer i form av rödhårig page eller kanadensisk FM-rock.

Tror jag måste gå närmare telefonluren och kanske höra hans röst.

Hur har du det på jobbet i dag? smsar en kompis och jo tack, precis så här har jag det, lite småstökigt men rätt okej.

Koppen med kaffe har jag visserligen hunnit dricka upp sedan fototillfället, jag var tvungen att skriva klar texten ni ser på skärmen innan jag fick bloggtid. Artikeln handlar om hur småförlagen vitaliserar debutantscenen, och är skriven med anledning av Borås Tidnings debutantpris, som delas ut på torsdag kväll. Tyvärr kan jag inte länka till det finfina alstret ännu, eftersom texten är som mest aktuell på prisutdelningsdagen tjongar vi ut den på tidningssajterna först då.

Hm, att min arbetsplats hyser Stockholms kanske bästa utsiktsvy är inte direkt något som bilden avslöjar.

När jag ger en skiva en trea i betyg betyder det per automatik att den så fort recensionen är skriven försvinner från min radar. Tre betyder enligt vårt plussystem bra. Vill man verkligen fortsätta gå runt och lyssna på något som är just det, bara bra? Jag gör det inte.

Vilket leder mig till slutsatsen att jag måste pudla och be Lykke Li om ursäkt. För en trea var just vad jag gav hennes debutalbum ”Youth novels” för några veckor sedan – här syns recensionen på Kalmartidningen Östrans sajt – och således borde jag aldrig lyssna på skivan igen. Men det är just vad jag gör. Inte dag efter dag, men nästan, senast i morse när jag vandrade genom staden söderut på väg mot jobbet. Lykke Li-skivan gör mig glad, stegen som varit en smula tunga blir lättare och i slutändan är väl det vad som betyder något – att hon lättar mig.

Så förlåt mig Lykke Li, jag borde ha gett din skiva en fyra i betyg och hade jag haft ett trollspö eller en mer offentlig publicistisk profil hade jag gjort det på riktigt och inte bara här i bloggen.

Det har skrivits en del, bland annat hos Weird Science och Popjunkie-Rebecca, om Nour El-Refais medverkan i Melodifestivalen och hur illa hennes roll behandlats. Jag kan inte mer än hålla med, SVT verkar inte ha tänkt till, eller åtminstone tänkt fel. Under genrepet första veckan i Scandinavium, som jag ju skrev om i ett annat ärende här, verkade det som att tanken var att hon skulle vara tuff och typiskt ungdomligt självfixerad, intervjuerna vreds till att handla om henne istället för artisterna, det var jag jag jag istället för du du du. Gensvaret var dock katastrofalt, nästan ingen i den fullsatta arenan skrattade, och till den riktiga sändningen på lördagskvällen var det mesta omskrivet och utslätat, förutom kärleksförklaringen till Brandur och frågan om de skulle bli kompisar på Facebook.

Men nu var det egentligen inte det jag tänkte skriva om. Jag tänkte istället tipsa om att Nour El-Refai faktiskt kan vara jätterolig! I torsdags bevistade jag genomdraget av hennes och Cecilia Forss föreställning ”Cissi & Nour – almost like boys” ute hos Riksteatern i Hallunda, en föreställning som drar på Sverigeturné i veckan. Min artikel i ämnet gick ut i dag, här hos SvD med vår originalrubrik, här hos Expressen med egen könshumorrubrik.

Så happy reading på er denna fullkomligt underbara måndag.

Alltså herre Jesus, tidningarna slår ju nästan knut på sig själva i sina hyllande recensioner av ”Sweeney Todd” i dag. I DN ger Johan Croneman högsta betyg och använder utropstecken i texten, i SvD blir det fem av sex och Aftonbladet drämmer också till med en femma och Expressen ger en fyra.

Själv satt jag i salongen – Tim Burton-älskare till trots – och hade rätt tråkigt under de knappa två timmarna. Det sjöngs, sprättades halsar och sköljde blod en masse, men spänningen var noll och löpande band-tekniken total i avskärningarna. Läskigt? Nej. Äckligt? Nja. Underhållande? Tja, lite ibland under vissa av sångnumren men inte mer än att det skulle bli en trea i betyg.

Jag vill visserligen minnas att jag var en smula kissnödig när jag såg den och det tar emot att gå ut på toaletten under en pressvisning så jag härdade ut, men inte kan väl det simpla faktumet så ha solkat mitt omdöme? Är jag månne helt enkelt bara en smula dum i huvudet och förmår inte förstå god konst när den levereras med rakkniv i handen?

Alltså egentligen ska man ju inte utsätta sin egen bleka person för sånt här, men eftersom Marko ändå redan lagt ut bildjäkeln på sin blogg och jag vet hur mycket mamma gillar Christer Sjögren, så bjuder jag på den här rumpchocken jag tvingades utstå i jakten på ett par pratminus i natt.

——

Ah, jag befinner mig åter i hemmets lugna vrå sedan … tolv minuter. Jag lovar och svär att inte schlagerblogga på massvis av dagar.