Kategori: Jobb och sånt

Ni som tittade på Melodifestivalen i går kväll såg att Kristian Luuk intervjuade förra årets sångfågel Marie Lindberg under sändningen, samt att hon flankerades av sin make. På genrepet i fredags kväll var hon dock inte på plats, men momentet var ju tvunget att övas in, tyckte SVT. Och vilka kan tänkas vara bättre offer för sagda övning än presskårens mest välmatchade par, det vill säga yours truly och min kära kollega Therese?

Intet ont anande satt vi där på Scandinaviums golv och fann oss plötsligt uppblåsta på arenans storbildsskärmar med Luuks ord och som av en händelse har vi Marie Lindberg här i kväll! ringande i högtalarna. Den fullsatta arenan, uppåt tolvtusen besökare, skrattade gott och likaså gjorde väl jag, Therese som satt och livebloggade var dock så inne i skrivandet att hon inte märkte vad som hände. Vilket senare skulle visa sig med all tydlighet.

För efter uppspelningen av alla låtarna gav sig Luuk ner i publiken för att intervjua Marie Lindberg. Och nej, hon var ju som sagt inte där men det var jag och Therese. Så Luuk stegade fram till Therese, som fortfarande satt med näsan i bloggen och inte förstod vad som pågick förrän mikrofonen var under hennes näsa och Kristian Luuk skrek Hej Marie Lindberg! och hela Scandinavium tittade på henne. För att vara helt oförberedd redde hon sig dock galant – hon är ju TT-reporter gubevars – och av bara farten hann hon svara ja absolut! på Luuks fråga om killen vid hennes sida var hennes make, varvid jag zoomades in och Luuk sa vad snygg han är! och det kunde ju så klart hela Scandinavium hålla med om även om jag på Markos bild bara ser ut som en vit krumelur i hörnet.

Så i går kväll när vi satt och skrev för glatta livet i pressrummet under direktsändningen och den riktiga Marie Lindberg med make visades upp i rutan var presskårens slutsats given – hon hade snyggare karl i fredags och som den försynte kille jag är sa jag väl inte direkt emot.

Uppklädda, taggade och redo. Nu jäklar ska det schlagras.

Uppdatering 22.20: Det var det det. Jäklar i min lilla låda vad effektiva vi var! Två minuter efter att Amy Diamonds namn lästs upp fanns en första textversion på 2300 tecken att ladda ner från vår kundwebb, lite drygt en halvtimme senare en fullödig version med finfina pratminus från båda vinnarna. Här finns vår vinnartext i UNT:s tappning. Yay för oss! Nu ska jag gå på efterfesten och plocka nya pratminus till i morgon.

I Aftonbladets schlagerblogg har Tobbe Ek gjort ett stort nummer av att Jenny ”Velvet” Pettersson bytt kläder väldigt ofta den här veckan. Men att jag nu, inför fredagskvällens genrep, är inne på min sjätte utstyrsel har han överhuvudtaget inte noterat. Fy fasiken.

Uppdatering klockan 21.40: Han har nu bett om ursäkt för att han inte visar mig tillräcklig uppmärksamhet och jag har förlåtit honom.

Förra året myntades begreppet TT är alltid först under schlagerturnén. I år fortsätter vi med den självklara traditionen.

Titta på de andra murvlarna. Se hur avundsjukt de väntar på sin tur hos Kristian Luuk. Se hur de spänner sina öron.

Och begrunda även hur det kommer sig att jag ser ut som en säck potatis där jag sitter. Nog för att jag de senaste två dagarna blivit pizzakillen nummer ett, men sådan effekt kan det väl inte ge så snabbt? Nej, jag skyller allt på SVT-Karolina som tog bilden. Hon är ju gravid för sjutton.

Oh the vanity.

Och nu ett inlägg riktat till alla utlandssvenskar i allmänhet och schlagerälskande Josefine i synnerhet:

Jo, det kommer att gå alldeles utmärkt att se Melodifestivalen via webben. Dock endast live, eftersom de låtar som går vidare på lördag kväll inte får framföras offentligt förrän dagen efter Andra chansen-tävlingen i Kiruna.

Det är alltså det officiella svaret jag fick från SVT:s webbprojektledare. Mitt personliga tillägg är att hela programmet säkerligen ligger och skvalpar på nätet som en torrent någon timme efter sändningens slut, så det går nog utmärkt att se sändningen i efterhand också.

Hm, det här kanske jag faktiskt borde skriva en riktig notis om.

——

Japp, det gjorde jag också. Tänk Josefine, nu har du bidragit till nyhetsflödet trots att du slutat jobba som presschef på filmfestivalen!

Ja herre Jesus i dag känner jag äntligen igen hur man brukar må på de här resorna. Mitt huvud är lite trött och fingrarna rör sig inte riktigt lika flinkt över tangentbordet som de brukar och sängen vid min sida tillsammans med korret av Ulrika Kärnborgs ”Myrrha” ser ack så lockande ut men vem har tid med sådana finkulturella aktiviteter när det finns texter som ska skrivas och intervjuer som ska göras och samtal som måste ringas och fredagskläder som måste färgmatchas?

Varmkorven har tidigare varit något heligt under de här schlagerturnéerna. Håll grytan kokande har varit ledordet i pressrummet, slangarna i spadet har varit det som hållit maskinen i rullning. Så är inte längre fallet.

Marko stod bakom kameran. För mina tidigare köttrelaterade Youtubeklipp, kolla här.

Jojojo, jag vet att det inte är mycket förutom schlager här just nu. Fast jag har ju faktiskt knappt nämnt något om själva evenemanget, utan fokuserar på mitt sedvanliga vis på mina egna göranden och ageranden utifrån det sammanhang som nu bjuds. Som nu till exempel, när jag tänkte skriva några rader om historien bakom min pressbadge. Eller rättare sagt bilden på den, som vid det här laget hängt med under tre års Melodifestivaler.

För det slog mig just att fotot är taget samma dag, på samma ö, med samma kamera, av samma hand som mitt mer eller mindre officiella pressfoto, alltså det här. Ja, jag pratar så klart om ingen mindre än mig själv, när jag under en Gran Canaria-semester i februari 2005 slet upp kameran för några ögonblicksbilder. Och inte nog med det – en snabb koll i iPhoto visar att det var exakt i dag, fast för tre år sedan! Hurra vad världen faller på plats ibland.

Sms från en journalistkollega i går kväll, klockan 23.24:

Är inte du på Valand? Det är ju värsta festen här!

Hallå, har inte pressmeddelandet om att jag just fyllt trettiotre gått ut ordentligt? Jag är vuxen och håller mig borta från dåligheter.

Å andra sidan – när jag mötte SVT-Karolina vid pressuppspelningen av låtarna tidigare på kvällen – samma Karolina som förra året var väldigt het på att köpa shots efter shots efter shots framåt småtimmarna – och jag såg att hon nu huserar en påtagligt gravid mage, var min spontana kommentar din svikare!

I dag har jag intervjuat Christer Sjögren för nionde gången i mitt liv. Första gången var i Karlstad när Vikingarna skulle lägga av 2004, och därefter har det skett regelbundet två-tre gånger om året. Jisses Amalia, kanske borde jag kallas hans hovskrivare. Men nu orkar jag faktiskt inte skriva klart den här intervjun i dag, utan tar den där ovan jord-tunnelbana de har på västkusten hem till världens bästa Anna och äter middag istället.

Ja, världens bästa på delad plats med min syster Anna så klart.

Framme. Taxichaffisen var allt annat än en go göteborgare, efter att han förstått att vi var här för att bevaka Melodifestivalen fnös och svor han oavbrutet mellan tågstationen och hotellet, som behändigt nog ligger på replängds avstånd från Scandinavium.

Kom in på mitt rum, slog på tvn. ”Andra avenyn”. Det går väl på repeat dygnet runt här.

Jag är lite missnöjd med vårt resande. Förra året köpte jag förstaklassbiljetter till premiärresan, vilket gav att TT:s utsände som enda journalister reste ståndsmässigt till Jönköping, ett faktum som snabbt spreds som en löpeld över tåget. Väl framme i Jönköping checkade vi in på Stora Hotellet, vilket inte var det officiella schlagerhotellet, och när jag intervjuade Kristian Luuk och han frågade om vårt boende, blev hans kommentar bor ni på det FINA hotellet!? Där skapades en känsla som höll sig genom hela schlageräventyret. TT var förstaklass, creme de la creme, de som räknades när det blåste som mest.

Men nu sitter vi här bland kreti och pleti i andraklassvagnen med en påtaglig doft av medhavd ost- och skinkmacka i luften. Therese och Marko blänger på mig, kraftigt missnöjda med min planering. Jag tar fram en ask Aladdinchoklad och ser om det kan blidka dem.