Författare: Daniel Åberg

MMS från Morgan, klockan 21.40:

Kort och koncis text: Oh no.

Troligen även vad han kommer att säga när väckarklockan ringer för en ny arbetsdag i morgon bitti.

Det ringde just en hurtig kvinna från något som jag tror hette Stoppservice som ville ge mig något hon kallade en spärrbricka. De hade tydligen något att fira, något om en miljon människor eller kunder eller brickor, och jag hade blivit utvald som en av hundratusen att få vara med och fira det här, vad det nu var. Jag vill skicka dig en spärrbricka gratis! kvittrade hon.

Jag är inte intresserad, svarade jag. Det blev helt tyst i luren, det lät som att ledningen för en kort stund frös till is. Men den är ju GRATIS! försökte hon med ominskad entusiasm, det är en jättebra grej, la hon till. Ja, men nej tack, jag vill inte sa jag och la på.

Jag har kommit till insikt. Jag måste inte ta emot saker bara för att de är gratis. Det går att säga nej. Al Gore kommer att bli stolt.

Det kallas tydligen Tequila Flatliner och skulle enligt Morgan fått någon att utropa det äckligaste jag någonsin stoppat i min mun. De består av en del sambuca, ett skikt av tabasco i mitten och så tequila som topping. När Stefan gjort i ordning de första tre i mitt kök runt elvasnåret på kvällen sa såväl han som Morgan, som båda druckit detta förut, varför gör vi det här? och nej, vi borde verkligen inte och att man aldrig lär sig och sedan svepte vi.

Efteråt stod vi i köket och insåg med viss besvikelse att världen fortfarande fanns runtom oss, vi kunde fortsätta spela ”Guitar hero” som om inget hänt och de sa det måste vara något fel, kanske var det för lite tabasco eller faktumet att mina snapsglas bara var fyracentiliters som var boven i spritdramat? Vi tog två till var för att vara säkra på att vi inte gjort något fel och jo, de kändes milda och näst intill lena mot gommen men å andra sidan stod senare såväl S som M och sa den är bra! och jag gillar den! när de pratade om Bostons ”More than a feeling” och senare på natten när barbesöket nått hemgång hittade vi en kabeltrådvinda modell kvarnhjulsstorlek som Telia glömt på Scheelegatans trottoar som Morgan först rullade några hundra meter och därefter sa den här tar jag med hem, jag behöver en sån här om. Själv promenerade jag hem över Barnhusbron och fick vid fyratiden på morgonen kände jag mig tvungen att läsa ”Alla dessa promenader i Stockholmstrakten” i ungefär en timme.

Så jo, kanske hade våra flatliners viss effekt ändå.

——

Tidigare inlägg i shotsens värld:

Fransk fågel (2)
Ja, det är det nya svarta

Telefonsamtal vid 08.40 i går morse mellan Daniel och okänd kvinna:

– Ja det är Daniel.
– Hej jag ringer från Ikea. Det gäller leverans av ugnen.
– Vadå sa du?
– Vi ska leverera en ugn till dig.
– Eeh, det tror jag inte.
– Har du inte beställt en ugn från oss?
– Öh, nej?
– Men du bor på XX-gatan i Stockholm?
– Nej.
– Nähä. Bor du på Vegagatan då?
– Ja.
– Men du har inte beställt någon ugn?
– Nej, det är jag rätt säker på. Men vadå, har någon beställt en ugn i mitt namn eller har ni blandat ihop någonting?
– Ja det vet jag inte. Men ska jag annullera beställningen då?
– Alltså, det vet ju inte jag. Allt jag vet är att jag inte beställt någon ugn.
– Den är beställd den 30 juni och den är betald.
– Jaså den är betald. Då tar jag den.
– Så du har beställt ugnen?
– Nej, jag skojade bara.
– Okej, ja vi får se om vi annullerar den då eller inte.
– Okej, hej.

Telefonsamtal vid 09.45 i går mellan Daniel och annan okänd kvinna:

– Ja det är Daniel.
– Hej jag ringer från Ikea. Vi ska leverera en ugn till dig.
– Alltså jag lovar, jag har inte beställt någon ugn.
– Inte?

Så kollar jag i almanackan. Den 30 juni var förra lördagen. Peter lagade mat i mitt kök, vinet flödade och vi drack rågade dry martinis. Har jag fylleshoppat en ugn?

Hade planerat pytsa ut det här först i morgon då jag nog kommer vara lite bakfull och inte tänkt orka få ur mig något fint och nytt och fräscht i bloggväg, men eftersom det finfina klippet redan omnämnts i en kommentar, så kör vi direkt:

HBO-serien ”Flight of the Conchords” parodierade för ett par veckor sedan Pet Shop Boys genombrottshit ”West End girls”. Det är en av de PSB-låtar jag gillar minst, men men, inslaget är briljant gjort och likheten med originalvideon stundtals förbluffande. Enjoy.

Och nej, det här håller inte på att förvandlas till en Pet Shop Boys-blogg. Men som sagt, 114 dagars arbetsfrihet måste firas på något sätt.

Så är dagen här. Den sista innan de 114 dygnen utan arbetsplikt startar. Det känns bra. Jag är fylld av tillförsikt, redo för nya utmaningar, mogen att lyfta blicken mot horisonten, speja bortom bergen långt där borta, hoppa upp på min springare och tölta iväg.

Och jag vet hur långt tabb-avståndet ska vara.

Hur ska nu detta firas på bästa sätt? Vad kan vara det ultimata steget in i den nya tillvaron?

Ja jag har inte den blekaste. Men ett fint alternativ är att bjuda på mitt förslag till den ultimata Pet Shop Boys-skivan med låtar som aldrig blivit singlar men borde ha blivit det:

1. Up against it (Bilingual)
2. Tonight is forever (Please)
3. A different point of view (Very)
4. Nervously (Behaviour)
5. I want a lover (Please)
6. Here (Release)
7. The truckdriver and his mate (B-sida till Before)
8. In denial (Nightlife)
9. It couldn’t happen here (Actually)
10. Integral (Fundamental)

Som alla kan se är låtarna inte rangordnade i någon sorts kvalitetsordning, utan på det sätt jag skulle ha valt att lägga dem mixningsmässigt på ett album. Jag funderade ett tag på att diskvalificera ”The truckdriver and his mate” eftersom det inte är ett albumspår, men insåg att det vore dumt att göra en personlig variant av Pet Shop Boys egen tjurskallighet från ”Pop/Art”-samlingen, där de bestämde sig för att alla singlar de släppt som placerat sig på topp 20 i England skulle ingå, med den lustiga effekten att alla deras singelsläpp utom stackars ”Was it worth it?” fick ingå. Jag begränsade mig således inte mer än att samlingen skulle innehålla exakt tio låtar, vilket jag anser vara den perfekta låtmängden på ett album.

Det är fortfarande en gigantisk gåta hur Pet Shop Boys kunde undgå att göra en singel av ”Integral” när de släppte albumet ”Fundamental” förra året, det är deras bästa discorökare sedan 1993 års ”Go west”. De verkar själva ha insett idiotin i sitt handlande, på årets sommarturné spelar de bara just ”Integral” och den tillika rätt utmärkta ”Minimal” (singelspår) från senaste skivan, och dissade de halv- respektive helsåsiga singlarna ”I’m with stupid” och ”Numb”. Hur som helst, det förklarar i alla fall varför ”Integral” ligger där den gör på min samling, det är Pet Shop Boys crescendolåt för 2000-talet och den håller ”Go west” i handen när de rakryggade vandrar in i framtidens solnedgång.

I och med att ”Integral” aldrig släpptes som singel finns ingen riktig video, men det här Youtubealstret, som hyllats av Pet Shop Boys själva på deras sajt och är en integrering mellan låten och den senaste ”Doctor Who”-serien, fungerar som finfint komplement.

Nu ska jag gå till jobbet.

Läser i DN På Stan om Stockholms stammiskort-kultur och tänker först att det är en smula konstigt att det är en värld jag är så totalt oinsatt i. Jag går ju ändå ut ibland, tänker jag, jag har ändå varit på de flesta av de där ställena fler än en gång. Men det är väl inte svårare än att det är ett steg för långt helt enkelt – i Stockholms nattlivsklick har jag nästan aldrig känt folk utan bara känt folk som känner folk.

Jag ser på alla de avbildade korten, och inser till min glädje att det faktiskt inte stör mig. Det gör mig inget att jag inte är med i klubben som berättigar mig ens det tydligen förhatliga gula Spy Bar-kortet, och det är en insikt som känns som en befrielse för jag tycker ändå att en viss ängslighet – känslan av att det är roligare någon annanstans än där jag är och att jag därför måste ta mig dit vart det nu kan tänkas vara – är en del av min personlighet, en del som även inom viktigare områden än den här petitessen ibland fått tråkiga konsekvenser.

Så slår det mig att jag fått min del av stammiskorten ändå. Under mina fyra år som Uppsalastudent hade jag under de tre avslutande åren ett KK-kort som käraste ägodel, det här var ju före ipodens tid gudbevars och nej – KK betyder inte det ni tror att det gör. KK-kort kunde sägas vara – och är fortfarande – ett sorts internt bonussystem för personer som sitter på höga poster inom Uppsalas nationsvärld, ett kort som berättigar till ständigt gratis inträde på samtliga tretton studentnationer, rätt att bryta kö (det vill säga gå före) samt tillåtelse att även ta med en gäst in gratis. Och eftersom det under andra halvan av nittiotalet fortfarande var så att den studerande publiken i Uppsala i praktiken uteslutande gick på nationstillställningar i den oerhört delade staden, var det ett kort som öppnade exakt varje dörr som fanns, tänk er ett vip-kort som ger er tillträde till hela Stockholms nattliv ungefär. Dessutom begagnades vid den här tiden – jag tror de blivit hårdare på den punkten – en sorts don’t ask don’t tell-praxis som extra bonus vid insläppen, som möjliggjorde att gästen man hade med sig kunde vara en person som inte hade kårleg, om man nu skulle råka känna sådana personer.

Efter tre år med ett inplastat KK-kort i plånboken lämnade jag Uppsala i början av september 1999. Faktum är att flytten till Stockholm skedde exakt samma dag som det sjätte och sista kortet slutade gälla. Oh the Uppsala memories.