Författare: Daniel Åberg

Två saker som är dumma med att ge sig ut och jogga för första gången på rätt länge när det är trettiogradig värme utomhus:

• Jag kommer halvdöd hem och möts av smset Ute och joggar? och inser att jo, någon jag känner såg mig flämtande stappla fram längs Vasastans gator.

• Jag eftersvettas så till den grad att det bokstavligt talat bildas en pöl på golvet under mig när jag står och plitar ner det här med darrande händer.

Mottaget från Morgan klockan 20.47:

”Arnvarning” sa jag. ”Det borde vara ett nytt ord” sa Jocke.

Mer om de muntra gossarna i morgon.

Vi var några stycken som låg på en filt i Observatorieparken i går när sommaren kom på tillfällig visit. Victoria fyller år i dag, sa jag vid något tillfälle. Ja just ja, hummade de andra, och sen var det inte mer med det.

Uppenbarligen var vi ensamma om att tycka det. För i dag är såväl nyhetsdelen som sportdelen fylld av Victoriahyllningar i DN. Och jag vet att det är att sparka in en så öppen dörr att den inte bara är just öppen, det finns inte ens någon dörr att sparka in för den är bortplockad sedan länge – men åh vad patetiskt slätstruket allt ska vara. Och hur jävla lismande rapporteringen är.

Saxat ur DN:

”Hon säger alla de rätta sakerna: tack, det är fantastiskt att ni har kommit hit, era gratulationer värmer verkligen, tack och tusen tack.”

”Födelsedagsfirandet på Solliden var en solig historia, med åtskilliga ’Ja, må hon leva’, och det märkliga var att Victoria lyckades se ut som om hon hörde sången för allra första gången varje gång.”

”Ett större utbud av färger syntes i ett stort sällskap aftonklädda människor på bortre flanken. Det visade sig vara en delegation skördedrottningar från Mecklenburg-Vorpommern som symboliserade hyacinter, bärnsten, rosor och dahlior. (Man får en svindlande aning om vad folk som inte har något kungahus tvingas hitta på för att få det litet festligt.)”

Herre min Victoria, här pratar vi journalistik i sitt esse. Och jo, jag vet att jag säkerligen skrivit en del platta artiklar i mina dagar, men det här tar fan priset. Jag måste gå och tvaga mig efter att ha läst den. Med en sliten rotborste.

——

Och så något helt annat: I dag är ”Dannyboy” med i Bokus somriga köp tre för 49 kronor-kampanj igen. I dag skulle jag ha shoppat den tillsammans med Nick Hornbys ”Fallhöjd” och Mustafa Cans ”Tätt intill dagarna”. Skynda fynda!

Första ledighetsveckan är inte redo att summeras än, två dagar återstår ju gubevars, men jag hoppas ändå att de kommande blir mer produktiva. Mer fyllda. Kanske är det bara en naturlig reaktion på att inte behöva gå till jobbet längre, men jag har gått omkring på gatorna med en känsla av en viss tomhet i veckan, en känsla som är svår att sätta fingret på men som irriterar, skaver för att använda ett populärt nulitterärt ord. Det gör mig retlig, för tanken var ju att de här sexton veckorna skulle vara som arbetets himmelrike, med kontemplation över text, liv och leverne. Oh well, det är femton komma tvåsjundedels veckor kvar, även om jag är medveten om att man inte kan kombinera komma med delar. Än är inte hoppet ute. Än kan jag slå världen med häpnad.

Dessutom är jag sedan två dagar övertygad om att jag är på väg att utveckla en form av dubbelhaka, trots att jag vill hävda att min kroppsvikt i övrigt inte ökar. Min fåfänga skulle aldrig överleva det. Måste nog ut och powerwalka en timme eller två.

Så skypar jag Morgan och får svaret Du är offline? och jag frågar Hu? och han skriver Du står som offline i Skype trots att jag bevisligen inte var det. Det känns som ett tecken.

Nä, det blev väl ingen höjdardag i min skrivkarriär direkt. Jag har sovit dåligt de senaste nätterna – även om man ignorerar gårdagens fylleriverksamhet då jag alltid sover som hade jag en hel blåsorkester i vardagsrummet – och har känt mig lite seg hela veckan. Kanske var inte mer att vänta egentligen.

Men i morgon, då jävlar.

——

Och nu då? ”Apocalypto”? ”I mördarens spår 3”? ”Seinfeld” säsong fem? Vivo? ”Ich bin ein Bibliothekar”? Alla dessa livsval.

Med frukost i magen och kaffet puttrande i bryggaren ter sig världen gladare trots att regnet smattrar lätt mot plåttaket på andra sidan gatan. Så ser jag med värme i bröstet att min bok i dag för första gången är med i Bokus köp tre pocketböcker för sammanlagt 49 kronor-kampanj. Om jag inte redan hade rätt många exemplar skulle jag köpa mig ett tillsammans med … ”Gangsters” och ”Den som vässar vargars tänder” tror jag. Skynda fynda!

”Dannyboy & kärleken” är även med i Adlibris sommarpocketkampanj. Skynda fynda!

——

Så ser jag att Alex Schulman tydligen sulat in sin dator i väggen nyss. Hade nog hänt mig också om jag inte fått i mig den där maten.

——

Nej, ska man ta och öppna manusprogrammet då kanske?

Jag är bakis i dag, vinglar omkring i lägenheten, slår axeln i väggen, larmar och gör mig till. Ölen och sambucan har väl förmodligen runnit ur mig vid det här laget men det slog mig just att jag inte ätit sedan lunch i går – köerna för att få ett bord var vääldigt långa på Debaser – och jag känner mig således lite ynklig. Men eftersom jag alltid levt efter axiomet all stor litteratur (och alla bra filmmanus) skapas ur lidande matvägrar jag någon timme till.

Allt i konstens namn.

Saker man kan göra när man inte orkar göra det man bör göra (det vill säga skriva kalasbra manus):

• Fundera över det här med landskap.

För det leder tanken vidare. De flesta svenskar identifierar sig med ett landskap, trots att dessa inte fyller någon som helst samhällelig funktion. Hur länge jag än bor i Stockholm lär jag i grund och botten alltid fortsätta betrakta mig själv som gästrike. Jag kommer ju från Gästrikland. Ingen vettig människa säger ju att de kommer från Gävleborgs län, trots att det är länen som har all form av formell betydelse ända sedan 1600-talet. Enligt Wikipedia så är landskapens enda officiella funktion att vara föremål för hertigtitlar inom Sveriges kungahus, vilket ju känns rätt … meningslöst. Men ändå. Jag gillar landskap, och kommer troligen i hela mitt liv att kunna rabbla alla 25 i sömnen med rätt placering om jag nu av någon anledning skulle få för mig det.

Men det skulle ju leda tanken vidare, skrev jag tidigare. Jo, just det, och det är nu det blir lite nördigt. För det var när jag pratade med pappa om landskapsdjur i går som förvirringen slog till. Han trodde att Gästriklands landskapsdjur var älg, eftersom det är en älg på Gästriklands landskapsvapen. Nja, det är väl tjäder, sa jag eftersom jag drog mig till minnes att Gefle Dagblads väderruta på ettan alltid kallats Tjäderväder och tog Wikipedia till hjälp. Och mycket riktigt, tjädern är Gästriklands landskapsdjur men pappa hade också rätt i att det är en älg på landskapsvapnet. Men det är tydligen Jämtland som trots detta har älgen som djur. Närke ståtar för övrigt med hasselmusen som djur, vilket man ju kan reta örebroare för resten av livet om man är på det humöret.

Hur som helst, jag började rota vidare i det här, för det visade sig snart att det någonstans på 80- och 90-talen gått lite överstyr med tilldelandet av landskapsprylar. Visste ni att alla Sveriges 25 landskap har landskapsdjur, landskapsvapen, landskapsblommor, landskapssvampar, landskapsfiskar, landskapsflaggor, landskapsstenar, landskapsfåglar, landskapsinsekter, landskapsmossor, landskapsäpplen, landskapsgrundämnen, landskapsstjärnor och landskapsstjärnbilder? Uppenbarligen bör jag som gästrike således känna ett särskilt släktskap med inte bara tjädern utan även liljekonvalj, fjällig taggsvamp, strömming, gävlesandsten, storlom, hagtornsfjäril, palmmossa, Malmbergs gylling, krom, Alpheratz samt Andromeda – plus ett par olika flaggor.

Krom – ja jag säger då det.